Ser inte skogen för alla träd

Förutom Vasaloppet är Musik & Motorfestivalen Älvdalens stora evenemang. Varför inte satsa på ekoturism istället?

Besök i Hedbodarna, september 2015

Besök i Hedbodarna, september 2015

Naturen är oslagbar! Perfekt för cykling! Ett friluftsmuseum med byggnader från 1600-talet. Små byar som Åsen och fäbodar som Stop och Hedbodarna. Vilda vatten, som Lekattstupet, eller lugna som Nässjön.

Matsäck vid Lekattstupet

Matsäck vid Lekattstupet

Tänk om några av alla dessa EU-pengar kunde gå till att märka upp bra cykel- och vandringsleder. Eller informationsskyltar med utdrag ur protokollen från september 1668. Varför inte ett “Trolldomssafari” med dagsturer till Häxbränningsplatsen, Slängbodarna, Åsen eller Breavads fäbod. Fast kanske finns det älvdalingar som fortfarande säger som 90-talets kommunalpolitiker i debatten om en Minnessten över de avrättade; “Är du stolt för det här – jag skäms jag.”

Breavads fäbod

Breavads fäbod

Innan jag besökte Älvdalen trodde jag att häxprocesserna startade i Lillhärdalen. Där finns en minnessten – men det var i Älvdalen det började. Rannsakningsprotokollet från september 1668 är unikt, som att titta rakt in i 1600-talet. Och mycket av 1600-talskänslan finns kvar på fäbodar och i skogen. En magisk plats!

På Tre Björnar kan man hyra cykel.

På Tre Björnar kan man hyra cykel.

I kväll träffade jag Petra och Marcus på Sweden Runners. De är skåningar – och kanske krävs det för att se Älvdalens skatter; orörd natur, urskog, spännande historia, fäbodar. Listan kan göras lång – men guldkornslistan gynnas inte av satsning på motorturism.

Förutom vad jag skrivit ovan tror jag på en hälsovecka i Älvdalen. Vandring till fjälltoppar för att se soluppgångar, kolbullar på en fäbod, cykelturer, yogapass och tid att bara vara. En varierad rörelserik vecka med Tinis fantastiska frukostar!

IMG_6429

Kvalitet in i minsta detalj; hemkokt sylt, nybakat bröd, lokala produkter – och bär som Tini själv plockat i skogen!!!

Är det mer än jag som är intresserad av en hälsoresa i Älvdalen?

Torsdag i Älvdalen

I går var det bara stopp i skrivandet. För att komma vidare behövde jag “se” aktörerna framför mig och jag behövde veta hur de agerade. Därför hamnade jag i boken “Enneagrammet och de nio livsstrategierna”.

Den 28 februari 2017 fick jag ok från författaren Elisabeth Wiktorén att citera den på bloggen;

“Roligt att du tycker om boken och framför allt att den ger dig något värdefullt. Du får gärna citera så länge du anger källan. Min önskan med Enneagrammet är just att sprida kunskapen så mycket som möjligt. Det är nog inte bara vi som lärt oss modellen fungerar bättre utan även folk i vår omgivning. Det blir ju liksom lättare att förhålla sig till sig själv och andra 😊

Så lycka till med din blogg

Hjärtliga hälsningar

Elisabeth Wiktorén

Boken är så klart långt mer utförlig än citaten på bloggen. Citaten lägger jag upp som lätt tillgänglig inspiration för mig själv.

Frågorna som behöver svar på lägger jag här.

Onsdag i Älvdalen

Tre Björnar

Stigarna är perfekta för sparkstötting, så jag följer vägens grusade trottoarer på morgonpromenaden. Ser att det är lunchkonsert i kyrkan. Det var på lunchkonserten i maj 2014 som intresset för trolldomsprocesserna väcktes.

 

Efter lunchkonserten sammanställde jag texter om Marit och Åsen. “Kill your darlings” tänkte jag och flyttade hela inledningen så att Lars introducerades tidigare.

