Synopsisgenomgång

Bronsåldershögar i Rönneberga

Bronsåldershögar i Rönneberga

Mellan åtta och tio timmar i veckan tillbringar vi på cyklarna. På söndagarna är tempot lugnt och jag ser detaljer i naturens skiftningar. Vi kommer till platser vi inte visste fanns, där fantasin triggas igång. Som de här bronsåldersgravarna.

I mitt huvud kommer bilder, berättelser, karaktärer. Men jag har lovat mig själv att lägga all fokus på Marit, inte förirra mig iväg i nya historier, nya projekt. Göra klart.

Efter fredagens utlåtande från Helena filade jag på mitt synopsis och skickade in det till henne. Idag fick jag hennes kommentarer. Återigen prickade hon in mina tveksamheter, ställde frågorna som fick mig att vända på stenarna.

Vinterskolan (Skriv en roman på tio veckor) gav en bra grund. Att fortsätta arbetet med Helena är det bästa jag gjort för mitt skrivande. I henne har jag någon att diskutera projektet med, någon som är engagerad – och dessutom har så otroligt mycket kompetens. Det märks verkligen i det hon skriver.

Än en gång – TACK Helena för att du finns!

En ny vår

Vitsippor

I skogen fryser vitsipporna som snöflingor i vinden. I trädgården har tiden stannat. Vårknoppar kraftsamlar för den explosion som ska komma. Vi behåller underställ och dubbla hjälmmössor på våra cykelturer.

IMG_0847

Det blir inte många ord skrivna, ändå utvecklas texterna när vi cyklar i längs slingrande skogsstigar. Där hänger dofterna likt spindelnät mellan träden. Medan vi cyklar genom gran-, tall- eller blandskog ser jag Marit gå över mossan och funderar över vilken scen som passar i den miljön.

Igår fick jag utlåtandet av min lektör, Helena Hansen. (Känns lite kaxigt att skriva min lektör. Jag anlitar Helena för att komma framåt i skrivandet fastän jag är långt ifrån klar. Eftersom jag fortfarande inte har ork att gå längre skrivkurser har jag skapat min egen skrivutbildning. Jag skriver utan deadlines, skickar in och får utförliga textkommentarer som jag verkligen utvecklas av.)

Hur många gånger jag läst utlåtandet vet jag inte, men det är många. Vid dagens genomläsning markerade jag förbättringspotential med rött och positiva kommentarer med fetstil.

Helena har verkligen förmåga att lyfta fram utvecklingspotential som får mig att må bra. Bästa boosten bara!!! Som det här:

“Vad jag saknar lite i ”Marit måndag” är den prosalyriska tonen som du är så bra på att skapa. Jag får intrycket att du glömt bort den lite grand här och att du i stället fokuserat på att skildra storyn/relationen mellan Marit och Hindrik och därför låtit det prosalyriska hamna i skymundan. Försök därför att trycka hårdare på det prosalyriska även när det gäller textpartier som handlar om beröring.” 

Gång på gång betonar hon  “i slutändan är det självklart du som bestämmer hur du vill göra med din text”.

Totalt är utlåtandet på 7 sidor (därtill kommer många kommentarer i de texter jag skickat in där meningar markerats med ord som “jättebra”, “Här briljerar du”.). Nästan tre sidor handlar om struktur (med länkar och lästips där jag kan lära mer). En sida handlar om språk och stilnivå: “På vissa ställen funderar jag till exempel lite över ordföljden och om den inte borde moderniseras något lite mer (se mina kommentarer i manuset). Här skiljer sig nämligen texten åt från de övriga texterna. Denna ofta gammeldags och omvända ordföljden gör att flytet i läsningen stoppas upp något. Vad har du själv för tankar kring detta?” Här sätter hon fingret exakt på den fråga som jag funderar mest på. När jag läser hennes kommentar lossnar knuten.

En halv sida handlar om gestaltning. “Försök tänka genomgående på vad som ska gestaltas och på vad som ska skildras via skrift – och tänk på att inte upprepa samma sak utan gör skillnad på det du berättar så att skriften blir ett komplement till gestaltningen och vice versa. Berätta till exempel inte samma sak två gånger. På sidan 16 kommer även den skrivna texten in lite abrupt – och här tror jag texten skulle vinna på om du infogade gestaltning före det skrivna. (Förmodligen har du redan själv tänkt på det eftersom skriften föregås av en markering.)”

Nästan två sidor handlar om karaktärsskildring. “Anledningen till att jag skriver detta med ”slitna uttryck” är för att de sticker ut från den övriga texten – och för att jag vet vilken skicklig författare du är. Det bör du visa även i dessa partier – och det är jag helt säker på att du kan göra. Se texten som ett första utkast som du kan arbeta vidare med.” 

