Redan till midsommar brukade körsbärsträdet lysa rött. Det lockade både barn och fåglar. På dagarna nådde vi de åtråvärda bären med hjälp av stegar och räfsor. Redan i gryningen började fåglarnas fest. Far väcktes av skränet. De brukade sova med öppet fönster och körsbärsträdet var precis utanför. Han försökte skydda bären med nät och fågelskrämmor. Något år sov han med geväret bredvid sig för att kunna skjuta fåglarna som väckte honom. Men inget hjälpte. Det bästa vi kunde göra var att ta lastaren till hjälp och försöka plocka bären innan kajor, starar och råkor avslutat festen. Trädet var så högt att knappt ens lastarskoffan nådde upp i toppen. Min gammelmorfar hade planterat det när han byggde det nya boningshuset på trettiotalet. Den låga boningslängan i röd tegel, som mormors morfars far byggt i mitten av 1800-talet, återanvändes till drängastua, huggebo, kvarnarum och hynsahus. Den gamla ”haven” i norr med almar, gångar och syrénbersåer fick bli hönsgård.
Kursen för Tove Folkesson öppnade nya dörrar. När jag läser texterna jag skrev blir jag förundrad. Är det verkligen mina ord? De kom med sådan lätthet och jag känner inte igen dem. Kanske kommer det trots allt något väldigt gott ur de senaste årens motgångar.
Åskan hängde i luften och det har berättats att när de burit ner liket i hallen hade det kommit en blixt och en knall nästan samtidigt. Kanske sitter skräcken kvar i väggarna. För en tid sedan pratade jag barndomsminnen med min syster – och det visade sig att vi båda känt samma obehag. Egentligen är det den vackraste hall jag vet. När du öppnar ytterdörren mitt på huset kommer man först in i ett pyttelitet vindfång där man kan hänga av sig ytterkläderna. Det första du ser när du öppnar nästa dörr är en vit trappa som svänger sig upp till ovanvåningen. Trappräcket är av lent, mörkt trä och vilar på vita träribbor som avslutas med en vit kolonn på sista trappsteget. Nedre delen av väggen har kvar sin ursprungliga röda färg och en strukturmålning som påminner om snabel-a. Ovanför en svart list är det vitt. Det obehagliga är att gå i trappan när det är mörkt. Går du ner för trappan har du ett mörkt fönster framför dig där det skulle kunna stå en gärningsman och skjuta på dig genom fönstret. Eller så skulle det kunna finnas ett läskigt spöke i spegelbilden. Ännu värre är det att gå uppför trappan. Vad som helst kan ju komma ut ur fönstret och ta tag om dina axlar.
En av uppgifterna var att beskriva en plats som vi kände väl till. Jag valde att beskriva mitt barndomshem i Övraby. När jag läste texten insåg jag att det var min sista möjlighet att fira födelsedag i barndomshemmet. Mina föräldrar brukade komma upp med en bricka på sängen. Där fanns det presenter och en av sommarens första rosor.
Min syster fick ha sitt rum där uppe i hallen, utanför toaletten. För att inte riskera att behöva dela rum med henne såg jag till att byta rum med min bror så att jag fick det lilla rummet i söder. Idag tycker jag att det är det mysigaste rummet. Under slänttaket var den naturligaste platsen för sängen och ett av mormors nattygsbord med utsvängda ben och en liten silverfärgad lådknopp. Mitt emot placerade jag mormors matchande byrå med tillhörande spegel. Mor hade målat den vit. I den översta lådan som bara var smal förvarade jag borstar och hårband. I den mittersta lådan (där bottnen brukade hoppa av) hade jag strumpor och underkläder. I den understa lådan förvarade jag tröjor sorterade efter finhetsgrad. Jag hade inte så många kläder eftersom det inte fanns någon att ärva av. Två ribbstickade tröjor, en vinröd och en marinblå, en långärmad skoltröja, någon urväxt tröja som jag inte var rädd om och som jag bytte till när jag kom hem från skolan. Skrivbordet fick plats vid ett nytt fönster och bredvid det placerade jag en gammal fatölj som också skulle slängas. Det sades att den var ”fasters”.
Mor och far har börjat flytta in saker till huset i Ystad. I våra gamla rum har leksakerna flyttat tillbaka. Nu är det syskonbarnen som ställer plastdjuren i prydliga rader och lyfter taket till bondgården som min mor och hennes fyra systrar lekte med.
Gammelmorfar var en ovanlig man. Redan på tjugotalet anlitade han en körlärare så att mormor och hennes bror kunde få ta körkort. Själv nöjde han sig med att cykla till byn på en cykel med ett gigantiskt framhjul och litet bakhjul. Där lär han ha haft en affär med lärarinnan. Det har också sagts att han brukade träffa vänner på Stora Hotellet i Tomelilla. Snäll som han var ska han ha gått i borgen för dessa vänner. Mormor tog över gården innan han dog – och sedan var där inte mycket över att bråka om.
Det är ett nytt år och det känns som om jag har hittat hem i skrivandet. I Skurup hittade tonerna mig. Den 31 augusti åker jag norrut via Stockholm, fängelsemuseet i Gävle och Falun. Returresa är inte bokad. Efter veckan i Skurup känner jag en djup tillit. I Älvdalens sagoskogar tror jag att resten av texterna kommer till mig. Det finns bra cyklar att hyra på Tre Björnar och ett myller av vägar att cykla på.
Första gången jag firade födelsedag var i Övraby var när jag fyllde 7 år 1976. Om en vecka fyller jag 46 år. Senast jag firade födelsedag i Övraby var 2008 då jag gav mig en skilsmässa i present. Jag hämtade barnen hos sin far kvällen innan och vi tillbringade min födelsedag med att sitta i lusthuset och spela monopol medan regnet vräkte ner utanför. På tisdag ska jag ta kameran med mig och fotografera trädgården, huset och detaljer. Och så ville mina föräldrar diskutera köpehandlingarna. Till våren lämnar vår släkt gården efter fem generationer.
I kakelugnsrummet hos min älskade har jag inrett en ny skrivhörna. Bordet är provisoriskt för jag vill ha ett skrivbord med fem lådor. Allra helst skulle jag vilja ha mitt eget skrivbord, det som skulle kastas för att det saknade en låda, där jag brukade sitta och skriva tidigt på morgonen för att mina berättelser var så spännande. Men om det nu är omöjligt får jag väl se till att skaffa ett likadant. Ett skrivbord med fem lådor, som får mig att tänka på min farmor och får orden att flöda som när jag var barn.
Vi hittade ett skrivbord på vinden. Det saknade en låda, men det gjorde ingenting, jag älskade skrivbordet från första stund. Det liknade farmors skrivbord med fem lådor. Den enda skillnaden var att farmors skrivbord hade svarvade ben. – Vi placerade det vid balkongdörren och det var där jag tillbringade min mesta tid med att måla eller skriva. Ibland satt jag och bara tittade mot de tre husen, eller mot himlen.
Vi använder cookies för att din läsarupplevelse ska bli så bra som möjligt. Om du fortsätter att använda denna webbplats kommer vi att anta att du godkänner detta.Jag förstår
