Cykeltur till byn Åsen och Gambodarna

IMG_6644

Den här bilden får symbolisera kommunens satsningar. Älvdalen har en orörd natur med massor av slingrande skogsvägar, i byarna finns välbevarade, knuttimrade hus – som att träda in rakt i en saga. Ändå är en av de stora turistsatsningarna en motor- och musikvecka. Varför inte lägga de resurserna på t ex cykelturism?

I mitten av 1600-talet var t o m prästen i Älvdalen övertygad om att det fanns häxor. Och visst händer det märkliga saker som är svåra att förklara.

Enligt SMHI skulle det inte blir regn, varken igår eller idag. Därför prioriterade jag kameran i packningen igår istället för regnbyxorna när jag cyklade iväg mot Åsen (ca 2 mil från Älvdalen). Redan i Månsta mötte jag regnet. På en gammal veranda skulade jag, åt min matsäck, skrev i min skrivbok om vattendroppar i en regnpöl, om bergen som försvinner i dimman, om solen bakom molnen.

När regnet övergått till duggregn cyklade jag tillbaka till Tre Björnar, tog en varm dusch – och somnade!

Nåväl, nytt försök idag – planerade att komma iväg tidigt. Ändå blev klockan 11.30 innan jag rullade ut på asfalten. Ännu en gång hade jag trollbundits av texterna Gertruds berättelser från september 1668.

IMG_6645

Lennart hade rekommenderat att jag tog den närmsta avfarten över Österdalälven och sedan svängde höger, mot Månsta och Karlsarvet. Efter Karlarvet skulle jag köra över älven igen och ta vägen över Brunnsberg. 

IMG_6646

Vägen gick längs älven. Underlaget var bra och bilarna få. Efter älven körde jag först mot Älvdalen, men via Google-maps upptäckte jag att det skulle finnas en annan väg. En smal grusväg förde mig så småningom till Gamla Åsenvägen.

IMG_6647

Inte en människa, viskande granar, vattenporl. Hallon och blåbär smakade sommar varhelst jag stannade för att provsmaka. Solen sken på den gamla senbron och jag bara njöt!

IMG_6648

Så småningom kom jag ut på en asfalterad väg, men valde att korsa den och ge mig in på grusvägar fyllda av skoter- och skidleder. Vid en slogbord hittade jag den här kartan där Gambodarna är utsatt. Varför inte börja i Gambodarna, en av de fäbodar som nämns i protokollet. Efter några rejäla uppförsbackar hamnade jag i en vändzon utan vägar vidare. Det påminde mig om när jag propsade på genvägar på en av cykelturerna med min älskade. Ensam mitt ute i skogen skulle jag inte vara!

IMG_6649

Så jag vände tillbaka. Vid slogboden mötte jag en kvinna. När jag frågade om vägen blev hon nyfiken på mitt ärende. En skånska i cykelhjälm mitt ute i de djupaste skogarna hör nog inte till vanligheterna. När hon hörde om mina efterforskningar föreslog hon att jag skulle knacka på i Kettis-gården och prata med Ingrid Kettis. Hon var den som visste mest om Åsens historia.

IMG_6650

Nerför på steniga grusvägar, genom rödmålade gårdar och så var jag ute på asfaltsväg igen. Vilken utsikt! Långt där nere kunde jag ana älvens brus. I öster, väster och söder växte skog på böljande bergstoppar.

IMG_6651

När jag passerade kapellet började kyrkklockorna ringa. Det fick mig att stanna och läsa på informationstavlan. Många gudstjänster var det inte som hölls här, mindre än en i månaden. Men just nu började en. Ett märkligt sammanträffande, så jag bestämde mig för att gå in.

IMG_6666Det satt bara två äldre kvinnor i bänkarna – jag blev den tredje kyrkobesökaren. I mina tankar fanns Gertrud. Vad fick henne att bekänna och ange andra i byn Åsen? Kapellet fanns inte på Gertruds tid, men takkronorna i myrjärn hade suttit i Älvdalens kyrka.

