Just den tanken dunkar i mitt huvud när jag kämpar upp för Midnattsloppets omtalade kyrkbacke. Facklorna flammar och jag försöker undvika att titta upp. Försöker förtränga hur lång backen är. Men jag kan inte motstå frestelsen och ser ett hav av blå tröjor framför mig som stretar uppför backen. Sedan finns det inga andra tankar än att sätta ena foten framför den andra.
När det går nerför är det bara så där underbart men sedan kommer det ännu en backe. En funktionär ser min trötthet och springer bredvid mig. ”Heja, du orkar… ” och jag ger lite mer än vad jag har ork till.
Det känns som om jag sprungit nio kilometer när sjuans skylt dyker upp och just då vill jag bara ge upp! Skita i det och ta närmsta tunnelbana därifrån. Men jag kämpar på vilja, vet att jag orkar dubbelt så mycket som jag tror, att begränsningen sitter i hjärnan. Så jag kämpar. Zick-zackar mellan andra löpare. Bromsar in. Ökar. Och till slut ser jag den lysande portalen som är målgången. Just då finns bara en enda tanke. Ju fortare jag springer desto snabbare kan jag vila. Och jag ökar. Benen flyger över asfalten i det där långa steget jag älskar. Men jag missbedömer sträckan – saktar ner. Peppar mig själv att öka igen.
Det blev inte någon tid att vara stolt över i år heller – men jag tog mig runt!