Orden markerar jag med fet stil, förstorar dem till 14. Ingen kan förstå hur mycket de betyder för mig. I flera år har jag känt mig totalt värdelös. Ilskan över att min ork är försvunnen, att jag inte är tillräckligt bra på någonting. Att alla mina kurser och utbildningar känns överflödiga för den arbetsträning jag själv utvecklat (laga middag och plocka undan).  Frustrationen när min hjärna lägger av vid minsta stresspåslag. Men Helena skriver att hon vet att jag är en skicklig författare. Det är inte tomma ord – för hon har verkligen erfarenhet av texter. Och jag struntar fullkomligt i vilken pepp hon ger till alla andra. De här orden (och väldigt många andra) är bara till mig och jag kommer inte en sekund tillåta mig tvivla på dem.

Och det kommer mera. De två sista områdena är den här gången väldigt kortfattade.

“Miljöskildring

Som vanligt är du väldigt skicklig på att skildra miljön som det handlar om. Du låter karaktärerna använda miljön så att det blir mer än just en beskrivning – och detta är jättebra! Samtidigt förstärker miljön stämningen, till exempel det sensuella i situationen i ”Marit söndag” och här lyckas du väldigt bra. (Varför inte, som sagt, göra på samma sätt och låta naturen förstärka stämningen i ”Marit måndag”?) Miljöskildringar har du sammanfattningsvis väldigt bra grepp om och här briljerar du som författare. 

Berättarperspektiv

Det märks även att du arbetat med berättarperspektivet – det känns nämligen nära och bra. Ingenstans svajar det i texten. Jättebra! Här har du verkligen koll. “

Det viktigaste i hela utlåtandet är sammanfattningen. Här visar Helena vilken skicklig lektör hon är.

“Sammanfattning

Tack igen för att jag fått läsa mer av din intressanta och välskrivna roman! Det är väldigt spännande att se hur din text utvecklar sig – och det märks att du har både arbetat mycket med och funderat över storyn och de olika komponenterna som ingår i skapandet av en bok. Det här kommer att bli riktigt bra! Vad du först och främst bör fundera på nu är strukturen. Var kommer vändpunkter och vilka (eventuellt) fler konflikter kan du få med och förstärka i storyn? Fundera även på vad du ska skildra i skriven text (ur till exempel notariens och/eller Häradsskrivarens perspektiv) och på vad du ska gestalta och tänk på att inte skildra saker dubbelt utan låta de båda typerna av text komplettera varandra. Ibland behövs texten även moderniseras lite på sina ställen för att flytet i läsningen ska gå lättare. Som jag ser det så är den text (av de jag nu läst) som du behöver arbeta mest med ”Marit måndag”, där du på vissa ställen använder uttryck som skulle kunna upplevas som något slitna och nära klichéer. Försök att hålla fast vid den komplexitet som du lyckas skapa så fint i början av texten – det vet jag att du kan. Ofta briljerar du nämligen som författare. “

Och nej, Helena har ingen aning om att jag skriver det här. Hon vet att jag är nöjd med henne. Det har jag varit enda sedan jag fick en gratis Kapitel1 analys i samband med Skriv2016.

Och nej, jag delar inte det här för att skryta. Jag delar för att jag vet att väldigt många som skriver tvivlar på sig själv och verkligen skulle behöva en peppande Helena.

Om det blir någon bok vet jag inte, men det här är min terapi tillbaka till livet. Istället för att skriva det som fick min tillvaro att rämna väljer jag känslor jag upplevt och förlägger dem till en annan tid och plats. På så sätt blir skrivandet en bearbetning en väg mot tillfrisknande. Utan skrivandet hade jag fortsatt känna mig värdelös – oavsett hur många psykologer jag hade gått till, oavsett hur mycket läkemedel jag käkat.

Och – ja, jag vet – jag behöver fortsätta jobba med mitt bekräftelsebehov, men tittar man på FB och instagram är vi många som har det behovet.

 

Skrivretreat

Jag behöver sol och siktar på cykling på sydligare breddgrader. Därför har jag inte någon möjlighet att delta i det skrivretreat som Susanna Alakoski och Mats Söderlund arrangerar i Ystad i slutet av januari. 

Istället har jag bokat tågresa till Älvdalen den 13 mars. Gnistrande snö och molnfri himmel brukar ge en rejäl solinjektion.

