Rollen som försvarare

Stig med höstlöv

Advokatyrket väcker verkligen känslor. Förra veckan förfärades min familj över hur hemskt det var att bli oskyldigt anklagad. (Blogginlägg, artikel). I den diskussionen var det enkelt att förklara vikten av att ha en försvarare.

Stilla vatten, vass, livboj

I fredags kom vi in på försvararuppdraget och en kompis hade svårt att förstå hur jag kunde försvara någon som var misstänkt för t ex våldtäkt.

Vass, stilla vatten

Som advokat har jag lojalitetsplikt mot klienten. Men det innebär inte att jag får främja orätt!!! Om klienten skulle säga “jag har utfört det jag är misstänkt för men jag kommer att förneka” måste jag avsäga mig mitt uppdrag. Som advokat får jag inte främja orätt!!!

Höst vid Nybroån

Det har aldrig hänt att en klient erkänt för mig men lämnat en annan version i polisförhören. Däremot har det hänt att jag fått en förundersökning där klienten lämnat två-tre olika berättelser och fortfarande förnekar. Då går jag igenom vad som sagts i förundersökningen och berättar att det är troligt att åklagaren kommer att ställa de här frågorna – hur tänker du svara på det?

Det är inte min uppgift att avgöra vad som är sant eller falskt. Advokatens uppgift är att föra klientens talan. Har inte åklagaren lyckats bevisa det som står i gärningsbeskrivningen skall klienten frias.

Om klienten erkänt kan min uppgift vara att plädera i påföljdsdelen, dvs vilket straff den åtalade (min klient) skall få.

Om klienten har erkänt grovt rattfylleri handlar det kanske om att se till att det finns ett yttrande från frivården som föreslår skyddstillsyn. Då är det viktigt att klienten verkligen besökt Frivården på avtalad tid.

hav

Egentligen skulle jag vilja berätta om några mål där jag verkligen gjort skillnad – men tyvärr var det innan jag hade börjat blogga och började få klienternas godkännande för att skriva om ärendena.

Därför kan jag bara säga att en försvarare kan göra skillnad! Det kan betyda oerhört mycket för den enskilde om det blir en friande eller fällande dom!

När jag satt ting bestämde jag mig för att inte jobba med brottmål. Juridiken kändes inte så spännande som i tvistemålen.

Idag bara älskar jag brottmålen. Det är inte juridiken som är svår – utan psykologin. Att vara påläst i målet – känna in vilka frågor som skall ställas och undvika de frågor som kan sätta dit min klient.

Ibland kan det vara klokare att inte ställa en enda fråga. Ibland kan svaret på en enda fråga stjälpa hela åklagarens åtal. Jag bara älskar det!!!

Att få ihop pläderingen medan förhandlingen pågår är också en utmaning! Jag studerar de andra försvararna. Några är långrandiga – och jag inbillar mig att rätten då inte lyssnar.

När jag satt ting hörde jag en plädering av en av Peyron-advokaterna från Helsingborg. Den var lysande! Kort, koncis och nästan som den färdiga domen. Den framfördes utan svammel på ett sätt som trollband nämndemännen. Så vill jag kunna plädera.

Jag är tävlingsmänniska och ser nog varje uppdrag som en tävling ,  ibland känns det  som att det inte finns något att göra – men då får man ta en funderare till…

En polis blev irriterad när jag krävde in ytterligare vittnesförhör till en förundersökning. Nästa gång jag talade med henne erkände hon sin irritation men avslutade “men du är ju en sådan advokat som jag själv skulle vilja ha…” Det värmde – min roll är inte att göra polisens arbete enklare – min roll är att se till att min klient får en rättvis rättegång – att allt som talar för min klients version kommit fram!