Brev från försäkringskassan

I det längsta väntar jag med att öppna post från försäkringskassan. Orden tycks omöjliga att sova på varenda gång. Om en vecka bär det av till Ystad. Det gick inte längre att vänta.

Klockan fem hade jag redan legat vaken länge. Nu, två timmar senare, har jag gett upp. Det är fågeltomt utanför fönstret.

Hur skulle du beskriva

– ditt hälsotillstånd?

Tröttheten finns där fortfarande. Sover middag flera gånger i veckan. Infektionskänslig. En enkel förkylning gör mig helt däckad. Värken börjar dock avta. Små saker leder till oro. Klarar inte krav, “måsten” eller konflikter.

– din sociala situation?

Har isolerat mig då sociala kontakter kräver SÅÅÅ mycket energi. Kan vara helt slut i flera dagar efter att ha träffat människor. Alla engagemang är avvecklade.

– dina intressen och fritidsaktiviteter?

Lever helt efter att må bra; cykling är en stor del av livet. Yoga och trädgårdsarbete. Matlagning har blivit ett stort intresse – särskilt att skapa mat av det som växer. Skriva.

Hur tycker du att din sjukdom har påverkar din förmåga att söka arbete, studera eller arbeta?

Med läkare och psykologs godkännande har jag gått kortare skrivkurser. Studier på heltid är en omöjlighet i nuläget då jag inte klarar hela dagar utan middagsvila. Veckan efter en skrivkurs är jag helt utslagen.

Min hjärnfunktion är inte vad den varit. Glömmer fortfarande. Har svårt att göra mer än en sak i taget. Blir lätt stressad. Svårt att minnas saker.

Vilka möjligheter tror du finns hos både dig själv och din omgivning, för att din arbetsförmåga ska kunna förbättras?

Rastlösheten bor i kroppen – VILL bli frisk, men samtidigt vet jag att min största fiende är detta driv. Det driv som inte ser några gränser – som fortfarande är övertygad om att det går att göra det omöjliga möjligt.

Länge var jag övertygad om att jag var bipolär, en oro som jag tagit upp med olika läkare. De säger att det är min personlighet, inget sjukdomstillstånd. Något jag måste lära mig leva med. Och här är det svåra. Hur lär man sig leva med ett driv som är så starkt att jag kan köra fullständigt slut på mig själv.

För att överleva de här åren har jag varit tvungen att ha ofarliga projekt. Trädgård har varit ett sådant. Men även här får min älskade stoppa mig. Odlingsytorna har växt. Helst skulle jag gräva upp hela gräsmattan.

Ett annat “projekt” har varit skrivandet. Här har min älskade återigen stoppat mig. Det har blivit kortare kurser, skrivretreat i Älvdalen. Det “maniska” lurar dock bakom hörnet. På skrivretreater behöver jag de andras struktur; Frukost och “morgonsnack”, kvällens avslut vid kakelugnen. Efter det går jag och lägger mig. Trots att jag försöker lyckas jag inte själv hålla en sådan struktur. “Jag ska bara…” får tiden att försvinna.

Utanför skrivkurser och skrivretreat blir det inte många ord skrivna. Dagsljus är högprioriterat – långa morgonpromenader, tid i trädgården. Dagsljuset lär vara viktigt för att förebygga depressioner. Några timmar på eftermiddagen försvinner när jag sover middag. Mitt på dagen har jag min egen “arbetsträning” – att laga middag. Mycket tid ägnas åt att leva klimatsmart: sopsortering, ta till vara det naturen ger – torka äpplen och jordärtsskocka, göra äppelmust, plocka och torka örter. Biblioteket har blivit en favoritplats. Där lånar jag böcker om trädgård, ätliga växter och om 1600-talet. Böcker som bläddras i, som inspirerar.

Småfåglar, humlor, bi och fjärilar är mina uppdragsgivare.

Kanske kommer aldrig min arbetsförmåga förbättras så att jag kan anpassa mig till ett vanligt liv. Kanske måste jag anpassa livet efter den jag är.

Positivt tänkande – se möjligheter – anstränga mig lite till – anpassa mig. Ledord genom livet. Ändå har det gått snett. Eller kanske därför?

Två gånger har jag varit sjukskriven för utmattningsdepression. När jag tittar tillbaka tror jag att jag hade den första redan 1991-92 – när jag satt ting.

Läkarna säger att det blir värre för varje gång. Kanske kommer jag inte överleva en fjärde depression. Är det värt att riskera livet för att förbättra arbetsförmågan?

Finns det någon annan väg?

Kan frågan delas upp i två delar:

Vilka möjligheter tror du finns hos dig för att din arbetsförmåga ska kunna förbättras?

Här känns det som att jag gjort allt som står i min makt. Via sjukvårdsförsäkring har jag regelbundet gått hos en psykolog med psykodynamisk inriktning – precis som läkarna på psykiatriska kliniken rekommenderade som alternativ till el-chocker. Jag har tagit mig tid att bearbeta. Att bli frisk har varit mitt fokus sedan de där dagarna i februari 2014.

