På mina morgonpromenader fortsätter jag studera is. Tänk så många olika sorter det finns!
Hur svårt måste det inte ha varit att ta sig fram på våren när nertrampade stigar förvandlades till isiga gångar mellan stugan och fäboden? Hur förändras isen av om den ligger under tall, gran eller björk? Så går mina tankar när jag följer Österdalälven nedåt. Svanarna sjunger och jag traskar vidare.
Taina visar att det minsann inte bara är jag som funderar på det där med isar. Rubriken för Lena Anderssons kolumn är idag ”Vad känner glaciärisarna?” (Och nej, jag hade ingen aning om ”Glaciers, gender and science: A feminist glaciology framework for global environmental change reaserch” när jag började studera isen här i Älvdalen.)
Jag avslutar med att citera Lena Andersson: ”Artikelförfattarna framhåller vidare att ursprungsbefolkningarna har traderade myter och legender om isen som är minst lika viktiga som det tekniska mätandet, registrerandet och klassificerandet. De talar om ismassorna på ett annat sätt, har ett annat glaciärnarrativ, som borde ges samma (eller högre) kunskapsstatus.
Men en ismetafor är ju bara verksam som just metafor, som en beskrivning av något annat, det är vad myter och metaforer gör. Detta ’något annat’ är det som isforskaren ändå till sist måste ner och undersöka med sina instrument för att komma vidare. Metaforer och myter är inte materia, de berättar om materian.
Till exempel kan de förtälja att inte bara sörja utan också mycken smörja följer med smältvattnet.”