8 september 1668 – Lars från Kettisgården

I was so sad when we pass places there the wood was killed. Tini told me that the places had been so important for the wood-grouses. For the first time in my life I saw a wood-grouse. And then one more. I think they miss there home. Why do the human think he is som much more important and other living beings? The greed will kill us if we don’t change our lifestyle immediately.

Den 8 septembris continuerade rannsakningen i sockenstugan, närvarandes samma nämnd och män som tillförende, sedan bönestunden var hållen.

På rättegångens femte dag lyckades rätten snabba på tempot. Fyra personer förhörs och referaten av förhören får plats på tio sidor.

Förhöret med Lars Persson är skrämmande. Förvisso är han straffmyndig – men är han vid sina sinnens fulla bruk? Läs själv.

Renskriften är som vanligt gjord av Linda Ojas.

Lars Persson på Åsen (Per Hanssons son ibid.) en dräng om sina 20 år eller något däröver efter allvarlig förmaning till att bekänna sanningen, frågades om han ock haver varit med till Blåkulla, vad tid han begynte och vem honom första gången med sig tog? Svarade att han då gick i kjorteln första resan Knåpar Elin honom med sig tog, kommit till honom om en natt tagit honom med sig av sängen sedan hon honom påklätt hade, haft honom ut på gården, där en kalv stod, smort och sadlat honom och for åstad. Då han skulle efter befallning berätta vad ord hon brukade, förrän hon for till vägs, kunde han intet komma fram därmed, utan såsom andra sade för honom, så sade han efter, fast det var aldrig så galet och olikt. Hades därför ut och sattes handklovar på honom, sedan hades han åter in igen efter han sade sig vilja bekänna sanningen, och då han inkom sade han sig hava sett Satan stå bredvid sig, förr än han hades ut, glystandes [sic, tror jag] åt honom, och att det pep i öronen på honom, han hörde intet vad som talades till honom. När han nu åter skulle begynna att säga av, bleknade han alldeles ut, ville fuller säga, men kom icke ett ord fram, utan stod och klunkade med halsen lika såsom någon hade hållit honom i strupen. Då han kom vid sig igen, sade han att det ven för öronen på honom, han kunde icke väl höra. Omsider kom han då till att berätta huru hon (Knåpar Elin) ropade till Satan, att han skulle komma och föra sig till Blåkulla….

Bekänner att sedan de 3 åren var ute haver Elin haft honom bort i en korsväg, klätt av honom byxor och tröja (såsom han säger), begynt springa och hoppa, med upptagna kläder, manat Satan till sig, vilken haver kommit, och skall hava haft en björn med sig, den de skulle rida på, Satan givit honom en penning och ett band, sedan hava de farit åstad. En stund därefter, sade han sig åter den gången hava ridit på en svart ko, strax därefter igen, berättade han åter att de redo på en björn, så att hans tal hängde intet tillhopa….

Denne Lasses bekännelse visste man intet huru hon skulle vara troendes, och hade man ingen vån att hantera honom längre, efter han gjorde sig så fåkunnig att man uppenbarligen kunde skönja hans skälmaktiga tokhet. Och emedan han sade sig se fanen i stugan, gavs honom tingsklubban i handen att köra ut honom med, den han emottog, gick åt dörren, stod och väste och slog i vädret, sägandes sig hava slagit honom på hälen att han halte. Måste därför låta föra ut honom och hovs i kistan så länge han skulle betänka sig.

Efter Lars Persson förhördes Erik Eriksson – den synske pilten från Åsen. Kanske var det han som var upprinnelsen till hela trolldomsprocessen?

Knåpar-Elin hade förhörts redan på Fjärdingstinget. Hon erkände delvis redan då och det är möjligt att hon suttit i fångenskap under hela sommaren.

I min roman är hon bara en bifigur, därför har jag inte lagt upp länkar till alla förhör med Knåpar-Elin. Hon förhörs flera gånger och är ostadig i sina vittnesmål. Till slut erkände hon och dömdes till döden.

Den fjärde personen som hördes var Gyris-Marit. Hon erkände inte vid detta förhör, men utsattes vid flera tillfällen för tortyr. Exakt vilken tortyr framgår inte av protokollen.

Sedan togs Gyris Marit för händer, en gammal käring över sina 80 år, som hon själv bekände, den där länge på allehanda sätt förhördes, förmantes, hotades och lockades både av prästerskapet så väl som av rätten, men hon nekade allt framgent slåendes av med löje undertiden.

Gertrud Svensdotter, som tillika med Anna Olsdotter och de andra förhörda barnen hades hemligen uti en vrå i sockenstugan, befalldes gå fram till henne, vilken först frågade henne om hon kände sig? Därtill nekade Marit. Sedan begynte Gertrud allt mer och mer att minna henne på rum, ställe, åthävor och annat som i Blåkulla passerat var, bad henne i Jesu namn bekänna, hos visste väl att hon var skyldig. Förehöll henne huru hon stod stumpa på bordet för en ljusstake, då såg Marit neder och ropade hu.

Efter många påtryckningar erkände Gyris-Marit. Tillsammans med vittnesmålen från Knåpar-Elin och Look-Anna utgjorde hennes utsagor fullt bevis och räckte för fällande dom. 

På måndag och tisdag finns det möjlighet att höra mer om trolldomsprocesserna – här hittar du informationen.