Att följa debatten kring flyktingmottagande och integration hjälper mig att förstå trolldomsprocesserna i Sverige på 1600-talet. Ta exemplet med åldersbestämning på ensamkommande flyktingbarn. I somras skrev jag på FB att den som påstår sig vara under 18 år borde ha bevisbördan. Jag brydde mig inte om att bemöta kommentaren “Förordar du, som jurist, omvänd bevisbörda? Fler områden du kan tänka dig det på?”
Idag läste jag en artikel från den 9 september i Sydsvenskan som var länkad på FB: ”Här i Sverige är det den asylsökande som ska bevisa att han är barn. Vägrar man gå med på medicinsk åldersbedömning löper man risk att bli betraktad som vuxen, förklarar Morgan Johansson.”
Antag att vi befinner oss i Åsen år 1667. Från predikstolen predikar Pastorn om Blåkulla. I Sockenstugan sätts press på barnen om att berätta.
Lillhärdalen, Mora, Gävle – nu finns en praxis att följa som gör att byråkraterna slipper tänka.
Ett samhälle utan sunt bondförnuft är farligt.
Likheterna mellan ”Kejsarens nya kläder” är stor – nu som då.
I rättegångsprotokollet från 1668 berättas om Mats i Bältergården.
”Därnäst kallades hennes broder Mats in vid pass sina [lucka!] år, med vilken lagligen om detta väsende handlades, efter han syntes vara en saktmodig pilt, och spordes om hans moder hade varit till Blåkulla eller om hon någon gång hade haft honom med sig dit. Men hade sade sig icke kunnat veta detta förvisso att säga, och kunde man intet annat svar få utav honom.”
Vi behöver fler som Mats i Bältergården. Människor som inte följer strömmen, som har förmåga att tänka själv.