Den här veckan ska ägnas åt skrivande. Fram till söndag ska jag fokusera på en del om dagen. Idag är det processens karaktärer. Visst vore det enklare att plocka bort ännu fler – men jag vill skapa en historia som ligger protokollen nära.

Fördelarna med att vara i Älvdalen och skriva är många. Lennart är en av dem.

“Vad ger älvdalningarna sina hundar för namn?”

“Rocky, Fjong och Sprut. Morfars hund hette Daina” säger Lennart. Det är frukost på Tre Björnar med rågflingegröt, tre sorters hemkokt sylt, nybakat bröd och massor av grönsaker.

“Morfars hund var en schäfer. Han pratade alltid om den hunden. Påstod att om man slängde en sten i Nässjön skulle Daina simma ner och plocka upp den.”

Daina får det bli. När jag lämnar frukostmatsalen sitter Tini och Lennart kvar och pratar med Ia, yogaläraren som flyttat in i en av grannhusen. Så numera finns det yogalokal på andra sidan vägen. Det finns planer på yogaretreat på Tre Björnar. Jag är redan uppskriven på anmälningslistan.

Skrivretreat

Jag behöver sol och siktar på cykling på sydligare breddgrader. Därför har jag inte någon möjlighet att delta i det skrivretreat som Susanna Alakoski och Mats Söderlund arrangerar i Ystad i slutet av januari. 

Istället har jag bokat tågresa till Älvdalen den 13 mars. Gnistrande snö och molnfri himmel brukar ge en rejäl solinjektion.

IMG_6387

Det finns fortfarande lediga rum på Tre Björnar – bara att boka hos Tini och Lennart om du också behöver tid för reflektion, skrivande eller bara-vara. Något program har vi inte (därför heller inte någon kursavgift – bara resa, kost och logi).

Långa promenader, tid att skriva, åka sparkstötting om dagarna. Kvällen har vi högläsning ur våra texter.

Inga krav, ingen planering. Bara ett lugn, egentid och samvaro med skrivande människor. (Vill man kan man äta lunch på hotellet och köpa till Tinis närproducerade frukost – då blir det rena lyxvistelsen.)

Här hittar du blogginlägg från mina tidigare besök i Älvdalen. 

Reflektioner

Vid årsskiftet brukar jag reflektera över året som gått och året som kommer. Vad  är jag nöjd med? Vad vill jag ägna 2017 åt?
IMG_0362

Det jag är mest nöjd med är att vi gjort skillnad för fjärilar, bi, humlor och småfåglar. I trädgården har vi planterat in doftande kryddväxter och ett helt fält såddes in med blommor som gav mat åt både insekter och fåglar.

Från barndomen minns jag hur domherrar och talgoxar pickade i sig från talgbollarna utanför köksfönstret. Vår syrénbuske har haft besök både av Nötväcka, Stenknäck, Hackspett, Talgoxe, Blåmes, Rödhake och många andra. Tänk vilket billigt nöje att studera fåglar?

Återvinning har jag också blivit bra på. Mjölkförpackningar blev utmärkta att frysa in egenodlade bönor i.

Mitt liv är annorlunda. Mitt fokus är att minska vårt klimatavtryck.

Glatt i Älvdalen

Glatt i Älvdalen

Vad vill jag göra mer av?

Fortfarande är det ångestfyllt att påminnas om det som varit. Det händer att jag får mail från tidigare klienter. Det händer att någon ringer. Fortfarande finns tröttheten. Fortfarande behövs yogan och promenader i dagsljus. Mata småfåglar, laga middag från grunden, planera vårens sådd. Dagar går utan att några ord blir formulerade. Men i vardandet, på promenaderna, medan jag skalar potatisen finns Marit och de andra med mig.

Det jag vill göra mer av 2017 är skriva.

