Lojaliteten och försvararuppdraget

Återigen vaknar jag så där förbaskat tidigt fastän jag skulle kunna ha sovmorgon. Egentligen skulle jag ha haft semester den här veckan – men jag flyttade fram det en vecka. På tisdag måste jag till kontoret igen- så jag tycker jag är välförunnad att ha sovmorgon. Första förhandlingen börjar kl 10.30. Jag är försvarare för en person som gjort sig skyldig till grovt rattfylleri.

När jag scrollar Facebook hittar jag följande inlägg:

Jag gick runt i en stormarknad när jag såg en kassörska ge den här lilla pojken sina pengar tillbaka, pojken kunde inte ha varit mer än 5 eller 6 år gammal. Kassören sa: ”Jag är ledsen, men du har inte tillräckligt med pengar för att köpa denna docka.”Den lilla pojken vände sig till den gamla kvinnan bredvid honom,”Mormor, är du säker på att jag inte har tillräckligt pengar?”Hon svarade,”Du ve…t att du inte har tillräckligt med pengar för att köpa denna docka, min kära.”Hon bad honom att stanna där i 5 minuter medan hon gick för att se sig omkring. Hon lämnade honom. Den lille pojken höll fortfarande dockan i handen. Slutligen gick jag mot honom och jag frågade honom vem han ville ge denna docka till. ”Det är dockan som min syster älskade mest och önskade sig så mycket till jul. Hon var säker på att tomten skulle ta med den till henne. Jag svarade honom att kanske jultomten skulle ge den till henne trots allt och att han inte skulle oroa sig. Men han svarade mig tyvärr. ”Nej, jultomten kan inte ge den till henne där hon är nu. Jag måste ge dockan till min mamma så att hon kan ge det till min syster när hon går dit. ” Hans ögon var så ledsna när han säger, ”Min syster har gått för att vara med Gud. Pappa säger att mamma kommer att se Gud mycket snart också, så jag tänkte att hon kunde ta dockan med sig och ge den till min syster.” Mitt hjärta nästan stannade. Den lille pojken tittade upp på mig och sa ”Jag bad pappa att be mamma att inte gå ännu. Hon måste vänta tills jag kommer tillbaka från köpcentret. Sen visade han mig en väldigt fin bild av sig själv. Han skrattade. Han berättade då för mig ”Jag vill att mamma tar min bild med sig så hon inte glömmer mig. ”Jag älskar min mamma och jag önskar att hon inte behöver lämna mig, men pappa säger att hon måste gå för att vara med min lillasyster.” Sedan tittade han igen på dockan med sorgsna ögon, mycket tyst. Jag sträckte mig snabbt efter min plånbok och sa till pojken. ”Antag att vi kontrollerar igen, ifall du har tillräckligt med pengar för dockan!” OK sa han,” Jag hoppas jag har tillräckligt. ” Jag lade till några av mina pengar till hans utan att han såg och vi började räkna dem. Det var nog för dockan och även en del extra pengar. Den lille pojken sa: ”Tack Gud för att du gav mig pengar!” Sedan tittade han på mig och tillade: ”Jag bad Gud igår kväll innan jag somnade att se till att jag hade tillräckligt med pengar för att köpa denna docka, så att mamma kunde ge det till min syster. Han hörde mig!” ’Jag ville också ha tillräckligt med pengar för att köpa en vit ros till min mamma, men jag vågade inte be Gud om för mycket. Men han gav mig tillräckligt för att köpa dockan och en vit ros.”’Min mamma älskar vita rosor. ” Några minuter senare återvände den gamla damen och jag stod kvar med min korg. Jag avslutade min shopping i en helt annan sinnesstämning från när jag började. Jag kunde inte få den lille pojken ut ur mitt sinne. Då kom jag ihåg en lokal tidningsartikel för två dagar sedan, som nämnt en berusad man i en lastbil som kört in i en bil med en ung kvinna och en liten flicka. Den lilla flickan dog direkt och läget för mamman var kritiskt. Familjen var tvungen att besluta om att stänga av den livsuppehållande maskinen eftersom den unga kvinnan inte skulle kunna återhämta sig från koman. Var det familjen till den lilla pojken? Två dagar efter mötet med den lilla pojken läste jag i tidningen att den unga kvinnan hade gått bort. Jag kunde inte hejda mig själv så jag köpte ett gäng av vita rosor och jag åkte till minnesplatsen för den unga kvinnan där människor kunde ta farväl innan hennes begravning. Hon var där, i kistan och höll en vacker vit ros i handen med bilden av den lilla pojken och dockan placerad över hennes bröst. Jag lämnade platsen, tårögd,med känslan av att mitt liv hade förändrats för alltid. Den kärlek som den lilla pojken hade för sin mor och hans syster är fortfarande till denna dag svårt att föreställa sig och på bråkdelen av en sekund hade en rattfyllerist tagit allt detta ifrån honom. Nu har du två val: (1) kopiera och klistra in den här på väggen (2) Ignorera det som om det aldrig rört ditt hjärta
.
  • Ulla Brithmay BillingJa visst tänkvärt ♥♥♥

