Tacksam!!!

IMG_1556

Sonen ringer och frågar hur jag mår. Han var en av alla dem som reagerade på inlägget, som brydde sig, som stod upp för mig. Och jag känner mig SÅÅÅÅ tacksam!

Nu ska jag skaka av mig obehaget. Jag har fått mycket av vad jag “känt” bekräftat. Ibland är det bättre än den subtila känslan som man inte kan ta på. Personen är blockerad, konversationen på FB borttagen – men jag låter inlägget finnas kvar här ett tag till. Funderar på om jag borde dölja det.

Bloggen är min anteckningsbok, en plats där jag samlar tankar, bokideér, textfragment. Det finns så många böcker i mitt huvud som jag vill skriva, men lyder Mats Söderlunds råd att bara fokusera på ett skrivprojekt – sålla bort allt annat.

Från en företagarvän får jag följande meddelande: “Blir så beklämd, det är den här typen av människor som gör att man som arbetsgivare bränner ut sig.”

På måndag beger jag mig till Universitetsbiblioteket igen för att fortsätta researchen om Dalarnas sommarvägnät. Böckerna jag beställde i måndags har kommit. Det är en ny tid nu. Arbetsgivare blir jag aldrig igen. Idag har jag insett vilken rik erfarenhetskälla jag har att ösa ur för framtida böcker.

Det förflutna

I går delade jag cykelfrämjandets film och skrev "Det behövs säkrare cykelvägar."

I går delade jag cykelfrämjandets film och skrev “Det behövs säkrare cykelvägar.” Här en bild från en cykelbana den 18 juli.

På Capella hände det saker i mig som fick mig att tro att jag lämnat det som varit bakom mig. Efter kommentarer på FB igår inser jag att det som varit för alltid kommer att förfölja mig.

När jag skrev att det behövs säkrare cykelvägar skrevs kommentaren “Hur vet du det?” av “En av dina förre anställde när du chappa från Hammenhög”.

Inser att där ute i verkligheten finns det människor som inte vill mig väl, som tycker att jag borde hålla tyst, försvinna, som kanske t o m gärna hade sett att jag lyckades ta mitt liv. Och jag funderar på om det är mig det är fel på eller om konstiga personer av någon anledning dras till mig.

Jag funderar på om jag borde “upphöra” i sociala medier, om jag borde hålla tyst med mina tankar. Men inom mig ljuder Susanna Alakoskis ord. “Som författare behöver man vara väldigt modig. Fråga inte om lov. Implementera djärvhet. Tänk fritt.”

Kanske ska jag vara tacksam, se kommentarerna som en träning. Lära mig att inte bry mig om vad folk säger om mig.

Jag har två alternativ; gömma mig, leva i min trädgård, dra mig undan eller stå för den jag är nu och skita i vad folk tänker, tycker och säger. Ibland ställs saker på sin spets. “Anninka är en stor jävla skit högfärdig. Som fan”. Kanske borde jag vara tacksam när folk är tydliga med vad de tycker och tänker.

Eva

För oss högkänsliga är det värre med den där känslan som ligger i luften som man inte kan ta på. Nu finns något konkret att jobba med hos psykologen nästa gång.

Funderar på om jag är högfärdig. Jag har aldrig känt mig högfärdig. I olika personlighetstester har det framkommit att jag är extremt drivande. När jag har ett mål framför mig fokuserar jag helt på det. Ju mer jag behöver anstränga mig för att nå målet ju mer tunnelseende blir det.

Sedan februari 2014 har jag tvingats skärma av allt för att orka återvända till livet. Självklart kan många uppfatta mig som högfärdig för att jag inte hör av mig. Men jag har försökt att finnas för de allra närmaste, ta ett steg i taget. Dagligen känner jag tacksamhet för kontakten med mina barn och min syster.

Veckans guldkorn var ett mail från min lektör, Helena Hansen; “Så roligt att läsa den fina responsen du fick på kursen! Stort grattis till den! Vi är många som tror på dig och din text!”

Ska jag begränsas av vad människor säger om mig? Vad kan bli värre än att inte vilja leva längre?

Kommentarerna slungar mig tillbaka till en februaridag. Den natten hade jag bestämt mig. Det var bäst för alla om jag tog mitt liv, men jag skulle vänta till söndagen. Det gav mig lite tid att tänka. När jag kom till kontoret sa den anställde något – vad minns jag inte, men sättet det sas på fick mig fullständigt att rasa. Jag gick upp på ovanvåningen, testade hållbarheten i olika föremål genom att hänga sakerna över bjälkarna och vila min tyngd. Jag orkade inte en dag till. Den anställde hade sagt att hon skulle på läkarbesök klockan 14. Tack vare att min älskade blivit orolig efter vårt samtal på morgonen ringde min mor mig. De hämtade mig innan jag hunnit verkställa mina planer. Jag hann aldrig skriva avskedsbrevet som jag skulle lägga vid ingången, inte lappen där jag skulle uppmana den anställde att inte gå in utan bara ringa polis och meddela att ett självmord hade begåtts.

