I februari är det tio år sedan jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Under sjukskrivningen började jag skriva på allvar. Det hjälpte mig i mitt tillfrisknande.
2004 gick jag en skrivarkurs på nätet och använde då delar av de texter jag skrivit under sjukskrivningen.
Texten är väldigt privat – och egentligen hade jag inte tänkt visa den för någon. Men sedan sjukskrivningen har det hänt väldigt mycket i mitt liv. När jag läser texten känns det plötsligt angeläget att dela med mig av den. Kanske kan den ge andra hopp – det går att ta sig upp ur gropen. En sjukskrivning behöver inte innebära att man står utanför arbetsmarknaden för evigt.
Kanske är det mina erfarenheter från sjukskrivningen som gör att jag vill hjälpa andra in på arbetsmarknaden.
Kommentarer mottages tacksamt! Som alltid är jag väldigt känslig när det gäller den här typen av texter…
Att sitta i solen på en parkbänk och njuta
känna det skrovliga träet mot handen
I dammen simmar gräsänder omkring i väntan
På bröd
Förbi den tomma bänken irrar människor
Med fyllda lunchkassar
Med mobiltelefoner i örat
Med blicken fäst i framtiden
Och några flanerande, diskuterande
Men bänken i solen är
Och förblir
Tom
011211
Fortfarande befinner jag mig i ett vakum. Ibland hittar jag en glatt sten att stå på en stund. Utanförskap. Tvivel. Rätt eller fel, men jag lämnade återbud både till julfest och till kontorets aktivitet. Prickarna på händerna börjar gå tillbaka. Jag är rädd för att jag gjort skit för mig själv den senaste tiden. Det är precis som om jag får skygglappar och kopplar in autopiloten på att överleva. Varför blir det hela tiden så här? Frustration!
Egentligen hade jag ett arbete som jag var nöjd med. Jag gillade att göra affärer. Trodde att jag var bra. Ok – jag lider av ”stoppa-huvudet-i-sanden- och –öka-syndrom” när det börjar bli mycket
Varför blev det så här?
|
Älskade barn Dina slutna ögon Ditt rofyllda ansikte - vad jag älskar dig mitt barn!
Och ändå;
Nu måste du stiga upp! Vad vill du äta? Drick åtminstone lite mjölk! Har du packat väskan? Har du inte klätt på dig än!? Glöm inte borsta tänderna! Ta av din tallrik! Skynda dig! Skolan börjar snart…. Puss och kram och vemod. En dag av saknad! Siffror och telefon. Skynda, skynda. |
Hej älsklingar! Hur var det i skolan idag? Har du packat upp gympakläderna? Lapp om föräldramöte. Vi måste äta innan Björne börjar! Du kan inte bara äta korv! Akta glaset! Använd besticken! Glöm inte ta av tallriken! Pyjamas-time! Tänderna! Har du packat skolväskan? Smutskläder – vika tvätt. Ta med dina leksaker till ditt rum! Vad ska vi läsa?
Mys i soffan. Kram och puss. Älskade barn Sov så gott! |
Redan när hon bläddrade igenom ”Elle” hade de grå slabbhögarna hunnit smälta. Kvar på den kräkgula plastmattan fanns små sjöar av smältvatten. Hennes Ballykängor hade torkat och lämnade inte längre kvar några spår, trots att hon hade nonchalerat uppmaningen att dra sjukhusblå plastpåsar med resår över skorna.
- Annika
Med en snabb rörelse hängde hon handväskan över höger axel och följde med bestämda steg läkaren genom korridoren.
Båda hade fasta handslag. På läkarens uppmaning började hon sin berättelse om kraven på jobbet, svärmoderns obotliga cancer, makens sorg, hennes ökade ansvar för barnen och så slutligen om sammanbrottet. Mascaran målade svarta, slingrande bäckar i hennes ansikte när hon återgav hur hennes man funnit henne på golvet i badrummet, darrande och tröstlöst gråtande av oro inför kreditdelegationens möte. Läkaren frågade om hon ville bli sjukskriven. Absolut inte svarade hon. Av sin samtalsterapeut hade hon fått veta att det fanns tabletter. Med hjälp av dem skulle hon nog klara av det. Med ett recept på seroxat lämnade hon kliniken några minuter senare. Biverkningar? Jo, hon kände till att man kunde få ont i magen.
Jag ser ljuset i tunneln.
Solen skiner och jag tror att jag har nått öppningen.
Nästa stund är det åter mörker och långt kvar.
Oro ger mig panik.
