Sveriges fängelsemuseum i Gävle

Fängelsemuseet GävleIntendenten Desirée Kjellberg berättade med engagemang om fängelset i Gävle i allmänhet och den häxanklagade prästfrun, Katarina Bure, i synnerhet.

“Får jag stanna kvar en stund och ta några foton?”, frågade jag.

“Ja, gärna. Jag kan låsa in dig så kan du ringa när du är klar.”

IMG_4523

De skrovliga valven, den djupa fångehållan under golvet, tunga lås och tegelgolv fick mig att minnas ett besök i källaren under tingshuset i Hammenhög. Det var en mild höstkväll 2006. Vi hade samlats i den gamla tingssalen för att förbereda Qlaramässan när BritMari råkade nämna att det spökade. Ett medium hade fått kontakt med en man som skulle ha väntat på sin avrättning. I fyllan skulle han ha slagit ihjäl sin bror. Nyfikna propsade vi på att få besöka pannrummet – platsen där energierna skulle ha varit starkast.

Vi gick ut, nerför skiffertrappan, rundade gaveln, passerade dörrarna till de gamla toaletterna och väntade otåligt i källartrappan medan BritMarie låste upp dörren till fångehålan. I två små celler stod skyltdockor som vi ignorerade. Vi hade siktet inställt på pannrummet. Ljuset var tänt, några skuggor såg vi inte till. Men samtidigt som den förste av oss passerade tröskeln till pannrummet slocknade ljuset. Den kvällen sprang vi alla snabbare än någonsin. Det var ingen som hann låsa dörren just då.

IMG_4525_2

“Spökar det här?”

Desirée stannade upp, frågan blev hängande i luften och jag anade hennes tvekan.

“Tja, spökar vet jag inte, men i samband med att vi byggde utställningen hände tre oförklarliga olyckor.”

“Berätta!”

IMG_4521_2

“Jag höll på med listerna till glaset över hålet till källaren. Ja, det var innan glaset var isatt – så jag låg lutad över det djupa hålet när glasväggen till montern plötsligt krossades bakom mig. Det fanns inga spänningar i glaset som skulle kunna ha orsakat explosionen. Det finns inte någon förklaring till det som hände. Dagen efter föll en sten ner och träffade min kollega. Fortfarande har han ett ärr.” Desirée pekade i sin panna för att demonstrera var.

Jag lossade min halsduk. Desirée hade berättat att minst en av de fångar som suttit i fängelsehålan på vatten och bröd hade hängt sig. Den tredje olyckan hörde jag inte. Jag la ner halsduken i ryggsäcken. Vågade jag verkligen stanna här ensam? Herregud, jag trodde väl inte på spöken heller?

“Får jag skriva om det på min blogg?”, frågade jag för att köpa tid.

“Ja, jag säger inte att det spökade – men det var märkligt att det hände tre olyckor på så kort tid.”

“Har det hänt något mer?”

“Nej, sedan har det varit lugnt.”

Desirée och hennes praktikant stod nu vid dörren, redo att låsa in mig.

“Du kan öppna från insidan – men lämna inte museet obevakat…”

“Jag vet att det låter fånigt, men du skulle inte kunna tänka dig att stanna här en stund?” frågade jag praktikanten. Men Desirée skrattade inte åt mig.

“Ja, då kan du ju passa på att gå rundan med audio-guiden.”

Efteråt känns det lite fånigt att jag inte vågade vara själv under de gamla valven. Men när jag satt på de grova jutesäckarna, hörde de inspelade fyllesångerna, hostan och stönanden medan mina fingrar följde träådringen i golvet var jag väldigt tacksam för att jag inte var ensam.

Här kan du läsa mer om trolldomskrisen.