Antagligen är det många av mina tidigare anställda som tycker att jag är en stor skit. Men oavsett vad de tycker om mig så vet jag att jag trodde gott om människor, att jag gav många en chans in på arbetsmarknaden.

“Du hade haft ett bättre liv som anställd” sa den kloke Sonen för en tid sedan. Och han har helt rätt! Jag är full av beundran för småföretagare som har ork att anställa människor i Sverige. Någon gång ska jag skriva om dessa erfarenheter – men inte nu.

Jag nöjer mig med att skriva tack till er som finns där även om jag är en “högfärdig skit” som aldrig hör av mig. Jag uppskattar er – JÄTTEMYCKET!!! Och nej, jag kommer inte sluta skriva, inte göra FB-sidan privat. På Capellagården och i Älvdalen får jag vara den jag är – och det räcker för mig.

Svenska företagare

I februari 2014 fanns det inte längre ork att leva. Hur min älskade kunde ana vad som var på gång att hända har jag fortfarande inte fattat. Men han ringde mina föräldrar som körde mig till Psykiatriska kliniken i Malmö. Där lades jag in, bevakades, erbjöds el-chocker. Men min älskade var rädd om det som var jag. “Du kan inte riskera din hjärna. Du ska ju bli författare.” Dessa ord bär jag med mig. Orden fick mig att återvända till livet.

Läkarna sa att om jag tackade nej till el-chocker fick jag räkna med flera år av psykodynamisk terapi för att överhuvud taget kunna leva ett “normalt liv”. Vad nu ett normalt liv är. I samtal med psykolog har jag kommit fram till att jag aldrig kommer att kunna återgå till det liv som är normalt för så många. Istället har jag ägnat mig åt att skapa ett liv i harmoni med jorden. Cykling, odling, yoga och skrivande.

Under dessa år och regelbundna psykologkontakter har jag överhuvud taget inte kunnat närma mig det som varit utan att tappa fotfästet. I förra veckan hände något märkligt. Jag drömde om en händelse från mars 2012. Sedan dess har allt fler fragment dykt upp. Och fler känslor.

När jag läste Dagens Industris löpsedel kom ilskan.

DI

Och jag mindes ett föredrag jag höll på Entreprenörsdagarna i Örebro 2012. Det var innan allt började rasa samman, när jag fortfarande hade ork att kämpa. På min blogg finns fortfarande inlägg från den tiden.

Hur många företagare kämpar på som jag gjorde, tänjer sina gränser för det goda? Hur många kämpar på randen till det ohållbara? Hur känns Magdalena Anderssons uttalande för dem?

(I inlägget ovan har jag länkat till äldre blogginlägg som du kan klicka på nedan följer ytterligare några.)

18 januari 2012

18 januari 2012 – bygglov

22 januari 2012 – skatteverket

23 januari 2012 – att vara företagare och inte ha kontroll på tiden

24 januari 2012 – det fanns en tid då jag var stolt

26 januari 2012 – tröttheten anas i blogginläggen

27 januari 2012 – dålig nattsömn

27 januari 2012 – omänskliga krav

27 januari 2012 – tonårsförälder

28 januari 2012 – viljan att hjälpa

31 januari 2012 – ifrågasättande

1 februari 2012 – genom Energy Management lyckades jag driva mig så mycket hårdare

2 februari 2012 – i Örebro

6 februari 2012 – Föredraget “Irriterande regler för företag”

12 mars 2014 – att vara företagare innebär att man tar på sig väldigt stora risker. För egen tvingades jag till borgensåtagande samt lånade in privat kapital i företaget. Borgensåtagande som betalts tillbaka med skattade pengar. Någon skattereduktion beviljades inte.

Nytt år – nytt liv

Om en vecka fyller jag år. Inser att jag inte har en aning om vad jag fyller. Måste räkna efter.

47 år – är det ett ålderstecken att inte minnas hur gammal man är?

Ensam

Det är 8 år sedan jag skilde mig.

1918215_102539321333_3383905_n

7 år sedan jag satte skylt på huset. Två liv – så olika från det jag lever nu.

Idag fick jag brev från skatteverket med anledning av min deklaration.

