9 september 1668 Marit från Gyris-gården

Marit Matsdotter är en av huvudkaraktärerna i min berättelse. Varför just hon?

2015 var jag på skrivkurs för Tove Folkesson i Skurup. På en vägledd meditation dök Marit och hennes farmor upp. Den kvällen skrev jag romanens första sammanhängande text. Några meningar finns fortfarande kvar i omarbetad form.

Undermedvetet hade jag nog påverkats av de långa domskälen om Marit.

Därnäst infordrades hennes dotter Marit Matsdotter ungefär sina 18 eller 19 [år?], vilken högeligen förehölls vad dårskap som hon härtills haver haft för händer till äventyrs av oförstånd och ungdoms fel och i synnerhet uti sina barndomsår därtill förförder, hon skulle nu bättre besinna sig och åter låta föra sig på rätta vägen igen, bekänna sitt grova förseende och ångra det av hjärta[t], vända sig till sin skapare igen och taga nådens tid i akt etc. Men Marit nekade alltfort, sägandes sig intet kunna ljuga på sig själv, och hade det intet vad både pastor, så väl som herr Anders samt var och en i synnerhet sig med henne företog, hon sade sig ändå intet hava att bekänna. Dock utbrast hon omsider bitterligen till att gråta, men då hon åter skulle begynna att bekänna något, så var det dock intet, hon nekade lika stadigt sedan som förr.

När nu intet annat kunde hjälpa, kallades barnen in, Anna Eriksdotter sade henne i ögonen att hon hade sett henne där, Gertrud Svensdotter övertygade henne huru hon hade farit med henne åstad, frågade henne om hon icke påminde sig då hon i somras tog henne av håret ut genom Bertils Olofs stall på Åsen och förde henne upp på härbärgstaket där slipstenskreckian stod sadlad, och när hon hade satt henne uppå, for hon åter in igen, tog Bertils Olof och red till Blåkulla på honom; efter vilken färd han mycket hade klagat sig.

häxprocesser protokoll Älvdalen

Marit nekade alltfort.

Anna Olsdotter i Loka (hennes syskonbarn) övertygade henne också att hon hade sett henne i Blåkulla, bad henne bekänna, men Marit nekade stadigt.

Lars Persson vittnade ock på henne att hon icke var fri denna djävulskap och förmante henne, att hon icke skulle neka därtill, Marit nekade lika framgent.

Gertrud drev på henne huru såsom hon i somras, sedan hon var till förhör hos pastorem och befallningsman, hade klagat på befallningsman för fanen i Blåkulla att han hade satt henne i handklovar, hängt henne upp på väggen, hotat och trugat henne. Därtill nekade Marit sammaledes.

[fol. 33v] Dessa barnen (då de sågo huru förhärdad hon var, och varken goda eller onda ord kunde beveka henne till sanningen) brusto omsider alla till att gråta och bådo henne för Guds skull och i Jesu namn bekänna sig, hon visste fuller att hon var skyldig, hade åtskilliga förmaningar till henne så att ock hon därutav bevektes till gråta, erinrade henne huru hjärtligen vackert hon nu var lärd, undervist och förmant att hon skulle övergiva Satan och vända sig till Gud igen, kommandes därmed hela rätten att fälla tårar men kunde dock intet mera uträtta, ehuru högt man sig uti 2 samfällda timmar därom bemödde. Måste alltså sätta jungfru på båda händerna, men var ändå förgäves, hon hade intet att bekänna med mindre hon skulle ljuga på sig själv.

Efter middagen for man fort med rannsakningen och tog åter Marit Matsdotter in, lärdes och förmantes först av den ena så den andra, alla gjorde sin högsta flit med henne, men allt förgäves, hon tog sin Gud och sitt samvet[e] till vittne sade att Gud skulle vittna med henne på domedag om sin oskyldighet.

Barnen voro allt omkring henne, bad henne bekänna sanningen, kastade henne före, huru hon dansade i Blåkulla, huru hon var i kammaren hos Satan, låg i sängen hos honom, tillståendes Gertrud själv sig hava varit därinne och legat hos honom och sedan hon gick dädan gick hon (Marit) in och vid det hon (Gertrud) skulle stänga igen dörren efter sig, såg hon henne i sängen hos Satan. Men Marit nekade allt lika stadigt.(tillägg i kanten)

Såsom Gertrud för middagen berättade att Marit skall en gång hava tagit henne utur Bertils Olofs stall etc. ty hades hon allena in och frågades vi hon icke talte om detta, när hon första och andra tingsdagen hades i förhör? Svarade att hon då icke kunde så komma ihåg det, beropandes sig på sin farfaders syster Kerstin Jonsdotter i Åsen för vilken hon sade sig genast hava detta sagt.

Då vistes hon ut och kallades in be.da Kerstin, den där efter tillfrågan, tillstod att Gertrud detta strax hade för henne bekänt med dessa formalier: jag får ingen frid för den där kullan (Marit Matsdotter) hon har åter haft mig åstad igen etc.

Under åren som gått har jag levt med Marit för att kunna tränga in i hennes tankevärld. Marit är min hjälte som har etsat sig fast i mig. Här är den första texten som kom om Marit. 

Länkar till de andra som förhörs den 9 september

Gyris-Marit och Knåpar-Elin förhörs flera gånger – se länkar i föregående inlägg.

Ris-Anna