Edgångssammanträde

20140716-100142-36102050.jpg
Klockan 9.59 går jag in genom tingsrättens skjutdörrar. En ung kvinna väntar på mig med ett vitt kort i handen. Jag har ringt och förvarnat om att jag inte mår så bra.

Förutom den uniformsklädda vakten i receptionen är vi ensamma i lokalerna berättar hon.

Jag avböjer kortet till ett av samtalsrummen och går långsamt upp för trappan medan handen för näst sista gången smeker det mjuka träräcket.

Min blick bakom solglasögonen noterar för första gången de grå klinkersens lagda mönster, att varje dörr markerats genom tvärställda mindre plattor.

20140716-101417-36857912.jpg
Det första edgångssammanträdet klaras av på några minuter. Konkursförvaltaren är närvarande per telefon.

Notarierna är korrekta, naglarna välklippta.

Jag minns min egen tid som tingsnotarie. I juli månad för 22 år sedan började jag på Kristianstads tingsrätt. En av de första uppgifterna var att skriva protokoll över edgångssammanträdena. 22 år sedan jag avlade domareden och gjorde mig omöjlig som nämndeman. 21 år sedan jag själv satt som konkursdomare och förestavade eden för konkursgäldenärer och tidigare styrelseledamöter.

20140716-102003-37203597.jpg
Den 9 juli 2009 satte vi skylten på huset. Klänningen är densamma. Fem år fyllda med andra erfarenheter än de jag förväntat mig.

Inte i min vildaste fantasi skulle jag kunna tro att jag skulle tillbringa tio dagar på en låst avdelning på psykiatriska kliniken.

De tio dagarna har lärt mig mycket om livet.

“Tänk så många som drömmer om ett annat liv, men aldrig får möjlighet att förverkliga det”, säger min älskade.

Jag har avvecklat allt. Och ja – det är en lättnad måste jag erkänna. Särskilt det där med bil. Den där friheten som reklamfilmerna vill få oss att längta efter har du på cykel och kollektivtrafik. Inga fasta kostnader för försäkring och skatt. Inga oväntade reparationer. Inga måste byta däck och besiktiga. En obefintlig värdeminskning. Och framförallt – drivmedelskostnaden består av din egen energi. Energi som många av oss betalar dyra gymkort för att ändå göra sig av med.

Egentligen är mitt nya liv så långt mycket bättre än det som var. Jag ska bara få distans och inse det.

Min blick är riktad mot mina knäppta händer medan jag avlägger eden. “.. inga tillgångar eller skulder oriktigt upptagits eller utelämnats…” Trots att jag skrubbade naglarna med nagelborste en lång stund i morse är huden runt naglarna fortfarande mörk efter ogräsrensning. Men det är ok. Det är inte längre någon som tittar på mina händer.