Att vara tonårsförälder

Den gångna veckan har jag tillbringat mer tid hos barnen än på länge. Det har varit skönt att sitta där i köket och jobba med min dator. Då och då har något av barnen kommit ner och pratat. Ibland har vi bara varit i samma rum i en skön tystnad.

Det är som om stormen dragit över.

Att vara tonårsförälder är inte lätt. Ännu svårare är det efter en skilsmässa – när dessutom kommunikationen med den andre föräldern är dålig.

Som advokat har jag fått ta del av många familjers vardag – och jag vet att många har det mycket värre än jag. I många familjer har föräldrarna valt att över huvudtaget inte ha någon kontakt med varandra. Man hittar strukturer med hämtning och lämning på fritids/skola, med schema som gör att man aldrig behöver prata.

Ofta är det bättre för barnen att föräldrarna inte har kontakt än att de bråkar. Det absolut värsta för barnen är när de blir indragna i konflikten.

Ändå kan jag se att det är just vad mina barn har blivit. Trots att jag läst så många böcker och företrätt så många föräldrar så är det inte lätt att göra rätt när känslorna tar över.

I fler månader har konflikten tärt på oss alla. Fastän våra konflikter har varit så mycket lindrigare än vad mina klienters är – har det tagit så hårt på mig. Jag är övertygad om att dessa konflikter satte ner vårt immunförsvar. Både dottern och jag åkte på en hosta som varat i snart en månad. Olösta konflikter påverkar vår hälsa.

Lösningen på vår konflikt hade ingen domstol i världen fått oss att hitta. Barnen bor i Ystad. Vi har gjort en budget över de löpande kostnaderna som mat och boendekostnad. Varje månad sätter vi föräldrar in halva kostnaden var på ett konto. Från detta konto överförs en ”fritidspeng” till varje barns klädkonto. Dessutom får de barn/studiebidragen till sina klädkonto. Var och en svarar för sina klädkostnader och fritidskostnader. Allt annat tas ut från ”matkontot”.

Vi har ett växelvis boende som innebär att denna och nästa vecka har jag ansvaret för barnen. Då kan jag välja att sova över i gästrummet i Ystad. Sedan har barnens far boendet i två veckor. Barnen slipper flytta mellan föräldrarnas bostäder. Istället är vi ”gäster” i barnens hem.

Troligtvis hade lösningen inte fungerat med yngre barn. Om några veckor fyller dottern 18 år. Detta är en lösning de själv har önskat och hon tar hand om sin lillebror som snart blir 16.

Det är länge sedan jag var en curlande förälder. Jag tror bara man gör barnen en kortsiktig tjänst genom att ”passa upp”. Min mor tycker så synd om sonen som får tvätta och stryka sina skjortor själv, som får ta ansvar för vad han äter. Mina veckor åker jag och handlar mat med barnen minst en gång i veckan. Om sonen bara säger att han vill ha ”mat” får han skylla sig själv. Dottern brukar följa med och jag är imponerad av hennes kunskaper om kost och kostnadsmedvetenhet.

I dag visade hon hur hon städat i sina garderober. En mer välordnad garderob får man leta efter.

Någon vanlig förälder är jag nog inte. Redan när barnen var fem och sju slutade de få veckopeng. Istället fick de tjäna egna pengar genom att städa. I början tog städningen med barnen längre tid än om jag skulle ha gjort det själv. Vi införde ett system där man fick betalt per rum. Inledningsvis var det 5 kr för ett rum som man dammade, 5 kr för ett rum som dammsugades, 5 kr för ett rum där golvet torkades. Innan betalningen utbetalades granskade jag, men i själva verket var det ofta så att jag hjälpte till så att det blev bra. På en eftermiddag kunde barnen tjäna över 100 kr. Men det bästa var att de lärde sig hur man städar.

Sonen älskade att laga mat när han var liten. Det var något vi gjorde tillsammans – ett sätt för oss att umgås. Dottern har på senare år upptäckt köket och tagit sig ann allt svårare projekt – ofta är hennes skapelser på konditorinivå.

Det fanns en tid när dottern och jag hade djupa konflikter. En tid när vi inte träffades, när hon vägrade att tala med  mig. Efter det har det växt fram en relation som känns unik och som betyder mycket för mig.

Kanske är sonen i tonårsfasen nu – kanske är det något alla ungdomar bara ska gå igenom.

Det finns en saknad efter våra öppna samtal, hans kloka kommentarer, den tillit vi hade. Men de senaste dagarna har gett mig perspektiv. Tonåringar är duktiga på att ge föräldrar dåligt samvete. Andra har mammor som passar upp och kör till träningen, tvättar träningskläderna, har maten färdig på bordet när de kommer hem.

Jag är inte en sådan mamma. Det fanns en tid när jag var hemmamamma. En tid när vi pysslade vid köksbordet medan elden sprakade i spisen. Det fanns en tid när godnattsagorna var den viktigaste uppgiften i mitt liv. När jag jobbade heltid på banken var det sällan jag hann hem till kvällsmaten, men stunden innan läggsdags var högprioriterad. I timmar kunde vi sitta och läsa, samtala och sjunga. Jag minns hur rädd lillebror var när jag läste sagan om ”Lillasyster kanin och räven med inlevelse”. Ur ”Stora visboken” sjöng vi ”Längtan till Italien” och barnen fick dela min dröm om att resa till Venedig. Fortfarande har varken jag eller barnen varit i Venedig.

Det är något av den finaste tiden i mitt liv.

Barnen håller på att växa upp. När det gäller dottern känner jag mig trygg. Hon behärskar de färdigheter som hon behöver för att klara sig själv. Hon kan ta hand om sig oavsett vad som händer.

Sonen må vara i en tonårsfas där morsan mest gör sådant som är irriterande. När vi sitter där mittemot varandra vid köksbordet känner jag ändå en så stor tillit. Min lille påg är redan över 1,90. Förra helgen hade han blivit utsedd till årets spelare på SM-uttagningen. Att vara handbollsmålvakt kräver mod. Han tränar flera gånger i veckan, vilket visar en uthållighet. Så länge jag kan minnas har han haft en klokskap och integritet.

Trots att det mesta jag gör just nu är fel i hans ögon så vet jag att längst därinne finns den ständigt glada kille som svarade så här när en bekant frågade sexåringen hur det var med honom: ”Det är bra med mig, det är alltid bra med mig!”