Tacksam för att jag överlevde

Idag går jag på moln. Jag överlevde depressionen och hittade något nytt.

Älskar tulpaner. Den här heter Rococo – en papegojtulpan.

I fredags var jag hos psykologen. De första åren efter sjukskrivningen gick jag i Ystad. Då handlade det om att vilja leva och trädgården blev en viktig del i mitt liv.

På våren får jag en bukett tulpaner av min älskade varje vecka.

För ett år sedan tvingades jag byta till psykolog till Eva-Lotta i Helsingborg. I samma veva fick jag några nya rejäla ras där jag började ifrågasätta det liv jag byggt upp. Försäkringskassan erbjöd en utredning. Det var ingen rolig upplevelse. I tre år hade jag vägrat se sanningen. Nu gick det inte att blunda längre. Det finns bestående skador i min hjärna som aldrig kommer läka. Arbetsminnet är begränsat och jag kan endast hålla koncentrationen uppe i kortare perioder.

På Instagram beundrar jag alla vackra blombilder. Det här är mitt försök att gestalta tulpanen.

Det var tänkt att underlaget skulle användas för att lägga upp arbetsträning. Tyvärr slutade den handläggaren. Jag vet inte om det utsågs någon ny handläggare – men det som hände var att försäkringskassan bara slutade betala ut ersättning. Jag försökte få besked om vad som hänt men skickades bara runt. Här någonstans öppnades luckan under mig igen.

När det gäller fotografering beundrar jag Duktiga Dottern. Hennes bilder är magiska i mina ögon. Inspirerad av henne använde jag den vita skrivbordsskivan som bakgrund.

Det fortsatte – mängder av myndighetspost med uppmaningar att jag kunde överklaga, lämna synpunkter mm. För min uttröttade hjärna var det dödsstöten. Jag bara föll i avgrunden. Jag fick veta att jag skulle vända mig till arbetsförmedlingen och söka arbete på 25% – samtidigt som min läkare sjukskrev mig på heltid.

Tålamod att redigera har jag inte – däremot beskar jag bilderna i “Bilder” och gjorde några lite ljusare.

Mer och mer förvirrad blev jag, gjorde allt för att lösa situationen och det eskalerade så långt att jag fick panikångestanfall – ett av de värsta.

Merethe och Tove sopade upp spillrorna. Starke Sonen och hans flickvän limmade ihop skärvorna. Med Eva-Lotta påbörjade jag ännu en gång uppbyggnaden av ett jag. I samma veva anmälde jag mig till kursen “Personlighetstester” för Monica Ivesköld.

När de jobbiga frågorna ställdes blev det totalstopp. Jag kunde helt enkelt inte komma vidare efter att ha tittat på “Karriär” och “Relationer” i Livshjulet.

Eva-Lotta höll mig i handen medan jag på nytt balanserade ut mellan förväntningar och prestationer. Under hela sjukskrivningen har jag flytt in i fantasiernas värld. Traumatiska upplevelser har jag lagt hos karaktärerna för att kunna bearbeta på djupet. Sedan 2002 har skrivböckerna varit mina ständiga följeslagare. Då och då hade jag lagt in scener i datorn. Nu var det dags att sammanställa – men utan att hamna i prestationen. Hitta flowet i det där tillståndet mellan dröm och vakenhet. (En fördel med att hjärnan inte fungerar är att jag behöver vila ofta – och just där i det tillståndet kommer bilderna. Finns skrivboken tillhands är det bara att skriva ner. En halvtimme i stöten klarar jag sitta och skriva. Eftersom jag skriver snabbare än jag tänker hinner man sammanställa mycket text på den tiden.)

När jag blev sjukskriven 2002 återupptäckte jag livet genom kameralinsen. Den här gången hjälpte skrivandet mig tillbaka till livet.

Skrivandet blev min väg tillbaka ivrigt påhejad och peppad av Helena Hansen. Hon fick mig att tro att jag hade en förmåga att skriva. Hon fick mig att inte ge upp. Och hon fanns där – trodde på mig. Genom henne kunde jag se att trots skadorna i hjärnan fanns det en ny väg. I lördags var manuset så klart att jag kunde skicka in det till förlag. Ett år kommer jag avsätta för att hitta ett förlag som vill anta det. Om ingen vill ha det låter jag trycka upp det själv.

Arbetsmöte är inbokat med Duktiga Dottern. Hoppas hon kan göra något av den här bloggen. Många har sagt att de vill köpa boken – hur kan bloggen användas för att samla upp intresseanmälningar?

Boken är mitt bevis på att jag klarar mer än hacka ogräs, städa och laga middag. På något vis ska den ges ut. Det är länge sedan jag känt mig stolt över något jag gjort – men det är jag nu.

Träning ger färdighet. Visst är det skillnad på en av de första av dagens bilder.