Det sägs att att Vanerna lever kvar i Dalarna och att det finns mer andeväsen här, längs Österdalälven. Inte vet jag vad som är sant, men närmare ett sagoland är svårt att komma.
Hela dagen har dunlätta snöflingor dalat från himlen. Slädföret hade inte kunnat bli bättre och vi drog filtarna omkring oss där vi kurade ihop oss på renskinnen i släden.
Förr kunde man identifiera fororna på långt håll genom bjällrans klang. Den som var på väg upp för backen hade förtur. Så bjällrorna hade verkligen en funktion.
Den vita snön på granens grenar fick oss färdas tillbaka till en annan tid medan solen sakta skymdes av månen. Jag fyllde lungorna med skogens dofter; nyhuggen timmer och ångan från Julle. 
På Stops fäbod brann elden när vi kom fram. Vattnet fick vi hämta vid bäcken som oförtrutet porlade trots att det höga vattenfallet frusit till en isskulptur.
Röken stack i ögonen och Lennart berättade att slogbodar var byggda så att röken skulle jaga bort myggen inne i slogboden. En blandning av mjöl och vatten hälldes över det stekta fläsket – så som dalmasarna i hundratals år lagat sin kolbulle när de var ute i skogen. Faktiskt en riktig delikatess!
Innan kok-kaffet promenerade vi bort till Tinis fäbod med hus från mitten av 1600-talet. Så skulle jag vilja bo i stillheten. Det blir nog till att planera in en ny Älvdalsresa redan till hösten.
Tack för alla fina bilder – ser verkligen hemtrevligt ut. Ett annat ställe där folktron är mycket levande är Island. Där bor en vette bakom varje sten, och innevånarna tar detta på största allvar. Jag frågade varför en del stenar var målade, och fick till svar på fullt allvar, att det var för att vättarna skulle hitta hem.
Tack själv – för att du läser och kommenterar!
Island låter verkligen som ett intressant resmål!
Våren har börjat komma – så nu ska jag hålla mig i Skåne. Dags att börja odla igen!