I flera år hade jag jobbat med min separationsångest från det materiella. Redan när jag packade ner julpyntet hade jag delat upp det i två lådor. Från alla år som ombud i skilsmässor visste jag var stötestenarna fanns; tavlorna, fotoalbumen, videofilmerna. De där affektionsvärdena som inte kan ersättas av alla pengar i världen.
Den där dagen när vi flyttade var det inte separationen från huset som var värst. Huset hade jag tagit farväl av i många år – men jag hade aldrig förstått hur mycket jag älskade min trädgård.
Det var en sån där sommardag när fjärilar och humlor flyger mellan lavendel och rosor. Rosendoften hängde tung under valnötsträdets skugga. Varje år hade jag planterat en ny doftande ros. De formklippta buxbomen hade jag köpt som små plantor och själv format till spiraler och klot. Med maskrosjärn hade jag ömsint rensat runt perennerna och hjälpt dem täcka den hårda lerjorden.
Stigen under gulregnen, där marken täcktes av murgrön,a ledde ut i den stora parkliknande trädgården. Med tårarna rinnande kramade jag körsbärsträdet farväl. I dess skugga hade jag och barnen så ofta legat och tittat upp på himlen mellan körsbärsblommorna. Där hade vi suttit och druckit saft och ätit mormors hembakade kanelbullar. Jag mindes hur jag planterade trädet en regnig höstdag ett av de där första åren, när jag fortfarande gick på gymnasiet. Van hette det och behövde ett annat körsbärsträd för att pollineras. Med Van fick vi två nya fruktträd för även bigaråträdet i allén började att bära frukt. Nu i juli var bären stora och röda. Hur kan man älska ett körsbärsträd så?
Jag följde trampstenarna ner till den gamla grottan med vaxblommor, liljor och vildrosor, strök handen mot stenbordets skrovliga yta i en av de två bersåerna. Huset var så ståtligt här nere från trädgården. Den höga svarta grunden, de vita kanterna runt fönstren och de gula väggarna som vi fick pustade det året dottern föddes. Samtidigt förlängde vi terrassen en meter. Hur många gånger hade jag inte suttit där på terrassen och läst? Terrassen hade ett fantastiskt läge. Det var sol från tidig morgon till sen kväll. Blåsiga dagar kunde man sitta på golvet med murarna skyddande mot vinden. Tidiga vårkvällar doftade liljekonvaljerna från den vita rabatten nedanför. Nu skulle jag inte få se den vita clematisen klättra i den formklippta tujan eller uppleva att funkian täckte rabatten mitt emot. Jag stannade i den rosa trädgården vid huset östra gavel där vi förra året la flisstenar till en ny uteplats. Det var min morsdagspresent. Ett stenbord vid vattenkranen hade blivit en bra arbetsplats för att skala potatis. Jag älskade verkligen att göra allt utomhus. Så följde jag den smala stigen genom den gula trädgården – den jag skapat när jag var sjukskriven för utmattningsdepression. Jag mindes hur jag drömde fram min japanska trädgård sittande på den tjocka trästocken som vilade på lekablock.
Allt det här hade jag skapat under 23 års tid! Nu skulle jag lämna det och jag visste att trädgården aldrig mer skulle bli vad den varit!