Jag brukade låsa in mig på toaletten för att få läsa i fred. En sommar läste jag femtio böcker – det var när biblioteket delade ut böcker för var tionde bok man läst och skrivit om.
Den sommaren minns jag att jag läste Röda Nejlikan och Alfred Hitchkocks deckare och rysare. Det var innan min lärare och skolbibliotikarie, Torsten Malmgren, berättat om Herr Arnes Penningar. Fast jag gillade Löwenskiöldska ringen bättre.
Sedan jag läst allt jag kom över av Selma Lagerlöf övergick jag till August Strindberg – men det var tyngre att ta sig igenom.
Där någonstans träffade jag barnens far och husrenoveringar, fester, universitetsstudier och barnafödande tog överhand. Känslan av att läsa skönlitteratur var onödigt och lättjefullt fanns kvar från tiden när jag låste in mig på toaletten med böckerna.
Som om det var mer meningsfullt att arrangera fester, klistra in foto, brygga vin, åka på konstrunda – ja göra något.
Efter skilsmässan intalade jag mig att det var mer ok att läsa ledarskapsböcker och facktidningar än just den där skönlitteraturen.
På tåget försvinner tiden i sällskap med en pocketbok. Och idag hittade jag den där känslan igen när tid och rum försvinner, när tiden stannar utanför boken.
Duntäcke på terrassen när skuggan kom tills boken var utläst. Ärligt talat har jag inte gjort något annat idag än läst ut boken.
”Du är sjukskriven” fick jag intala mig själv. ”Nej, du behöver inte kolla mailen, städa några skåp, rensa ogräs eller springa en runda. Du kan faktiskt bara stanna här i solen. Vända blad. Glömma livet utanför en stund, några timmar. Det är faktiskt ok att bara vara.”
Där och då insåg jag att trots lång tids sjukskrivning är jag fortfarande uppe i varv och har svårt för att inte prestera.
Boken – ja den var superbra. Helt underbart språk. Flera viktiga ämnen.
Men nu knackar duktigheten på min axel igen – men det blir bara en tur ner till stranden med kameran som sällskap.
Bilderna – ja – de får ni vänta på ännu en tid. Nu bara är jag och datorn är bannlyst.