Ofta när man misstänker att ett barn utsätts för ett brott riktas misstankarna mot en förälder eller någon närstående till en förälder (exv. Styvförälder).
Det är barnets vårdnadshavare som ska fatta beslut som rör barnet. Vanligtvis är det föräldern som är vårdnadshavare. Vad skulle hända om polisen kontaktade den misstänkte föräldern och berättade att man misstänkte att barnet utsatts för brott, att de vill hålla ett polisförhör med barnet. Så klart finns risken att barnet påverkas – att det under förhöret inte vågar säga sanningen.
Jag har suttit med på förhör där jag sett barn slingra sig. Där jag på deras sätt att svara, deras sätt att röra sig kan ana att det finns så mycket mer – så mycket som inte sägs. Men utan ett bra förhör kan åklagaren inte väcka åtal.
Det syns i ögonen – en fråga från polisen som får barnet att stanna upp… som om det mörknar i ögonen… det tystnar… och sedan kommer ett svar… väjer undan…
Ofta finns det inte några vittnen till att ett barn utsatts för brott. Det är så subtilt.
Äldre barn har så fina ord. Så fina förklaringar på händelser. Ord och förklaringar som inte stämmer överens med deras ålder… vuxnas ord i barns munnar…
Det gör ont i mig att köra tillbaka dem till skolan. Till deras vardag där jag kan ana att deras liv inte är bra. Men som särskild företrädare är min roll bara att fatta beslut om hämtning och läkarundersökningar av barnen för att utredningen skall kunna fortsätta.
Nästa inlägg i inläggsserien om Särskilt Företrädande för barn läser du här>>
Det första inlägget i inläggsserien läser du här>>