IMG_6387

Det finns fortfarande lediga rum på Tre Björnar – bara att boka hos Tini och Lennart om du också behöver tid för reflektion, skrivande eller bara-vara. Något program har vi inte (därför heller inte någon kursavgift – bara resa, kost och logi).

Långa promenader, tid att skriva, åka sparkstötting om dagarna. Kvällen har vi högläsning ur våra texter.

Inga krav, ingen planering. Bara ett lugn, egentid och samvaro med skrivande människor. (Vill man kan man äta lunch på hotellet och köpa till Tinis närproducerade frukost – då blir det rena lyxvistelsen.)

Här hittar du blogginlägg från mina tidigare besök i Älvdalen. 

Reflektioner

Vid årsskiftet brukar jag reflektera över året som gått och året som kommer. Vad  är jag nöjd med? Vad vill jag ägna 2017 åt?
IMG_0362

Det jag är mest nöjd med är att vi gjort skillnad för fjärilar, bi, humlor och småfåglar. I trädgården har vi planterat in doftande kryddväxter och ett helt fält såddes in med blommor som gav mat åt både insekter och fåglar.

Från barndomen minns jag hur domherrar och talgoxar pickade i sig från talgbollarna utanför köksfönstret. Vår syrénbuske har haft besök både av Nötväcka, Stenknäck, Hackspett, Talgoxe, Blåmes, Rödhake och många andra. Tänk vilket billigt nöje att studera fåglar?

Återvinning har jag också blivit bra på. Mjölkförpackningar blev utmärkta att frysa in egenodlade bönor i.

Mitt liv är annorlunda. Mitt fokus är att minska vårt klimatavtryck.

Glatt i Älvdalen

Glatt i Älvdalen

Vad vill jag göra mer av?

Fortfarande är det ångestfyllt att påminnas om det som varit. Det händer att jag får mail från tidigare klienter. Det händer att någon ringer. Fortfarande finns tröttheten. Fortfarande behövs yogan och promenader i dagsljus. Mata småfåglar, laga middag från grunden, planera vårens sådd. Dagar går utan att några ord blir formulerade. Men i vardandet, på promenaderna, medan jag skalar potatisen finns Marit och de andra med mig.

Det jag vill göra mer av 2017 är skriva.

Skrivkurs för Veronica Grönte

”Författaren skapar en bild med sina ord (utan förklaringar). Läsaren fyller ut tomrummen med sina egna erfarenheter.”
Med svarta skrivplattor i knäna, fötterna på träklossar sitter vi på stolar i en halvcirkel. I mitten står Veronica Grönte. Det är tack vare Skriv2016 jag sitter här. Den här helgen är mitt pris. Om mina kurskamrater vet jag inget mer än namnen.

img_0323

”Huvudkaraktären har en inre längtan som inte skall skrivas ut – bara finnas mellan raderna.” Vi får ett ”Karaktärsschema” att fylla i. Jag väljer att fylla i det utifrån ”Häradsskrivaren”. Det är inte min huvudkaraktär, får jag veta, men jag är nyfiken på honom.

”Bordsskick? Vad brukar karaktären ha med sig/bära på? Talanger? Svagheter? Framtidsdrömmar? Hemlighet? Tro/andlighet/religion?” Frågorna är många och tiden är kort. Helgen är lekfull och vi fyller i. När min fantasi är slut drar jag några ”inspirationskort”. Skriver ner orden som dyker upp i mitt huvud.

Efteråt ger vi respons två och två, samlar upp i nya korta info-pass.

”Lär känna din karaktär för att kunna skapa trovärdiga dialoger, kläder mm. En hjälp kan vara Enneagrammet.” En av kursdeltagarna intygar att enneagrammet är när hon utmejslar karaktärer och jag antecknar boktitlar.

Ny skrivövning: ”Gestalta din huvudkaraktär i 11 meningar. Måla upp en bild av din karakträ så att den som lyssnar på texten kan förstå vem karaktären är. Berätta inte allt. Ställ dig i dörren och titta på din huvudkaraktär som är i rummet. Tänk dig att du filmar några sekunder. En stumfilm.” 11 frågor ska besvaras med en mening vardera. Varje svar ska visa en ”bild” av sådant som är typsikt för karaktären.

Det är svårt. Min text blir skitkass. Eller – det är nog inte ens en text – mer en massa nedslängda stödord av det jag ”ser”. ”Vad hänger på väggarna?” Jaså, ska det hänga något där? Hm, På väggen, bredvid spegeln, hänger en tavla med Jesus på korset. ”Hur rör sig karaktären?” Ingen aning. Men jag blundar och fyller i första tanken. Han möter sin blick i spegeln, stryker håret ur pannan.

