Igår bjöds jag på alg-shot i Simris Algs nya lokaler i Hammenhög. Fredrika Gullfot är bara sååå häftig – och jag har skrivit om henne på bloggen innan. Det bjöds på vegetarisk buffé från Brunnshallen i Simrishamn. Helt underbart gott (och jag vet att jag kommer att göra mina kollegor besvikna nu…. men väldigt mycket godare än lunchens hamburgare. Det är ytterst sällan jag äter hamburgare – men igår föll jag för grupptrycket;) ). Fredrika Gullfot är vegan av hälsoskäl. Hennes man principlös vegan. Som han beskrev det föredrar han vegankost – men finns inte det går det lika bra med det som bjuds.
För fem år sedan- 2007 – gick vågorna höga på Österlen efter Oelen developments ansökan om att bryta alunskiffer på Österlen. Som jag tidigare berättat råkade jag bli ordförande för aktionsgruppen. (Ja till Österlen- Nej till skifferbrytning – del 1, Bergmästarens besök – del 2, Mitt livs största seger – del 3). Uppdraget förändrade mitt liv.
Den gemensamma kampen förenade människor med olika bakgrund och värderingar. Vi hade ett gemensamt mål – att rädda vårt älskade Österlen.
Miljö har alltid varit viktigt för mig. Jag är uppväxt med att tänka två gånger extra innan vi kör ett ärende med bilen eftersom koldioxiden förstör miljön. På mitt rum var sängen den enda nya möblen. Allt skulle återanvändas. Å andra sidan gav det mig en känsla för kvalitet. Faster Agnes slitna fatölj var underbar, det gamla skrivbordet som stått på vinden, mormor och morfars nattygsbord med tillhörande byrå som målats vita. Kompostering var en självklarhet långt innan det börjat skrivas om det i tidningar. Far räknade ut vad det skulle kosta att bekämpa ogräs med växtskyddsmedel, slog ut kostnaden per betrad och erbjöd frikostig betalning om vi rensade för hand istället. Att kasta mat var otänkbart. Förmågan att skapa spännande rätter av kylskåpsrens har gått i arv till duktiga dottern.
Dottern säger att jag har fördomar. Hennes uttalanden har fått mig att fundera mycket. Själv anser jag att jag är öppen för nya intryck och människors åsikter. Kanske har hon ändå rätt.
Min far hade suggor och födde upp smågrisar. Hos oss byggdes måltiden upp runt köttet med tillbehör i form av potatis och brunsås – hemkokt gelé, inlagda gurkor, egenodlade morötter. Det var viktigt att köpa svenskt kött – helst scan. Mor ansåg att det hörde till allmänbildningen att kunna slakta och använda alla grisens delar. När jag var liten älskade jag ”grisatassar” och tunga. Farmors sylta av köttet på grisens huvud var underbart god med rödbetor. Farfar hade alltid flott på kavringsmackan med massor av salt.
När jag var 16 blev jag ihop med en grisbonde. Hans far födde upp slaktsvin. Tillsammans tittade de ut de finaste grisarna som lugnt och stilla fick gå upp på grisavagnen. Utan stress lejdes de ut i garaget och sköts ihjäl. Slaktades. Jag har aldrig gillat färskt kött. Färskt kött är från djur. När det har varit nere i frysen och vänt är det mat.
I min värld har det varit så självklart att äta kött. Det senaste året har jag börjat fundera. Min filosofiuppsats för Björn Ranelid hade rubriken ”Människans förtryck av djuren”.
De människor jag mötte i Ja till Österlen 2007 ledde in mig på nya tankebanor. Jag bestämde mig för att eftersträva att leva klimatsmart i alla delar. Framförallt ville jag göra mitt företag klimatsmart. Tankarna handlade om hur jag skulle kunna göra mer än att välja svanenmärkt papper. Skulle vi kunna minska pappersanvändningen?
I fredags inleddes en härlig diskussion på kontoret! De kommande två veckorna skall vi pröva nya arbetsmetoder. Är det möjligt att i större utsträckning övergå till digitala akter? Kan arkiveringen göras på ett sådant sätt att vi följer advokatsamfundets etiska regler. Vi deltar även i Företagarnas CSR-projekt för småföretagare. Vi har påbörjat ännu en spännande resa!
Själv funderar jag över min mat. Grönsaker är mer klimatsmart. Fredrika inspirerar! Vårt sätt att hantera mat bidrar till miljöförstöringen! Hur kan jag bidra genom att leva mer klimatsmart?