Feghetens tystnad

I riksdagsvalet 2010 fick Sverigedemokraterna 5,7 % av rösterna. För mig var det helt ofattbart att så stor andel av Sveriges befolkning kunde rösta på ett främlingsfientligt parti. Att det fanns ett missnöje med de etablerade partierna var uppenbart. Vad var det 5,7 % – och senare 12,9%  – av de röstande var missnöjda med? Fanns det något övriga partier borde ändra i sin politik? Fanns det farhågor som borde tas på allvar?

Mina tankar kring detta ledde till många kommentarer från båda sidor. Via Facebook kunde jag ana en allt starkare polarisering. Anklagelser om att jag skulle vara rasist för att jag ifrågasatte integrationen och Sveriges ekonomiska förmåga fick mig att välja tystnaden. Istället har jag samlat länkar under följande rubriker (utan inbördes ordning och ogenomtänkta).

Det här är inte några åsikter jag står för – men för mig är det viktigt att strukturera för att förstå den politiska utvecklingen i Sverige.

Burka och slöja

Hedersvåld

Svensk arbetsmarknadspolitik försvårar integration

Utanförskap

Svårigheter och resurser för att klara integrationen

Historiska misslyckanden med integrationen

Effektivitet – rättssäkerhet

Kostnader – prioriteringar

Yttrandefrihet och debattklimat

Polarisering

I dag råkade jag läsa en artikel av Jasenko Selimovic som publicerades i DN den 11 januari 2016. (Och nej – jag har inte kollat vem Jasenko är – men DN är en etablerad tidning. Att jag citerat delar av texten innebär inte att jag håller med Jasenko i allt vad han skrivit under sin livstid.)

Han ställer sig samma fråga som jag:

“Så vad hände egentligen?

Det började med en idé. Att man ”inte ska prata om integration och migration”. Lars Stjernkvist, tidigare partisekreterare för Socialdemokraterna, sade någon gång att han är pappa till idén. Men den som genomförde det var Aftonbladets ledarsida, den mest aggressiva socialdemokratiska tidningssatelliten.”

Aftonbladets ledarsida “gjorde sig viktig under denna tid genom att i det offentliga rummet ägna sig åt bestraffning av människor. Nästan varje artikel eller debatt om integration eller migration bemöttes med att skribenten påstods fiska i brunt vatten. Den politiska chefredaktören, Karin Pettersson, ditplockad från posten som Socialdemokraternas kommunikationsdirektör, förklarade att debatten om integration/migration inte är som andra debatter, eftersom den handlar om människor. Påståendet var en banal osanning men ingen vågade fråga varför debatten om sjukvård, arbetsmiljö och trafikolyckor inte skulle handla om människor. En sådan fråga skulle riskera att man i  en av landets största tidningar blev kallad för rasist. Få ville det.

Tanken var enkel. Debatten om integration/migration skadade socialdemokratin. Bland LO:s medlemmar var SD på väg att bli riktigt stora och man var rädd att debatten skulle öka tappet. Därför skulle frågan tystas ned offentligt, samtidigt som LO ordnade interna kurser som skulle övertyga medlemmar att SD inte är något att rösta på. Naturligtvis visste alla, inklusive Aftonbladets ledarskribenter, att medborgarna ville att man hanterade både den dåligt fungerande integrationen och frågan som började pocka på: landets kapacitet att på ett bra sätt ta emot de flyktingar som kommer. Men Alliansen var i regeringsställning. Det var av Alliansen väljarna krävde handling. Om Alliansen kunde paralyseras genom att koppla samman deras åtgärder på migrations- och integrationsområdet med rasism – då var det dubbelt så bra. Aftonbladets ledarsida smashade två flugor i en smäll.”

“Att bara nämna att vi bör öppna våra hjärtan – alltså att vi bör vara generösa eftersom flyktinginvandring ändå kostar – var rasistiskt. Sverige kunde ta emot obegränsat med flyktingar och det fanns minst ”900 miljarder skäl att uppskatta invandring” som LO:s och S:s spinnmakare, tankesmedjan Arena Idé, uttryckte det. Ulf Bjereld, Jonas Hinnfors och Marie Demker hävdade att SD ökar just för att man diskuterar integrationen och att följaktligen var ”mediernas ansvar (…) stort” (SvD 30/12 2012).”

Bild frånhttp://left4photo.com/welcome-refugees-to-die-dummen-schweden.html
Bild frånhttp://left4photo.com/welcome-refugees-to-die-dummen-schweden.html

“För att försöka hantera det faktum att socialdemokratin ändrade sig så snabbt skapades myten om att ”ingen kunde förutse denna kris”. På allvar? “

“Hade vi fört en diskussion och vaskat fram lösningar hade vi förbättrat integrationen och därmed skapat större tolerans för invandring. Hade vi haft en diskussion om kapacitetsförmåga hade vi kunnat öka den, om vi så ville. Men socialdemokratins överordnade mål var aldrig att förbättra integrationen eller hjälpa flyktingar. De skulle komma åt makten.”

“att påstå att ett lands förmåga att ta emot flyktingar i en given stund inte har några som helst gränser – det är att ägna sig åt populism.”

“Sverige visade sig vara ett land där moralisk ryggrad saknas. Det kollektivistiska samtalsklimatet bidrog till det. Att stå ensam i debatten är inte populärt i Sverige, det anses vara lite rättshaveristiskt. Där skiljer vi oss från många andra länder. I exempelvis den franska debatten söker sig intellektuella till en position som är tvärt emot den rådande. Att tycka som andra är impopulärt där. Då är man ryggradslös. I Sverige är det tvärtom. Här gillar vi att vara i grupp, vi söker kompromiss. Även när det som förespråkas är idioti söker man hitta något gott i det. Det bidrog till att bara ett fåtal avvikande röster hördes.”

“det enda som kan skydda oss från att upprepa det vi upplevt är ett offentligt rum som fungerar, ett offentligt samtal som tillåter åsikter att brytas med varandra. Ju flera välgrundade och olika åsikter det hörs, ju flera perspektiv vi lyckas presentera – desto större chans att människor tänker med eget huvud, inte dras åt ett och samma håll, inte manipuleras. Åsiktsmångfald är vår enda garanti för ett moraliskt rimligt samhälle.”