“I årets inkomstdeklaration har du bifogat en skrivelse där du yrkar på avdrag för de utgifter du haft på grund av dina borgensåtaganden. 

Avdrag för förlust på fordringar på eget bolag kan medges endast under förutsättning att förlusten är verklig och definitiv. Dessutom krävs att det kan visas att bolaget tillförts tillgångar motsvarande fordringens värde. 

Om en fordran förvärvas eller borgen infrias efter det att företaget försatts i konkurs, kan avdrag för förlust inte medges på grund av att värdepapper anses avyttrade när bolaget försatts i konkurs. Avdrag förutsätter i sådana fall en avyttring av annat slag som t ex en försäljning. Avdrag kan således medges för en förlust på en regressfordran på bolaget som sålts efter det att bolaget upplösts och inte längre existerar. 

Du har inte lämnat något underlag som visar att du har sålt fordringarna under inkomståret 2015. Skatteverket medger därför inte avdrag för de utgifter du haft för dina borgensinfrianden. “

Bara att läsa övervägandet gör det svårt att andas. Det är som att lungorna dras ihop – som att det inte finns utrymme för någon ny luft.

Hur kunde jag tycka att juridik var kul?

IMG_7305

Mina dagar tillbringar jag i trädgården. Bakterierna i jorden lär innehålla nyttiga ämnen. Solljuset är en naturlig form av “må-bra-hormon”. Jag försöker hitta ett lugn i själen. En känsla av good-enough utan att prestera. Fortfarande finns bekräftelsebehovet där. Fortfarande kan jag känna mig värdelös. Förbanna mig själv.

På söndag åker jag till Capellagården. Textfragment om Marit är inskickade. Många ord är inte skrivna. Men det är skönt att fantisera om Åsen när mörka minnen smyger sig på.

Två nutida frågor som upprör mig är miljöförstöringen och patriarkala strukturer. Frågor som var aktuella även 1668. Om jag får ihop det någon gång vet jag inte. Och jag bryr mig inte. Jag tränar på ett nytt sätt att leva. Och jag bestämmer mig för att riva det där övervägandet från skatteverket. Det är också historia. Jag kommer inte få någon framgång.

Jag var en idiot – och det kostade. Jag trodde andra om gott – och det var blåögt. Kanske lärde jag mig en läxa.

Ansvar kommer jag aldrig mer att klara.

Fortfarande ser jag på mig med förakt – känner skuld och skam. Mår bäst när jag går i trädgården här uppe – där ingen vet något om mitt förflutna.

Där jag bara kan vara. Där jag ger mig tid att dofta på rosorna eller att bara titta in i rosens hjärta.

Alchymist - en av mina favoritrosor.

Alchymist – en av mina favoritrosor.

 

 

 

Angående ägande av fåmansföretag

Varje gång jag försökt öppna den blå plastpåsen har tröttheten blivit mig övermäktig. Det är som om byråkrati tar mer energi än någonsin. Det är min förhoppning att Skatteverket kan acceptera denna bilaga istället för efterfrågade blanketter.

Den 13 februari 2014 lades jag in på psykiatriska kliniken efter allvarliga självmordstankar och depression. Sedan våren 2013 hade jag varit sjukskriven pga utmattningsdepression. Att vara företagare i Sverige idag ställer orimliga krav – vilket för min del ledde till sjukdom.

Med förhoppning om att rädda företaget hade jag under 2013 lånat in alla mina besparingar i företaget, avstått från lön och lånat upp medel privat för att kunna täcka företagets kostnader. Bristande sömn och skamkänslor gjorde att jag inte såg någon annan utväg än döden. Därför släpptes jag inte ut från den låsta avdelningen förrän konkursansökan skrivits under. Den skickades in till tingsrätten i mars 2014. Sommaren 2015 avslutades konkurserna, se bilaga 1 avseende Teraxacum.

Den delen av hjärnan som blev överhettad fungerar fortfarande inte. Därför har jag inte ordning på de papper som kommit in, men Ystads tingsrätt borde kunna lämna de upplysningar Skatteverket behöver angående konkurserna. 

I veckor har blanketterna legat i den oöppnade blå påsen. Den har blivit som ett svart hål som suger till sig min energi, som stjäl min sömn.

I trädgården kör jag jord, gräver, rensar ogräs. Sol och vind gör gott och för en gångs skull sover jag en hel natt. Vaknar utvilad. Solen skiner – och jag ger mig ut för att fortsätta i trädgården innan frukost. Vid 8 går jag in – mår bättre än på länge – har ork att slita upp den blå påsen medan jag äter. Det är som om jag behöver något annat som distraherar.