Tankar maler – kan jag återgå till jobbet?
I torsdags hade jag panik för allt en stor del av dagen.
Jag blev sjukskriven.
Jag är dämpad och ledsen.
En sur kommentar – bråk mellan barnen – jag faller handlöst.
Känslan kan beskrivas som en darrighet långt in i själen.
Tänker jag på jobbet är det likadant.
Jag är rädd att jag behöver vara ifrån jobbet ett tag för att bli bra…
Nu måste jag lita på andra – folk med erfarenhet.
- Kaffe? Vill du ha vatten Annika? Personalchefen lyckades inte möta hennes blick. Aldrig förr hade han sett henne så här. Var hade den starka, självsäkra affärskvinnan tagit vägen?
- Ja tack, svarade Ulla, beteendevetaren som arbetsgivaren hade bidragit med när Annika gråtande förklarat att hennes situation var ohållbar. Den fjärde personen, en mellanchef, nickade och reste sig upp:
- Jag följer med och hjälper dig bära.
- Du kommer att klara det, viskade Ulla, sedan de båda männen lämnat rummet. Du behöver inte säga något.
Allt var så förändrat. Att ta sig upp för jugendtrappan i marmor hade varit en nästan oöverstiglig prestation för henne. Tidigare hade hon tagit två, ja nästan tre, trappsteg i varje språng. Hon kunde inte förstå. Hennes läppar var nästan blå där hon darrande satt kvar under mötet. Blicken var fäst i skrivbordets björkskiva och det vinröda skrivbordsunderlägget. Tårarna rann. Ulla berättade om utbrändhet och lämplig behandling. Annika var tyst – så olik den hon varit.
|
Likt ett foster har jag krupit ihop i två dygn Min kropp är hudlös Mitt hjärta oskyddat Ditt lillfinger kan tysta mitt hjärtas slag
Vinden kom från norr Överraskande – isande Oväntad – överrumplande Vårsolen skymdes ohjälpligt Av stålgrå, iskalla moln |
Mina vänner var min navelsträng Genom dem fick jag den omsorg och omtanke Som återuppväckte min hjärna Långt därinne visste jag Att solen fanns ovan molnen |
23/3 kl. 8.35
Min sjukdom är så svår att förstå. I onsdags trodde jag mig vara inbillningssjuk – jag mådde ju bra. I torsdags blev jag rädd för min reaktion. Hur kunde kroppen så fullständigt leva sitt eget liv? Nu tvivlar jag inte längre. Jag är sjuk! Det är nästan som att vara schizofren. Ena minuten känner jag att jag klarar hur mycket som helst – nästa snavar jag och faller ner i det bottenlösa hålet. Det värsta i min tillvaro just nu är att min man inte kan förstå. Han har inte haft tid att läsa boken om utbrändhet.
020325
Skillnaden mellan svart och vitt är milsvidd. Det finns bara dag och natt utan skymning och gryning. I morse kunde jag inte förstå de två dygnens dvala. Jag börjar bli rädd att jag lider av något allvarligare. I morgon skall jag till en ny läkare. Oron gnager – samtidigt känns det skönt att komma till en expert.
020326
Tröttheten överföll mig hänsynslöst. Hela dagen hade jag gjort saker i min egen takt – tagit det lugnt, räfsat, vilat. Gympan hade varit ”försiktig”.
När jag la mig sidan om dottern ville jag bara sova. Pratade, gick ner – la mig på soffan en liten stund – somnade- kl. 20.30!!!! Tog på mig pyjamas och sov hela natten!!!! (Förutom de sedvanliga svettiga timmarna mellan 3 och 5). Sedan sov jag till kl. 06.30.
Skall tröttheten aldrig ta slut?
