Rådhuset i Falun

 

Utsikt från det blommiga rummet i Kopparstugan
Utsikt från det blommiga rummet i Kopparstugan

Oj, det blev för få timmars sömn. Boken “Dit du icke vill” av Ulla Isaksson är genombläddrad. (Den skulle kunna användas som exempel på en text med meningslös dialog, full med adjektiv och där för mycket skrivs läsaren på näsan.)

“Fram emot morgonen nådde de Falun. Solen hade just gått upp, hon lyste över skogen, men staden framför dem låg i töcken över dalens sluttning, torn och spiror lyfte svävande ur dimman, överallt bolmade och pyste det mot morgonhimlen. 

Hästhovarna dundrade hårt mot stenbrons båge, ekade väl i var mans öra att nu red en förrymd packa i Guds namn in i staden på en stulen häst med Djävulen på ryggen. Ett ögonblick knäppte hon händerna. 

… långmodig, tålmodig, stor i mildhet…

Det är en ro (även om det är ganska lyhört). Sängen är precis lagom hård och linnelakanen svala mot min kropp.
Det är en ro (även om det är ganska lyhört). Sängen är precis lagom hård och linnelakanen svala mot min kropp.

Men orden tycktes tunna som spindelväv. Häftigt rätade hon upp sig, drog fram timpen under mössan och försökte ordna kläderna så gott hon kunde. Natten hade synts oändlig. De hade ridit vilse, hukat i skogen för inbillade förföljare, krupit i mörkret över främmande korsvägar och med händerna försökt treva till vilken väg som varit mest faren. Då hade icke fruktan haft tid att resa sig inom dem, men nu i det skarpa morgonljuset rörde hon sig tungt i bröstet, nu kröp hon ur sin puppa, nu bredde hon ut vingarna. 

Högtidsträkter (längst till höger från Älvdalen). Håret fick inte sticka fram under hättan. Jämför muslimsk tradition.
Högtidsdräkter (längst till höger från Älvdalen). Håret fick inte synas under hättan.

 

Men staden hade ännu inte vaknat. Ett gytter av sneda, nattbommade hus klängde över grå backar, gator, så smala att två kärror inte kunde mötas på dem vindlade i krokar mellan planken. Inte ett grönt strå så långt ögat räckte, bara stora, svarta högar, smuts och skräp. 

Hon drog djupt efter andan. Så detta var Falun! Staden där febrar och farsoter aldrig fick fäste, staden där människor trängt ner i jorddjupet och hämtat upp i dagen dess fördolda skatter. Ofta hade hon velat fara dig. I hennes ungdom hade där inte varit någon ände på dessa märkvärdigheter, nu sades det att malmen höll på att taga slut i gruvan.

Rådhuset i Falu
Rådhuset i Falu

Hjärtat pickade och dängde. En söt lukt fyllde närborrarna. Magnus hade glidit ner från hästen och ledde den nu fram över en öppen plats. En kyrka reste sig framför dem, det var Kristine, hon stod så hög mot skyn, och där på sidan bredde ett stenhus ut sig, stort och mäktigt – 

Ofrivilligt kröp hon samman ner mot hästen. Min Gud, så hovarna ekade över torget, hon tyckte det gick som en sprittning genom hela staden; snart skulle klockorna börja dåna över dem, luckorna slås upp för fönstren, huvuden stickas ut, händer knytas, röster skalla: – Tag fast trollkonan där, ser I inte, att hon har Djävulen på ryggen!”

Rådhuset i Falun, bebyggelseregistret

Riksantikvarieämbetet

Falu kommun