Vi skakas runt, centrifugeras – våra känslor blandas och förstärks. Vi är alla delaktiga i processen – medskapande. Vi når ner i djup som vi inte trodde fanns. Faller handlöst i okända brunnar.
Jag hushållar med min energi. Mejeriet besökte jag bara en kort stund den första kvällen. Det är som om jag fortfarande inte har energi att vara med andra. Men här är det ok att inte vara social. Här är det ok att bara vara den man är.
Ett litet ord under sharingen – och jag är där jag inte trodde. I skammen, skulden – och tillbaka i februari 2014. Jag blundar och solen värmer mitt ansikte. Vet egentligen inte vad jag säger – bara att de fem minuterna har gått precis när jag är mitt i den sista meningen. Precis när jag berättat att min älskade inte ville att jag skulle ta de planerade el-chockerna. Hur han sa att jag inte skulle riskera min hjärna för att jag skulle bli författare.
Det är en märklig dag – många sammanträffanden. Och tårarna kommer igen – och igen. Det är alla sorters tårar. Glädje, lättnad, skammen som rinner ut. Egentligen är jag nog inte ledsen. Nej, faktiskt tror jag inte att jag är ledsen en enda gång.
Plötsligt känner jag att det är dags för den där offerstenen. Och bilderna bara kommer. Hela berättelsen känns klar. Och jag följer traktorspåret i kornas revis. Hittar stenen – klättrar upp på den – och bara andas in de friska vindarna från havet.
Kvällen avslutas med en pånyttfödelse-meditation som får mig att fullständigt tappa all kontroll. Vi sitter där i gräset. Tove spelar på gitarren och stämmorna flyger med fåglarna över vågorna. ”Vind över vindens ängar”, ”Vem kan segla förutan vind”, ”När temperaturen.. vi gnuggar, vi gnuggar”. Vi sitter så nära, gungningen skapar värme. Mina tårar rinner – utan att jag vet varför. Ibland är jag så snorig så att det är omöjligt att sjunga.
Ömsom gråter, ömsom skrattar jag i bilen hem. En fullständig känslodiarée.
Egentligen hade jag tänkt gå med de andra till Mejeriet – men jag konstaterar att jag nog borde gå och sova. Likt ett nyfött barn är jag helt oförmögen att styra mig själv.