De första dagarna på psykiatriska kliniken var en pina. Läkarna förklarade att jag behövde lugn – stilla ner bruset runt mig. Det var som om jag inte klarade av att göra det själv.
Sedan dess har skammen varit min följeslagare.
De första gångerna när jag gick längs Hamngatan till min psykolog småsprang jag för att slippa möta någon. Fortfarande går jag relativt snabbt med blicken fäst i marken. Helst skulle jag vilja smyga längs väggarna.
När jag passerar advokaters portar eller någon adress där en tidigare klient bott skäms jag över att jag inte ”pallade trycket”. Klienterna litade på att jag skulle utföra deras uppdrag, på att jag skulle bygga upp en byrå som alltid fanns kvar. Men jag gjorde dem besvikna och vissa förbannade. På bloggen fick jag fyra kommentarer som sårade extra och som jag tidigare inte publicerat. De hade inte behövt skrivas – den skam och den ånger jag själv känner är starkare än så.
Fortfarande skäms jag. Antagligen får jag lära mig leva med det. Det är en av anledningarna till att jag undviker att träffa folk. En annan anledning är att min hjärna fortfarande inte orkar med alla intryck.
Det har nu gått 6 månader sedan jag kom ut från psykiatriska kliniken. Fortfarande isolerar jag mig själv.
Dotterns studentuppvaktning var en kraftansträngning som tog massor av energi både innan och efter. Det tråkiga med depressionen är att min hjärna svartmålar verkligheten och det som tidigare var bagateller blir livshotande knivstick som hjärnan ältar i det oändliga. Som det där talet dotterns far höll. Ord som gjorde så ont i mig – som återigen fick mig att känna mig värdelös som förälder. Utan min älskades kärlek hade jag ramlat ner i mörkret igen.
Anki och Annica är de enda väninnorna jag träffat, nästan de enda jag haft telefonkontakt med. Jag svarar sällan i telefonen och jag tar inte några egna kontakter. Någon kan tycka att jag är egoistisk – men just nu behöver jag tid att läka, tid att hitta ett nytt fotfäste.
Jag klarade av att vara med på släktträffen i somras. I gamla tider var släkten din trygghet – och jag förstår varför. Det finns en trygghet, gemenskap och omtanke där på ett sätt jag inte kan förklara.
I sommar har jag även varit med på två barndop – men att träffa många människor är fortfarande en ansträngning som jag behöver träna på.
Och ni ska veta att jag tränar – fast på nya arenor – där ingen vet vem jag är. Där ingen tittar på mig med den där medlidsamma blicken och frågar hur det är. Herregud – vad ska jag svara på det? Jo, det är underbart – jag har bara gjort av med allt det jag kämpade för i så många år – men livet är fantastiskt.
Fotokursen för Jens Hillner var helt underbar – för att inte tala om skrivarkursen för Susanna Alakoski och Mats Söderlund.
Nya människor som lär känna mig som den jag är nu utan en massa förutfattade meningar. Människor som inte vet något om att jag genom min sjukdom svek alla mina klienter. Människor som jag inte behöver känna skam inför.
Jag känner igen känslan – jag som alltid varit högpresterande, var inte till nytta för någon, kändes det. Det är över tio år sedan, och jag mär ganska bra nu. Vi är inga robotar – vi måste få misslyckas, både med arbete, relationer och annat. Framförallt måste vi ha tålamod ( som vanligtvis är en bristvara hos mig) och låta kroppen bestämma takten.