#Skriv2016

Från isolering i Älvdalen med protokollet från 1668 som sällskap, via Landsarkivet i Uppsala för att se på originalhandlingen, till Diselverkstan i Nacka och Skriv2016. Det har varit så många fantastiska upplevelser att jag inte hunnit uppdatera bloggen. (På instagram har jag delat bilder som stöd för minnet.)

Resans guldkorn

Mötet med Linda Oja, som guidade mig genom handskrifterna på Landsarkivet.

Lektörsläsning av Helena Hansen

“Jag tycker du är på väldigt god väg att skriva en riktigt spännande och intressant historia! Fortsätt så – och ta tillvara på ditt prosalyriska språk. “

Sist men inte minst Skriv 2016

Idag fick jag veta att jag vunnit en skrivkurs i Malmö i november. (Såg att det är boka-tidigt-rabatt några dagar till.) Dramaturgi är verkligen något jag behöver lära mer om insåg jag efter föreläsning av Christina Larsson (se bilden på instagram).

Nedan kan du läsa vad andra deltagare skrivit om skrivkonferensen.

Lennart Guldbrandssons utförliga sammanfattning

Päivi Karabetian

Jennys Författarblogg

Julie Hodgson

Pias Skrivtips

Wiria: Dag 1Dag 2, Grejen med verb

Novelltävling

Ordberoende Förlag

Öppen grupp på FB för dig som är intresserad av Magisk realism

 

Dra till skogs

Det är lätt att fastna på internet när jag egentligen borde ägna mig åt Marit. Därför är det bra att WiFi-anslutningen i Brittas koja är dålig. Istället har jag gett mig några timmar om dagen i Vandrarhemsköket på Tre Björnar.

Därifrån läser jag artikeln om hur bra det är med urskog.

Den får mig att tänka på en film från Älvdalen.

Igår traskade jag omkring bland mossa och lingonris i Åsen, letade efter platsen för Gyrisgården enligt Lars-Erik Lindhamns kartskiss. En skällande hund stoppade mig, men dess ägare berättade att gården varit i släkten i mer än hundra år. Han visade lämningar efter en smedja och var det fanns en jordkällare. Gamla husgrunder kunde anas på våren.

Rester av Gyrisgårdens jordkällare finns under björken

Rester av Gyrisgårdens jordkällare finns under björken

Nu har jag sett platsen – men hur det såg ut år 1668 får jag fantisera ihop.

Älvdalska

Frukost på Tre BjörnarVid frukostbordet talar Lennart älvdalska med sin dotter. För oss andra är det som ett hemligt språk – helt omöjligt att förstå.

Älvdalens hemsida står det att ungefär 3 000 personer talar älvdalska. Från att tidigare ha betraktats som en dialekt anses det nu vara ett eget språk av följande anledningar.

  • Älvdalskan avviker kraftigt från andra svenska språkvarieteter.
  • Älvdalskan är praktiskt taget oförståelig för svensktalare i allmänhet.
  • Älvdalskan har kommit mycket långt i standardiseringsprocessen. Böcker och tidningar på älvdalska ges ut och en anpassad älvdalsk ortografi har skapats.
  • Älvdalsktalare modifierar inte sin älvdalska när de vill prata svenska eller tvärtom, utan de tillämpar en s.k. kodväxling, vilket innebär att de går över från ett språkligt system till ett annat.

För Lennart är älvdalskan hans första språk. “Jag svenskar aldrig med mina barn”, säger han. “Vi dalskar alltid.”

Älvdalskan har flera ord gemensamma med engelskan (t ex vindue – window). På vikingatiden var det fornnordiskan som påverkade engelskan.

Lars Steensland, professor i slaviska språk, har gett ut böcker om fågelnamn och växtnamn i Älvdalen. På hans hemsida finns bl a älvdalska ordspråk.

Det är spännande att fundera över älvdalskans ursprung. Var det här i skogarna som vanerna levde kvar medan vikingarna inspirerades av medelhavets krigiska gudasagor. Jag vill tro på ett naturfolk som levde i symbios med naturen. Som likt samerna kunde känna björnens gång och molnens bana.