Efteråt är det respons i nya par. Till vår hjälp får vi frågor som den som ger respons ska besvara. ”Vilket är ditt starkast intryck av texten.” ”Hur uppfattar du huvudkaraktären? Ålder, egenskaper, intressen, familj, religion/andlighet.”

Att ge respons är häftigt. Den korta texten skapar så många bilder i mitt huvud. Energin i rummet är magisk när jag delar med mig vad jag ser och författaren lyssnar, texten utvecklas, karaktären mejslas ut.

Men det som händer när jag får respons på min text är obeskrivligt.
”Jag fick en fin bild, ser en vacker man framför mig. Medelålders, plikttrogen. Han har ingen nära familj. Kanske kommer han från ett annat land. Jag tänker militär. Han brottas med ovanor, men vet vilka etikettsregler som gäller. Han är inte fattig. Har en behaglig attityd till andra människor. Jag tror inte att han är mer religiös än någon annan på den tiden. Kanske är det 1800-tal där man är allmänt religiösa och går i kyrkan. Han är mån om sitt yttre och att bli tagen på allvar. Det finns något ensamt över karaktären. Jag upplever disciplin. Ordning och reda. Gestaltningen av en historisk tid är klockren; hästhovar, sockenstuga. – Inledningsmeningen ger väldigt mycket. ”Skär av=dramatiskt”. Den berättar även mycket om honom; att han är mån om sitt yttre, militärisk bakgrund – men jag tror inte att han är militär. Snarare advokat eller statstjänsteman. ”Doppar pennan i bläcket.” Jesusbilden på väggen skulle kunna tyda på präst – men han är för snygg och fåfäng för det. – Den starkaste bilden är hur han ser ut. Jag ser en mörk man framför mig med halvlångt hår, välrakad, blanka skor.”

Att så mycket kunde tolkas in i några nedslängda stödord är kursens starkaste upplevelse. Att jag dessutom fick med mig massor av tips om dramaturgi, schema att fylla i och responsfrågor som min älskade kan använda på mina texter är bara bonus.

Nu väntar jag bara på information om när Tove Folkesson ska ha kurs på Capellagården
. Sedan ska jag boka in en sommarkurs i Småland med Veronica Grönte. Antingen blir det en fortsättningsvecka eller en arbetsvecka. Toves kurs får avgöra.

#Skriv2016

Från isolering i Älvdalen med protokollet från 1668 som sällskap, via Landsarkivet i Uppsala för att se på originalhandlingen, till Diselverkstan i Nacka och Skriv2016. Det har varit så många fantastiska upplevelser att jag inte hunnit uppdatera bloggen. (På instagram har jag delat bilder som stöd för minnet.)

Resans guldkorn

Mötet med Linda Oja, som guidade mig genom handskrifterna på Landsarkivet.

Lektörsläsning av Helena Hansen

“Jag tycker du är på väldigt god väg att skriva en riktigt spännande och intressant historia! Fortsätt så – och ta tillvara på ditt prosalyriska språk. “

Sist men inte minst Skriv 2016

Idag fick jag veta att jag vunnit en skrivkurs i Malmö i november. (Såg att det är boka-tidigt-rabatt några dagar till.) Dramaturgi är verkligen något jag behöver lära mer om insåg jag efter föreläsning av Christina Larsson (se bilden på instagram).

Nedan kan du läsa vad andra deltagare skrivit om skrivkonferensen.

Lennart Guldbrandssons utförliga sammanfattning

Päivi Karabetian

Jennys Författarblogg

Julie Hodgson

Pias Skrivtips

Wiria: Dag 1Dag 2, Grejen med verb

Novelltävling

Ordberoende Förlag

Öppen grupp på FB för dig som är intresserad av Magisk realism

 

Back in Skurup

Skurups folkhögskola

Längs bygatan lyser hortensian när jag promenerar upp till de låga tegelbyggnaderna. Fantasy och Science Fiction – en helt ny genre för mig.

Kvällens övning (att skriva en scen inspirerad av Rederiet, Steampunk och Western) resulterade sex sidor anteckningar om Carl Carlsson Gyllenhielm och vad han kan ha tänkt om flottans utveckling.

Efter fem timmar gav jag upp.

Det är som om jag saknar språk för futuristisk teknologi.

Bland påfågelsöga, daggkåpa och lavendel hittar jag mina ord. I morgon hoppas jag att de bär mig till magiska världar.

TACK!!!

Capellagården

Capellagården

Tack för alla grattisröster!

Alla de som ringde men inte kom fram.
Alla de som skickade sms och meddelande på FB
Ala de 218 som tog tid av sin dag att skriva på min tidslinje.

