Jag springer som jag lever – precis i vattenbrynet. Kämpar mig upp genom lössanden för att komma över bryggor och fort. Väjer undan för vågorna för det mesta, men lyckas inte alltid. Skon blir våt men det hindrar mig inte att springa vidare.
Utmaningen triggar även i företagandet. Kämpar mig igenom nya projekt, går på mina nitar – men inget som hindrar mig att fortsätta. På asfalten ökar jag farten – biter ihop i uppförsbackarna – fokuserar på målet.
Morgonens ljus är bäst. 2002 gick jag i väggen och lärde mig allt för att inte göra det igen. Just att tanka morgonljus och rörelse är de viktigaste må-bra-faktorerna för mig.
På löparrundan blir tankarna så klara. Kravspecifikationer för ny personal formuleras, vackra meningar som jag vill skriva i bloggform, tankar kring ledarskap och lösningar i ärenden. Rundan blir längre än jag tänkt mig.
En vithårig man gör armhävningar på en bänk medan han blickar ut över havet. Arbetare monterar ner brygga 3.
Känner tacksamhet över det vi lyckats bygga upp. Reflekterar. Solens strålar bryter igenom molnen. Fiskmåsar lyfter mot himlen. Kämpar mig igenom lössanden för att ta vägen genom skogen. Så förändras ljuset. Vågorna skiftar i rött. Vänder tillbaka till vattenbrynet.
Beslutet är blixtsnabbt – utan eftertanke. Känslan styr mig och det är så jag vill leva. Närvarande i nuet – göra det som känns rätt. Därför är det ibland svårt för omgivningen att hänga med. I fredags var en sådan dag.
Känner återigen tacksamhet för alla som finns runt mig. Samtalet med Sophia igår värmer fortfarande. Hon har varit sjukskriven i många år för värk och migrän. Hon är en av mina allra bästa väninnor och jag har aldrig kunnat acceptera att hon skulle vara sjukskriven eftersom hon är en av de starkaste och godaste människor jag vet.
Sedan i våras har hon arbetstränat hos oss. Vi har försökt forma en tillvaro som passar hennes förutsättningar. I min värld kan arbetsuppgifterna anpassas efter invidividen. Min coach har försökt förklara att det inte är så det fungerar. Man ska utgå från var företaget behöver och sedan leta efter en person. Nu kombinerar jag det hela. Det finns människor jag vill jag hjälpa och jag ger mig tid och tänka efter vad företaget behöver – går det att kombinera detta?
Vi tror vi hittat Sophias arbetsuppgifter nu – och det var en annan Sophia jag mötte. En stark profesionell kvinna! En kvinna som åter har tilltro till sin förmåga att leverera något som företaget behöver. ”Snart behöver jag inte gå bakom dig – snart kan jag gå bredvid dig” sa hon. Glädjen jag kände var obeskrivlig. Jag vill inte att någon ska gå bakom mig. Tänk om vi kunde skapa en arbetsplats som lyfte individen – gav var och en möjlighet att bli det bästa av sig själv – inte någon kopia av någon annan!
Utanför Saltsjöbaden möter jag Anders Nilsson – den bästa chef jag någonsin haft! Han är idag VD på Saltsjöbaden i Ystad. 2006 bjöd jag honom på lunch för att fråga honom om råd hur man blir en bra ledare. Med glädje kunde jag berätta att personalen idag berömmer mitt ledarskap. Vill verkligen ha tid att prata mer – men jag är medveten om att min kalender är väldigt fullbokad fram till mitten av oktober…