(På den här filmen kan du höra olika dalmål – det sista lär vara älvdalska.)

Isar som skyddar och bär

IMG_6887

Mitt skal är isen från den minsta pölen. Den där vattnet bara räckte till trådar. Den som krossas av minsta trycket.

Min läkare frågade om jag behövde starkare läkemedel. Det är bara några veckor sedan jag rasade. Liggande på britsen hos massören kom insikten att jag inte litade på mig själv. Vi lyckades få kontakt med psykolog och Cecilia ledde mig ut i sin bil. Min prins kommer inte ridande på en vit springare, men när jag ringer sätter han sig omedelbart i bilen för att rädda mig.

Det finns ett trygghetsskapande team runt mig. Inför dem vågade jag lägga masken. En mask som byggts på under ett helt liv. I den bruna skinnfatöljen hos psykologen fann jag fotfästet. Och nej – han trodde inte att jag behövde läggas in på psykiatriska kliniken.

Olika sorters flykt har blivit mitt medel; böcker, skrivande, piano, löpning, arbete. Gamla blogginlägg skriker ut arbetsnarkomanin – men jag ville varken se eller höra.

Jag behöver livlinor för att fungera. Någon som ser till att jag äter och sover. Som säger stopp när det blir för mycket. Fortfarande klarar jag inte den uppgiften. Hemma är det min älskade. Undrar om Susanne är medveten om att hon fått ta den rollen i Älvdalen.

Det är skönt att gå in i 1600-talet, följa älven, krossa isar eller bara sitta och tänka på Marit under loftet invid Prostgården.

I dag har bloggen fått en ny struktur. Juridiksidorna finns kvar – men nu är det under skriva och häxfakta det händer. Det är på bloggen jag bevarar fakta.  Här kan jag sammanställa och strukturera för framtida inspiration.

Över Siljan styrde Gyris-männen foror, lastade med liar och laggkärl. Än idag förvandlar vårsol och nattfrost smältvatten till välpolerade isar. I mitt liv är det skrivarveckor och månader av uteliv i trädgård, skog och mark som bygger vägar till målet. Jag vill bli frisk, jag vill skriva och jag vill hitta en mentor som kan råda och stötta innan jag ger mig ut på okända isar.

Isar i Älvdalen

IMG_6880

På mina morgonpromenader fortsätter jag studera is. Tänk så många olika sorter det finns!

IMG_6881

Hur svårt måste det inte ha varit att ta sig fram på våren när nertrampade stigar förvandlades till isiga gångar mellan stugan och fäboden? Hur förändras isen av om den ligger under tall, gran eller björk? Så går mina tankar när jag följer Österdalälven nedåt. Svanarna sjunger och jag traskar vidare.

IMG_6886

Taina visar att det minsann inte bara är jag som funderar på det där med isar. Rubriken för Lena Anderssons kolumn är idag “Vad känner glaciärisarna?” (Och nej, jag hade ingen aning om “Glaciers, gender and science: A feminist glaciology framework for global environmental change reaserch” när jag började studera isen här i Älvdalen.)

Jag avslutar med att citera Lena Andersson: “Artikelförfattarna framhåller vidare att ursprungsbefolkningarna har traderade myter och legender om isen som är minst lika viktiga som det tekniska mätandet, registrerandet och klassificerandet. De talar om ismassorna på ett annat sätt, har ett annat glaciärnarrativ, som borde ges samma (eller högre) kunskapsstatus. 

Men en ismetafor är ju bara verksam som just metafor, som en beskrivning av något annat, det är vad myter och metaforer gör. Detta ‘något annat’ är det som isforskaren ändå till sist måste ner och undersöka med sina instrument för att komma vidare. Metaforer och myter är inte materia, de berättar om materian. 

Till exempel kan de förtälja att inte bara sörja utan också mycken smörja följer med smältvattnet.”