I mina minnen är trottoarerna fyllda av is.
Två dagar utanför kontoret. I går kväll hade jag ringt och pratat med de anställda. Min vanliga fråga – om det hade hänt något speciellt. Nej, allt rullade på.
Antagligen ringde jag de biträdande juristerna medan jag lämnade tingsrätten. Stämde av vad som hänt i ärendena – så som jag brukade göra. Samtalen minns jag inte. Men en minnesbild är kristallklar. Jag minns att jag stod precis vid vår brevlåda när jag läste e-mailet som fick min värld att rasa.
Den person jag hade haft tillit till frånträdde sin anställning med omedelbar verkan. Klienterna var redan tillskrivna, nycklarna till kontor och tjänstebil var lämnade tillsammans med datorn.
Hur skulle jag klara den turbulens som uppstod på kontoret? Hur skulle jag klara ekonomin?
I mitt huvud fanns bara en enda tanke – jag orkar inte mer!
Där och då gungade min värld. Det var första gången på tio år som jag kände att jag bara ville dö.