När jag läste protokollet från den 6 september såg jag bilden framför mig. Den mörka stugan fylld av män, en gammal kvinna sängliggande. Rosslig hosta. Andnöd. Och präster som ömsom lockar med himlen, ömsom hotar med helvetets eldar.
En kvinna som ska hållas vaken. En kvinna som ska vaktas. En kvinna som är rädd för Satan och till slut säger vad de vill höra för att få syndernas förlåtelse och komma till himlen.
Den 6 septembris, som var en söndag, om aftonen ginge pastor, herr Anders[,] befallningsman, några av nämnden och vi dit till Bland eller Lok Anna till att försöka om man icke kunde komma henne på sanningens väg igen, dock på det att det med så mycket större lämpa och fog skulle med henne umgås, avtalades först att pastor och herr Anders skulle gå förut och sedan då man trodde att de genom Guds hjälp skulle hava bragt henne till någon god bekännelse, skulle vi sedan inkomma och såsom starkare vittnen hennes tal påhöra.
När nu pastor och herr Anders hade vid pass en god timma talt med henne och intet kunde uträtta hos henne, gingo de ut, och mötte oss på gården, som då ville gå in, följdes ock omsider åt in, och begynte med stor flit arbeta på hennes omvändelse dels med godo och dels med onda ord, den ena släppte den andra tog vid, uppå vilken vi således i 2 runda klocktimmar högeligen arbetade, så att hon när hade uttröttat var och en som där var (ibland vilka ock hennes dotter h. Kerstin Anders Olss.n Spikens icke ringa sig därom vinnlade.) Men hon nekade alltfort, och sade sig ingen annan Gud veta av än Jesu Kristo, den hon hade i sitt hjärta etc. Omsider kom en fruktan på henne och sade sig befara det Satan skulle taga hennes själ bort, det hon några resor itererade, kramandes hårt herr Anders Nohrmoræi [fol. 24r] hand, som då var ihop med henne. Måste alltså på sistone bekänna att hon hade varit med i detta sällskapet till Blåkulla.
Men då man ytterligare begynte examinera henne, hängde det ena intet ihop med det andra, då jakade hon och då nekade hon åter. Kunde alltså den gången intet mer tala med henne, utan befalldes hava god akt om henne över natten, såsom ock att hon stadigt skulle hållas till en sann bekännelse.