Vilka möjligheter tror du finns hos din omgivning för att arbetsförmågan ska kunna förbättras?

Någon arbetsplats finns inte att gå tillbaka till. Att börja ett nytt arbete tar massor av energi – även om det så är för bara några timmar.

Nattens dröm kommer till mig igen. Om jag minns rätt återkom den inte bara en gång. Gång på gång upprepades historien.

Jag och tio personer är på stranden. En av barnen hittar en liten gris – den är inte större än en “plastgris” som man leker med. Det märkliga är att grisen lever. “Upphittaren” vill ta grisen med sig. Jag säger att vi ska fundera på det efter som “upphittaren” är envis. Jag lämnar någon form av välsignelse till grisen. Sedan delas gruppen. Jag är med halva gruppen och vi går till den väntande bussen. När bussen ska köra fattas de som hittade grisen. Bussen kör tillbaka till sanddynorna. Där är de två som vill ha grisen med sig – men de slukas av sanden och deras ansikte krymper ihop.

När jag skriver ner drömmen är det inget särskilt med den. I nästa dröm berättade jag om händelsen som en spökhistoria. Åhörarna levde sig med i historien. I drömmen njöt jag och mindes känslan av läger med Ungdomens Röda Kors när deltagarna andäktigt lyssnade på mina spökhistorier framför elden eller i tältet.

Gång på gång upprepades historien som berättelser i olika former. Det var som att hitta hem. Den ordlösa kommunikationen med lyssnarna.

Till slut kunde jag inte sova längre. Kan drömmen ge någon insikt?

Förkylningstrött

I mer än en vecka har näsan runnit och tröttheten förföljt mig. Det är som om mitt batteri fortfarande aldrig når upp till fulladdat. Många timmar har det blivit i soffan, halvslumrande. Mycket skrivit har det inte blivit – men tack vare Vinterskolan har mina förkylningströtta tankar haft något att sysselsätta sig med.

Ute skiner solen.

Snödropparna är på gång – och jag ska ut – på en långsam promenad.

Men istället för att dra på kängorna har jag hängt på Nordiska museets digitala arkiv. Vilken guldgruva!

Porträtt föreställande Lars Larsson Eld, adlad som friherre Eldstierna, född 1623 på Borg i Borgs sn, Östergötland, landshövding i Östergötland 1693, död 1701 i Linköping och begraven i Borgs kyrka

“Porträtt föreställande Lars Larsson Eld, adlad som friherre Eldstierna, född 1623 på Borg i Borgs sn, Östergötland, landshövding i Östergötland 1693, död 1701 i Linköping och begraven i Borgs kyrka.” Digitalt museum

På Wikipedia hittade jag en bild av Landshövdingen över Kopperbergs län, Gustaf Duwall.

Gustaf Duwall, landshövding i Kopparbergs län. Bild från Wikipedia.

Gustaf Duwall, landshövding i Kopparbergs län. Bild från Wikipedia.

Fortfarande letar jag information om hur domaren och notarien var klädda september 1668 i Älvdalen. Det får nog bli ett besök på Nordiska museet nästa gång jag passerar Stockholm.

Om du ena stunden förfasar dig över SD och dess framfart och andra stunden delar texter av Teodorescu och Janouchs, hur tänker du då?

Det behövdes tanketid för att svara på frågan Matilda Pyk ställde i mitt Facebookflöde. Först när jag såg den här filmen hade jag svaret.

Sociala medier bidrar till en polarisering. Genom vad du gillar och vad du läser på FB styrs de artiklar som visas i ditt flöde. (Exempel: Försvarar du regeringens integrationspolitik får du fler artiklar i ditt flöde av samma åsikt. Anser du att integrationspolitiken misslyckats förstärks din åsikt genom de artiklar som dyker upp i ditt flöde.)

När SD kom in i riksdagen var jag förfärad. Hur kunde ett rasistiskt parti få så många röster? Jag ville förstå.

Sedan dess har allt fler röstat på SD och jag börjar förstå varför. Samtidigt ser jag hur polariseringen fortsätter att öka. Oförståelsen för motståndarsidans argumentation gör klyftan avgrundsdjup. I flera av mina inlägg har personangrepp och rasistiska inlägg förekommit i kommentarsfälten.

På FB sätter Annie Lööf fingret på något viktigt: “Samtal. Prat. Stå i matkön. Hälla upp mjölk i kaffekoppen. Öppna dörren på väg in åt varann. Ta upp ett papper om någon tappar. Rösta på samma politiska förslag emellanåt. Hälsa hej och hejdå i korridorerna. Till och med skratta tillsammans. Sitta vid samma bord i alla utskott, alla parlamentariska beredningar och samlingar. Prata om hur familjen mår, senaste tågresan eller den senaste debatten. Allt det där gör jag med alla partier och partiledare, inklusive med Jimmie Åkesson och SD ….Det vi däremot INTE gör – det är att kompromissa och förhandla. Där drar jag gränsen men fortsätter givetvis att prata. Hyfs, kallas det. Så är jag uppfostrad och så uppfostrar jag min dotter.”