En av psalmerna gav mig en ny infallsvinkel. Texten handlade om att Jesus dog för människorna, att han tog på sig deras smärta, att han var redo att uppoffra sig och att han var ett under av kärlek.

Såg Gertrud och Gålichs Anna sig som Jesus som skulle ta på sig folkets smärta och komma till himlen?

I Häxornas försvarare finns liknande tankar; att avrättning var en genväg till himlen.

Musiken gav ro och jag talade några ord med prästen. Visste hon kanske vem Ingrid Kettis var?

En av kyrkobesökarna hade redan lämnat kyrkan – det visade sig vara Ingrid Kettis som var kvar!

Kettis gården i Åsen

Ingrid bjöd på kyrkkaffe på Kettisgården. Prästen och kantorn kom också. Bordet dukades med hembakta bullar och säkert fem sorters kakor. Genom fönstret kunde jag njuta av de skogsklädda bergen.

IMG_6653

Hennes svärmor hade berättat om Gertrud, för Ingrid var ingift Kettis. Hennes man hade varit 12:e generationen efter Gertrud. Om Kettis Per Hansson, riksdagsmannen, eller Christin, den driftiga affärskvinnan, visste hon inget.

Däremot kunde hon berätta om hur Gertrud gått på älven, vilket hårt liv Gertrud hade haft, att stugan Gertrud bott i troligen hade legat längre upp i backen. Källan som Gertrud burit vatten från fanns fortfarande kvar.

IMG_6657

Tillsammans gick vi över till Ingrid född Kettis. Hennes föräldrar hade aldrig nämnt häxprocesserna eller något om hennes historia. Hennes man följde med oss till källan. I sina bästa kyrkklädder tog sig Ingrid igenom två staket, över stenig mark fram till källan.

IMG_6656

Den fanns kvar, stensatt med stora stenblock! Det är svindlande att hitta spår efter snart 350 år gamla domstolsprotokoll! Ofta är det som om bondekvinnorna talar genom skrivaren. Hur många andra dokument berättar om hur det var att leva som kvinna i en liten by på 1600-talet.

IMG_6658

IMG_6660

Dagens mål hade varit att komma till Gambodarna eller Gammelbodarna. Ingrid erbjöd sig att köra mig dit. Uppför och uppför och uppför gick grusvägen. Cykling hade nog inte varit att rekommendera – däremot en vandring längs vandringsleden – men det får bli en annan gång.

IMG_6661 IMG_6662

Gambodarna var inte alls som jag föreställt mig!

En smal väg slingrade sig mellan de grå husen. Den gick längre och längre upp på berget. Husen längst upp kallades Överbyn, berättade Ingrid.

IMG_6663Det var som om tiden hade stått stilla. Det enda som hördes var granarnas sus.

Ingrid höll nästan jämna steg med mig – och det förvånade mig med tanke på stigningen. Många betydligt yngre skulle ha svårt att klara det. Därför kunde jag inte låta bli att fråga om hennes ålder.

80 år – men hon var ute i skogen nästan varje dag. Plockade minst 15 liter blåbär om året att frysa in. Ingrid väcker verkligen beundran! Om regelbunden rörelse och råa blåbär gör en så vital så ska jag också se till att ha den livsstilen.

IMG_6664

Ibland frestas jag att tro att de häxanklagade hjälper mig att skriva deras historia. Det har hänt så mycket på vägen som är märkligt.

Ingrid har lovat att komma till Tre Björnar om det skulle bli en Trolldomskväll där i november. Vi får väl se vad Tini och Lennart säger om det.

Batteriet i iPhonen dog innan jag ens hunnit lämna Åsen. Därför valde jag de stora asfaltvägarna ner till Älvdalen. De första 8 km var trafiken obefintlig, men de sista 8 km körde bilarna fort.

Rullet var bra – så trots biltrafiken ångrade jag inte en sekund att jag valde den stora vägen.

I morgon planeras besök på ny fäbod.

IMG_6665