Till er vill jag verkligen säga tack. Stunden med internet är kort – så förlåt att jag inte har ägnat tiden åt att trycka gilla. (Men jag scrollade igenom på mobilen innan jag somnade i natt.) Istället fick veckan former som jag varken hunnit se eller känna.

Men allra störst tack vill jag säga till de 22 röster som lekte bland tulpanträdets lotusliknande blommor, dallrade över solvarm Ölandssten i en gratulationssång lika vacker som veckans gemenskap. Stort tack för den sången och en magisk vecka som ledde mig till magiska platser som jag inte visste fanns i mitt inre!

TACK!

Tacksamt honungsvatten

Blundande mot solen tonar jag in mig själv. Rummet är städat, utvädrat är det gamla. Det nya är hopvikt och nerpackat i resväskan. Inget lämnar jag kvar. Nästa gång finns det plats för nytt bagage. För en nästa gång blir det.

Den här veckan har varit obeskrivlig. I brunnar glittrar en gemenskap, som vågar hålla fast och hålla kvar i nuet. Röster som törs busa släps fria, men samlas i tonen på sekunden. Vi ger oss tid att smaka på orden – både egna och andras i tystnad. Till tankens onåbara platser fladdrar kramar på fantasiernas fantastiska vingar.

I går fick jag ett återfall i ord. Mot hjärnbarken gnuggade sig i sömnen. Varje stund utan orden var plågsam. Och jag skrev. I varje stund skrev jag. Ett maniskt knattrande på tangenter bara avbrutet av pennans dans över papper. En text om yoga fann formen, lät sig omstöpas och formas på skärmen. Och jag läste den högt på kvällen. Till skrivisarnas intonande stämmor.

Mitt hjärta får bestämma över pennan. Blocken är fyllda av ord och former att tolka och tyda i höstens dagar och kvällar. Guldkorn i min packning tillsammans med gullmårans dofter.

Utstädat är livet. Avskakad är kroppen. Ner i det omedvetna har meditationen fört mig. Denna enda stund fanns vi tillsammans men i evighet finns vi kvar i varandras sinne. Andas i varandras texter som färger, dofter och ord. Ett ”hej hej” till varandra som bara vi – som var här . just nu – förstår.

Min känslodiarée har lugnat sig. Min mage finns bara tacksamt honungsvatten kvar.

Känslodiarée

Capellagården

Vi skakas runt, centrifugeras – våra känslor blandas och förstärks. Vi är alla delaktiga i processen – medskapande. Vi når ner i djup som vi inte trodde fanns. Faller handlöst i okända brunnar.

Jag hushållar med min energi. Mejeriet besökte jag bara en kort stund den första kvällen. Det är som om jag fortfarande inte har energi att vara med andra. Men här är det ok att inte vara social. Här är det ok att bara vara den man är.

Ett litet ord under sharingen – och jag är där jag inte trodde. I skammen, skulden – och tillbaka i februari 2014. Jag blundar och solen värmer mitt ansikte. Vet egentligen inte vad jag säger – bara att de fem minuterna har gått precis när jag är mitt i den sista meningen. Precis när jag berättat att min älskade inte ville att jag skulle ta de planerade el-chockerna. Hur han sa att jag inte skulle riskera min hjärna för att jag skulle bli författare.

Det är en märklig dag – många sammanträffanden. Och tårarna kommer igen – och igen. Det är alla sorters tårar. Glädje, lättnad, skammen som rinner ut. Egentligen är jag nog inte ledsen. Nej, faktiskt tror jag inte att jag är ledsen en enda gång.

Plötsligt känner jag att det är dags för den där offerstenen. Och bilderna bara kommer. Hela berättelsen känns klar. Och jag följer traktorspåret i kornas revis. Hittar stenen – klättrar upp på den – och bara andas in de friska vindarna från havet.

Kvällen avslutas med en pånyttfödelse-meditation som får mig att fullständigt tappa all kontroll. Vi sitter där i gräset. Tove spelar på gitarren och stämmorna flyger med fåglarna över vågorna. “Vind över vindens ängar”, “Vem kan segla förutan vind”, “När temperaturen.. vi gnuggar, vi gnuggar”. Vi sitter så nära, gungningen skapar värme. Mina tårar rinner – utan att jag vet varför. Ibland är jag så snorig så att det är omöjligt att sjunga.

Ömsom gråter, ömsom skrattar jag i bilen hem. En fullständig känslodiarée.

Egentligen hade jag tänkt gå med de andra till Mejeriet – men jag konstaterar att jag nog borde gå och sova. Likt ett nyfött barn är jag helt oförmögen att styra mig själv.