    för 7 timmar sedan · ”}’>
  • Annika Andebark Ja, mina tårar rinner också. Idag skall jag försvara ännu en person som gjort sig skyldig till grovt rattfylleri. Det börjar bli många. Vad kan jag göra i detta? Inlägget väcker tankar – kopierar till min blogg www.andebark.se.
Alla har rätt till en försvarare. Jag försvarar inte brottet utan personen. Det är viktigt att se skillnaden.
 
Huvudregeln är att den som gjort sig skyldig till grovt rattfylleri skall dömas till fängelse. Personligen tycker jag inte att det är något bra straff.
 
Många av dem som gör sig skyldiga till grovt rattfylleri har en alkoholproblematik. Begäret efter alkohol är så starkt att situationen kommer upprepas igen och igen och igen… Vad hjälper då några månader i finkan? Och vad kostar det samhället?
 
I min värld är alkoholism en sjukdom. Den sjuke behöver hjälp för att bli frisk. Först då kan vanorna brytas.
 
Som advokat har jag en lojalitetsplikt mot klienten. Ingenting får äventyra min lojalitetsplikt. Då ska jag tacka nej till uppdraget. Ibland har jag funderat på om jag skulle säga att jag inte åtar mig försvararuppdrag när det gäller rattfylleri, smuggling av alkohol och olovlig försäljning av rusdrycker. Personligen anser jag att dessa brott är långt mycket värre än vissa av de misshandelsbrot som rätten hanterar.
 
Men så kommer en annan tanke. Kan jag i ett enda mål göra skillnad så har jag gjort något gott och kanske räddat en människa.
 
När det gäller grovt rattfylleri är bevisningen ofta sådan att det är omöjligt för den åtalade att komma ur situationen. Kan jag få min klient att förstå allvaret i det inträffade – att de behöver hjälp – har jag kanske hjälpt dem in på en annan väg.
 
Jag menar att skyddstillsyn är den bästa påföljden för den som gjort sig skyldig till grovt rattfylleri. Att förändras kräver tid – det är en process. Frivården erbjuder behandlingar. En övervakare kan bli ett stöd på resan mot ett friskare liv.
 
När jag arbetatde som tingssnotarie på Kristianstads tingsrätt var jag även sekreterare i Kristianstads övervakningsnämnd. De som inte skötte sin skyddstillsyn blev kallade till övervakningsnämnden.
 
Jag minns en man som blev allt sluddrigare på mötet, Efteråt hittade frivårdsinspektören en 37:a i väntrummets papperskorg.
 
Alkholism är en sjukdom som är oerhört svår att ta sig ur. Det första steget är att insikten om sjukdomen. Rätt hanterat kan åtalet för rattfylleri vara det första steget på resan mot tillfrisknande.
 
Jag tror att behandling är enda vägen för att minska antalet rattfyllerister på vägarna! Där kan jag göra skillnad!

2 svar på ”Lojaliteten och försvararuppdraget”

  1. Elisabeth Lindqvist skriver:

    Mycket tänkvärt. Mina tårar rinner också.

    1. Ska erkänna att jag inte kunde läsa texten högt. När jag gjorde det för klienten rann mina tårar oavbrutet. När jag läste mina egna ord i pläderingen blev jag också otroligt starkt berörd. Det är ett viktigt ämne!

Kommentarer är stängda.