“Du förväntas lämna bilaga K 10 (kvalificerade andelar) eller K12 (okvalificerade andelar) eftersom du var delägare/företagsledare i fåmansföretag under 2015.”

Förbannar byråkratin. Tycker att mina skattepengar hade kunnat användas bättre än som avgångsvederlag till politiker, inköp av nya utrustning till ensamkommande flyktingbarn (som inte nöjer sig med begagnade kläder som mina barn fick göra), flygresor för utvisningar.

Blir så dj-a förbannad på hela systemet att jag bestämmer mig för att skriva ett brev till skatteverket här och nu istället för att må dåligt i ännu flera dagar, istället för att leta blanketter på nätet, istället för att låna pengar för att anlita någon konsult för att fylla i blanketterna.

Så här avslutar jag brevet till skatteverket. Vi får väl se om de orkar svara.

“I efterhand kan jag se att jag borde ha agerat annorlunda – minskat löneuttagen redan 2012, försatt bolaget i konkurs 2013. Men en utbränd hjärna tappar tankeförmågan. 

Om du tar ut lön ur ett bolag måste du betala skatt och sociala avgifter. Därför vore det rimligt att få motsvarande skattereduktion när du tvingas infria borgensåtaganden för företaget. Jag yrkar därför att min skatt avseende inkomstår 2014-2015 bestäms till noll kronor. “

Tröttande regelkrångel

Forsythia

Forsythia

Uppkrupen i soffan sitter jag under en ullig pläd med datorn i knäet. Utanför har himlen samma färg som scillorna. Förkylning och halsont berövade mig nattens sömn. Men nu för tiden behöver jag inte ge mig iväg till kontoret när trötthet får världen att snurra.

Läser Fäbodkullans blogg om regelkrångel. Utmattningsdepressionen har gjort mig byråkratiöverkänslig. Sällan bestigs brevbergen från försäkringskassan.

Jag tvivlar på att beslutsfattarna kan sätta sig in i småföretagarnas verklighet. Däremot förstår jag att företag flyttar verksamheten utomlands. Hur påverkas antalet arbetstillfälle när arbetsgivarens ekonomiska börda ökar eller regeringschefer kallar till sig företagsledningar för att diskutera enskilda beslut.

Regelbördan och kraven som ställs på arbetsgivare var en starkt bidragande orsak till min sjukdom. Vad kostar det att ersätta föräldraledig personal (om du räknar tiden för att rekrytera och lära upp)? (I ett litet företag innebär det ökad arbetsbörda för ägaren.) Visste du att den som är föräldraledig dessutom har rätt till semesterersättning under ledigheten?

Om personalen skadar sig på fritiden inträder sjuklöneansvar dag 2-14. Vad innebär det? Ja, förutom intäktsbortfall och en massa extraarbete för arbetsgivaren ska 80% av lönen betalas ut. I ett litet aktiebolag som ägs av en person innebär det i praktiken minskad lön för ägaren och dubbel arbetsbörda för att lösa situationen.

Ja, jag var naiv. Jag trodde på den enskildes ansvar och delaktighet. Jag trodde att vi kunde göra något bra ihop. Och ja – det har funnits många bittra tankar. Det värsta är att min arbetssituation gjorde att jag försummade de viktigaste personerna i mitt liv – mina barn!

Fortfarande har jag sviter av flera års orimlig arbetsbörda och ansvar. Trots en extremt sund livsstil (regelbunden motion i dagsljus, yoga, ekologisk mat gjord från grunden, massor av antioxidanter dagligen) blir jag sjuk vid minsta nysning. Idag tar jag tröttheten på allvar. Sover och vilar. Sveriges hjältar är inte idrottsstjärnor eller politiker som ryter till. Nej, Sveriges hjältar är alla de småföretagare som trots byråkratiska berg lyckas resa sig varje morgon och fortsätta kämpa för det de tror på. De som den 12:e varje månad fyller på den sinande kassakistan ur vilken byråkratin hämtar pengar till de nitiska tjänstemännens löner, flyktingmottagandeavgångsvederlag till statsråd och andra utgifter som de folkvalda anser vara viktigare än att resurser arbetar vidare i företagen. Jag avslutar med ett citat från Fäbodkullan.

“Att försöka göra rätt, vitt och riktigt i det här fallet har kanske varit mitt livs största misstag, maktrubriken till trots. Det har kostat mig enorma mängder energi. Energi som jag hade velat lägga på att utveckla Karl-Tövåsens fäbod, göra mera och godare ostar och föra kunskapen vidare till kommande generationer.”