Den här söndagen försvann verkligen jättesnabbt.
Efter en härlig löparrunda ut till Norra promenaden i snöslask bar det iväg på moddiga vägar mot Lund. Möte med klienten och lång häktningsförhandling. Vidare till min ekonomiska rådgivare för att diskutera nästa steg i servicebolagets utveckling. Den här helgen har många tankar handlat om servicebolaget och organisationen. Det känns som om detta är de sista bitarna som skall på plats – och jag hoppas verkligen att det blir rätt.
I februari är det 10 år sedan jag blev sjukskriven för utmattningsdepression, 8 år sedan jag startade Juristfirman Annika Larsson, 3 år sedan jag samarbetade med advokat Milberg i Ystad, 2 år sedan vi köpte klienthanteringsprogrammet och ett år sedan jag anställde Johan, Caroline och Emma.
Då saknade jag erfarenhet av att driva ett företag med flera anställda – och ja – jag har gjort många misstag på vägen. Någon har sagt att ”ibland får man sadla hästen medan man rider” – och så har det varit. Vi har testat – utvärderat – ändrat i ett högt tempo… och ja (igen) kollegorna har säkert varit väldigt trötta på mig många gånger. Men jag kunde verkligen inte veta!!!
Nu har vi tagit nya tag – startat upp ett antal projekt för att få allt på plats. Sophia håller i personalhandboken där vi ser över allt (policies, anställningsavtal, förmåner…). Mia har jobbat med våra mallar och vår kompetensförsörjning sedan i november. John lägger nya strukturer kring it/teknik och fastighet. Henriette tar över marknadsföringen – både den traditionella och i sociala medier. Snart kommer hon även hålla samman arbetet med handboken som kommer att ligga till grund för Franchisebolaget. Det är väldigt, väldigt mycket på gång….
På vägen hem var det vansinnigt halt. Den mötande trafiken stod still och jag passerade många avåkningar, mötte flera räddningsfordon… Läskigt. Sniglade fram i femtio väldigt medveten om känslan av att volta med bilen.
Det hände medan jag fortfarande var gift. Glashala småvägar mellan Vallby och Borrby. Dottern och jag i pick-up-lastbilen … i en sväng fortsatte bilen rakt fram… omöjlig att styra… ut om vägkanten i den djupa snön… där bilen slog runt… en… kanske två gånger… minns inte… vet att jag bara skrek… kände jordsmaken i munnen och var övertygad om att dottern skulle dö… Tror aldrig jag tänkte tanken att jag skulle dö…. det spelade liksom inte någon roll just då…
Vi klarade oss båda utan en skråma. Fastspända med säkerhetsbälte. Vi hade tur att det inte fanns några tunga verktyg i bilen.
Sedan dess lämnar jag hellre återbud än kör i dåligt väglag.
Möttes i dörren av kakdoft. Chokladskorpor med dadlar, vaniljskorpor. Dottern älskar att experimentera. Nu har hon hittat ett grundrecept som fungerar. På kontoret älskar vi hennes skorpor!
Tackar dottern för att jag kom iväg på ett Friskispass… Äntligen, äntligen är jag igång med träningen igen!