|
Förälskade och nygifta Följde vi Madeiras porlande levador Genom bananlundar, Grönskande vårängar I mystiska grottor Upplevde vi allt Intensivt En enda novemberdag Vi vandrade under pinjeträd Och nådde Cabo Girao Europas högsta havsklippa Försiktigt tittade vi ut över kanten 580 meter över havet Fritt fall Långt där nere Smekte vågorna De våta stenarna Jag rös i värmen När jag föreställde mig känslan Av att tappa fotfästet Och falla |
Genom vinterlandskap Över vårängar I geggiga betfält Längs blåsiga stigar Under taggtrådsstängsel Och bakom skyddande kullar I ostanvind och västanvind och nordanvind Under solen eller molnen eller planeterna I månader har jag vandrat i hagar Svalört, mandelblom och violer Hästar och lärkor är mitt sällskap Nu vet jag hur det känns Att falla från Cabo Girao 580 meter ner i gropen Den fysiska smärtan är försumbar Och den psykiska dövas av endorfiner Mina tårar smeker stenarna Sakta för människorna Den kraftlösa kroppen Tillbaka till livet. |
Motorljudet ökade när traktorn kämpade sig uppför ”Golanhöjderna”. Så hade hans pappa skämtsamt döpt kullarna som oväntat dök upp mitt i det platta jordbrukslandskapet. Under kullarna fanns en underjordisk sjö – en av kommunens största grundvattentäkter. Omedvetet suckade han när han tänkte på framtida restriktioner – förbud att använda bekämpningsmedel inom vattenskyddsområde. Skulle det överhuvudtaget vara möjligt att odla här i framtiden? Skulle ekonomin klara bortfallet? Kanske hade det varit bäst att sälja nu – innan grannarna förstod problemet. Just nu var hans liv fyllt av problem. Störst var oron för hans mamma som led av obotlig cancer. Skulle hans pappa klara av att bli lämnad ensam? Och skulle han själv klara av att sköta gården om det hände något med hans pappa? Han vände ekipaget och studerade ringvältens manchesterränder genom bakre traktorfönstret.
Så länge han kunde minnas hade han älskat det intensiva vårbruket. Tiden när allt händer från det tjälen lämnar jorden tills åkrarna ligger torra och nysådda. I år infann sig dock inte känslan. Istället ockuperades han av hopplöshet. Hemma låg hans fru till synes apatisk. Hon påstod att hon inte fick pressas, att hon var sjuk. Det hade varit lättare om hon brutit ett ben. Nu bara låg hon där. Om det var något som hon tyckte var kul kunde hon oförklarligt ”bli frisk” för att lika plötsligt falla ner i apati igen. Oron tärde. Hur påverkades deras barn? Här satt han på traktorn. Vårbruket var alltid lika intensivt. Det handlade om dagar och några timmars försenad sådd kunde kosta hundratusentals kronor i slutändan. Han var fångad i vårbrukets sysslor och saknade möjlighet att göra något annat än köra vidare.
Gropen hade bäddats med löv
När jag föll gjorde det ont
De vassa kanterna fick min hud att blöda
Men jag föll inte så djupt
I gropen slickade jag mina sår
Samlade kraft
Nu visste jag att jag skulle komma upp igen
020326 – Kristianstad
Agneta var bra. Jag fick berätta min historia. Hon sa att hon arbetade på samma sätt som Ulla. Sjukskrivningen fick nog räknas i halvår istället för i månader eftersom jag hade en djup depression.
Jag bryr mig inte längre. Jag ser min lediga tid som oändlig. Det var en djup utmattningsdepression – jag kommer att bli bra! Nu har jag två veckor framför mig att hämta kraft. Promenera, gå i trädgården, skriva, greja med fotona – VARA!
|
Bland vågornas brus urskiljs ett ljud - en fyr? En båt? Dimman lättar Stranden förändras Men havet är evigt Outtröttligt Hur många vågor Har famnat sanden? Varje våg bär sandkorn Ändå gör bara vissa vågor Avtryck i sanden De når djupast Lämnar en saltrand Eller En rand av snäckor |
Havet är starkt Kan bära båtar Men ensamma vattendroppar Är svaga Likt vågorna Lämnar händelser Djupa avtryck I min själ Samlad är jag stark Stark som havet Men splittrad - lika svag som en droppe uppslukas av sanden tillintetgjord |
|
Sakta växer jag ihop Någonstans inom mig Växer en styrka En starkhet som kan bära båtar |
|
”Annika blev Årets IDEA 2004
Motiveringen till priset är att Annika på kort tid har utvecklat sitt företag på ett framgångsrikt sätt och att hon arbetar för ökad jämställdhet i kvinnors juridiska vardag.
- Jag känner mig hedrad över utmärkelsen, säger Annika,som driver sitt företag från gården hemma i Vallby, strax utanför Hammenhög. Det betyder mycket för mig att mitt arbete uppmärksammas och uppskattas, och det stämmer verkligen att jag vill se till att kvinnor inte missgynnas juridiskt och ekonomiskt vid till exempel en separation. Annika startade sitt företag så sent som i februari i år, men har redan blivit en flitigt anlitad jurist, både inom familjerätt och företagsjuridik. Bland hennes klienter finns privatpersoner som kommer för konsultationer vid till exempel bouppteckningar,testamenten och skilsmässor….” citat från www.idea-ystad.se.