Så hur kan jag både vara motståndare till SD och dela artiklar av Alice Teodorescu?

“En majoritet av svenskarna tycker att Sverige utvecklas åt fel håll och att viktiga samhällsfunktioner fungerar dåligt. Av opinionsföretaget Ipsos undersökningar framgår att förtroendet för såväl polisen som försvaret är anmärkningsvärt lågt och dessutom fallande (DN 21/12-2016). Men också att 4 av 10 instämmer med i påståendet ”traditionella partier och politiker bryr sig inte om människor som mig själv”, liksom att drygt var femte helt eller delvis håller med om att ”vi behöver en stark ledare som är beredd att bryta mot reglerna”.

Alice Teodorescu vågar sätta fingret på det SD:s väljare tycker men som de etablerade partierna vägrar lyssna på. Genom att avfärda kritiker som rasister förstärks polariseringen. De väljare som befinner sig i klyftan tvingas att välja sida om de inte ska rösta blankt. Den viktiga klimatfrågan kommer i skuggan av polariseringen. Effekterna är förödande för människans framtid.

Många kommer avfärda dessa ord som rasistiska, de kommer hänga upp sig på formuleringar, på fakta fel. Och jag skulle kunna vända och vrida på orden i det oändliga, ja – kanske så länge att jag tystnade.

Men oavsett faktafel och bristande formuleringsförmåga tror jag att det går att tyda min oro. Polariseringen är farlig. Att avfärda kritiska röster som rasister bidrar till polariseringen.

Länkar och citat:

“Släng inte ur dig rasist så fort någon ställer sig kritisk till invandringspolitiken som förs eller invandringen i stort. Att en medmänniska har en annan uppfattning än dig om hur invandring bör ske på bästa sätt är inte ett skäl för dig att polarisera debatten och stämpla en medmänniska som rasist. Och tro inte att ditt hjärtas storlek på något sätt ökar i kvadrat bara för att du försöker demonisera människor genom att kalla dem rasister.”, Metro den 19 januari 2017. 

 

Skrivretreat

Jag behöver sol och siktar på cykling på sydligare breddgrader. Därför har jag inte någon möjlighet att delta i det skrivretreat som Susanna Alakoski och Mats Söderlund arrangerar i Ystad i slutet av januari. 

Istället har jag bokat tågresa till Älvdalen den 13 mars. Gnistrande snö och molnfri himmel brukar ge en rejäl solinjektion.

IMG_6387

Det finns fortfarande lediga rum på Tre Björnar – bara att boka hos Tini och Lennart om du också behöver tid för reflektion, skrivande eller bara-vara. Något program har vi inte (därför heller inte någon kursavgift – bara resa, kost och logi).

Långa promenader, tid att skriva, åka sparkstötting om dagarna. Kvällen har vi högläsning ur våra texter.

Inga krav, ingen planering. Bara ett lugn, egentid och samvaro med skrivande människor. (Vill man kan man äta lunch på hotellet och köpa till Tinis närproducerade frukost – då blir det rena lyxvistelsen.)

Här hittar du blogginlägg från mina tidigare besök i Älvdalen. 

Reflektioner

Vid årsskiftet brukar jag reflektera över året som gått och året som kommer. Vad  är jag nöjd med? Vad vill jag ägna 2017 åt?
IMG_0362

Det jag är mest nöjd med är att vi gjort skillnad för fjärilar, bi, humlor och småfåglar. I trädgården har vi planterat in doftande kryddväxter och ett helt fält såddes in med blommor som gav mat åt både insekter och fåglar.

Från barndomen minns jag hur domherrar och talgoxar pickade i sig från talgbollarna utanför köksfönstret. Vår syrénbuske har haft besök både av Nötväcka, Stenknäck, Hackspett, Talgoxe, Blåmes, Rödhake och många andra. Tänk vilket billigt nöje att studera fåglar?

Återvinning har jag också blivit bra på. Mjölkförpackningar blev utmärkta att frysa in egenodlade bönor i.

Mitt liv är annorlunda. Mitt fokus är att minska vårt klimatavtryck.

Glatt i Älvdalen

Glatt i Älvdalen

Vad vill jag göra mer av?

Fortfarande är det ångestfyllt att påminnas om det som varit. Det händer att jag får mail från tidigare klienter. Det händer att någon ringer. Fortfarande finns tröttheten. Fortfarande behövs yogan och promenader i dagsljus. Mata småfåglar, laga middag från grunden, planera vårens sådd. Dagar går utan att några ord blir formulerade. Men i vardandet, på promenaderna, medan jag skalar potatisen finns Marit och de andra med mig.

Det jag vill göra mer av 2017 är skriva.