Ända sedan jag började läsa juridik 1988 har jag hamnat i diskussioner där människor förfärats över hur ”domstolen friar de skyldiga”.
Jag väljer att citera Karnovs nyhetsbrev från idag;
”HovR friar den morddömde i High Chaparral-målet
För en fällande dom i brottmål krävs att det ska vara praktiskt taget uteslutet att det har gått till på något annat sätt än det som åklagaren har påstått. Hovrätten finner, till skillnad från tingsrätten, att det inte är ställt utom rimligt tvivel att den 37-årig man som i tingsrätten åtalades och dömdes för mord i samband med en motorcykelträff på High Chaparral gjort sig skyldig till mord. Det faktum att det förflutit en viss tid mellan det att den avlidne mannen knivhöggs och det att den åtalade observerades med kniven i sin hand innebär att det finns utrymme för att någon annan person kan ha använt kniven. Ett flertal personer befann sig på brottsplatsen och situationen har beskrivits som kaos- och tumultartad vilket bidrar till viss osäkerhet kring vad som faktiskt inträffade. Hovrätten friar mannen från ansvar för mord alternativt dråp.”
Tänk dig själv om du skulle vara oskyldigt misstänkt för ett brott. Hur skulle du känna det om du fälldes på att det var troligt att du var skyldig. Hur skall du kunna bevisa din oskuld?
I Sverige har vi principen att det skall vara ställt utom allt rimligt tvivel att den tilltalade gjort sig skyldig till brottet. Det innebär att åklagaren måste kunna lägga fram bevisning. Visst händer det att en misstänkt inte blir fälld för att det saknas bevis. Men det vore betydligt värre om en oskyldig skulle dömas på dåliga bevis.
Det räcker att själv tänka sig in i situationen!