Ashtangayoga Syd

Oooooooomm

Det är som om ljudet kommer långt nerifrån magen. Elva röster förenas i en gemensam utandning. Handflatorna pressade mot varandra som om vi vore en samling lucior.

Vande Gurunam

Vande Gurunam, upprepar vi unisont

caranaravinde, Yoga-Anns röst är stark och melodisk

caranaravinde, långsamt hittar vi takten, formas till en röst

Sandarsita 

Sandarsita, fastän jag inte talat med någon av de andra finns det en gemenskap i mässandet,

svatma sukhava bodhe

svatma sukhava bodhe, tankarna lämnar mitt huvud

nihsreyase jangalikayamane

nihsreyase jangalikayamane, det är som om jag går in i min kropp

Samsara halahala

Samsara halahala känner fotsulorna mot mattan, spretar med tårna

moha santyai

moha santyai som om vi bara är

Abahu prusakaram sankha

Abahu prusakaram sankta en del av universum

cakrasi dharinam

Sahasra sirasam svetam

pranamani patanjalim

Ooooooomm.

Orden är som en trollformel. Kanske var det så här församlingen kände det när all predikan var på latin. Med ett djupt andetag fyller jag lungorna samtidigt som jag håller in magen och rotlås.

“Glöm inte Mola-Banda”

Rörelserna har blivit som en ritual. Min koncentration är på andningen, att spänna rätt muskler, fördjupa varje rörelse, ögonfokus. Då och då kommer Yoga-Ann fram, vinklar en fot, tänjer, pressar. Det är som skön massage. Ryggraden sträcks ut.

I somras blev jag förvånad över att andning kunde låta så mycket. Nu hjälper de andras andning mig att fokusera.

Fortfarande är balansövningarna på ett ben och bryggorna värst. Yoga-Ann kommer och håller mitt utsträckta ben. “Koncentrera dig bara på benet som du står på. Tänk att det har djupa rötter ner i marken. Spänn magen.”

Och jag spänner maglås och Mola banda allt vad jag kan. Gör ståbenet så starkt som det bara går. Spänner det utsträckta benet tills det bultar i lårmuskeln. Det finns inte utrymme ens för några små tunna moln av tankar.

Jag är bara i mig själv, omedveten om de gnistrande kristallkronorna. Det är som om jag är omgiven av en eld och svetten rinner längs min rygg. Långsamma rörelser. Djup andning.

“Hur många bryggor har du gjort?”

“Jag har gjort tre – och räknat till fem på varje.”

“Då gick det alldeles för snabbt”

Och jag får göra om. Lägger tyngden på händerna. Försöker slappna av i Mola banda och sträcka magen, spänna ihop knäna. I den ställningen är det helt omöjligt för mig att andas djupa långsamma andetag. Totalt utpumpad ligger jag på golvet.

“Jag hörde dina andetag – de var väldigt snabba”

“Mmm – ska träna på att göra det mer långsamt hemma.”

Fortfarande är jag inte tillräckligt stark för att klara huvudstående själv. Ännu något att träna på hemma.

Så kommer lotusställningarna – och det är bara SKÖNT! Andas, andas, andas och så småningom slappna av i ryggläge med handflatorna mot rymden.

Yoga-Ann kommer och sträcker ut mina axlar, rättar till min nacke. Min andning är nästan ljudlös – men det är som att vara en del av de andras andning, en andning som verkligen hörs.

Det finns inga tankar. Jag bara är, andas.