För en gångs skull är jag i god tid på sjukhuset. Idag är det dags att skära bort de där födelsemärkena. Skrivboken är mitt sällskap när jag behöver jaga bort oron som bor i min kropp.
Läkaren och sjuksköterskan är helt fantastiska och fyller hela rummet med sitt lugn.
Tre djupa andetag sedan flyger till bäckarna och ekarna medan de sticker och skär i min kropp.
Jag funderar på det där med arbetsnarkomani och utmattningsdepression. Med perspektiv kan jag se att ångesten över att jag splittrat familjen jagade mig in i ett osunt förhållningssätt till arbete.
Det är många insikter som kommer till mig när jag ligger där på britsen. Det första jag gör efteråt är att googla arbetsnarkoman – och jag känner igen mig. Problemet är att jag saknar redskap att hantera det.
I helgen ska jag ge mig tid att fortsätta skriva på den där ”boken”. När den är klar ska jag be några kloka människor läsa innan innehållet publiceras.
Tills dess delar jag med mig av ett bra blogginlägg istället.