Äntligen i Älvdalen

I Brittas stuga sover jag bort min första dag. Himlen har färg av omogna lingon när jag drar på gympaskorna för att gå ner och handla. Från älven lyfter dimman, formas till moln tunna som mjölkörtens fröer. Jag lyssnar efter ljud, men det enda jag hör är bilar och skällande hundar. Det borde ju ha funnits ett torg.

Moln av mjölkörtsfrö

Moln av mjölkört svävar över älven

I stugan finns elelement – men det händer något i mig när jag lever enkelt. Femgrader hade det varit i morse. Drog på min långa kofta och kröp ner i sängen med datorn, men det var som om texten satt fast. La datorn på laddning och hittade ett läge där min rygg inte värkte. Somnade.

Österdalälven

Österdalälven

Sedan kom orden. Det blev en scen som jag aldrig skulle ha kunnat planera. Klockan var 12 innan jag var påklädd. Rullmackor i ryggsäcken, en tom plastburk och ut längs älven.

Längs älven växer lingon

Längs älven växer lingon

Burk och mage fylldes innan jag fortsatte upp till Stubrot. Naturen här uppe gör mig lika andlös varje gång.

IMG_0062

Kommer mina texter någonsin kunna göra miljön rättvisa. Länge satt jag på sittunderlaget och bara beundrade utsikten.

I skrivboken skrev jag: “Bakom mig kör bilarna. Nedanför flyter älven. Ytan är skrovlig som tallens stam. Längs horisonten reser sig bergen, Tallbar och björklöv skiftar i hjortronens färg. Ljung klamrar sig fast under knotiga rötter, blommar på torra kvistar. Vitmossan sticks.

Mellan molnen smiter solens strålar, leker tafatt över bergens granskogar.

Lingon lyser i spirande ris.

Kring hemfäbodar letar korna sopp i skogen. Först sent om kvällen kommer de hem.”

Stubrot

Stubrot

Österdalälven

Österdalälven

 

Isar i Älvdalen

IMG_6880

På mina morgonpromenader fortsätter jag studera is. Tänk så många olika sorter det finns!

IMG_6881

Hur svårt måste det inte ha varit att ta sig fram på våren när nertrampade stigar förvandlades till isiga gångar mellan stugan och fäboden? Hur förändras isen av om den ligger under tall, gran eller björk? Så går mina tankar när jag följer Österdalälven nedåt. Svanarna sjunger och jag traskar vidare.

IMG_6886

Taina visar att det minsann inte bara är jag som funderar på det där med isar. Rubriken för Lena Anderssons kolumn är idag “Vad känner glaciärisarna?” (Och nej, jag hade ingen aning om “Glaciers, gender and science: A feminist glaciology framework for global environmental change reaserch” när jag började studera isen här i Älvdalen.)

Jag avslutar med att citera Lena Andersson: “Artikelförfattarna framhåller vidare att ursprungsbefolkningarna har traderade myter och legender om isen som är minst lika viktiga som det tekniska mätandet, registrerandet och klassificerandet. De talar om ismassorna på ett annat sätt, har ett annat glaciärnarrativ, som borde ges samma (eller högre) kunskapsstatus. 

Men en ismetafor är ju bara verksam som just metafor, som en beskrivning av något annat, det är vad myter och metaforer gör. Detta ‘något annat’ är det som isforskaren ändå till sist måste ner och undersöka med sina instrument för att komma vidare. Metaforer och myter är inte materia, de berättar om materian. 

Till exempel kan de förtälja att inte bara sörja utan också mycken smörja följer med smältvattnet.”

 

Det enda jag skriver i Älvdalen är blogginlägg

IMG_6851

Här i Älvdalen får jag distans till livet. Första gången jag var här hade jag bestämt mig för att bara skriva blogginlägg. Nu vandrar jag mållöst och det blir naturligt att skriva här på bloggen.

Orden på bloggen ger inspiration till skrivuppgifter.

IMG_6852

I dag känns det som snö i luften. Solen förmår inte smälta isen, men en av pölarna är torrlagd efter gårdagens framskrapade rännor.
IMG_6853

Tänk så olika is ser ut. Vid tillfälle ska jag sätta namn på de här isarna.

IMG_6854

Tänker på trolldomsprocesserna.

IMG_6871

Det började som vårpölar. Isolerade, fyllda till bredden med historier. Biskopen i Västerås uppmanade pastor Elvius att bygga rännor för att få bort de stagnerade pölarna. Pastor Elvius grävde och grävde utan att få vattnet att börja rinna. Men när väl vattnet började sippra följde sandkorn med vattnet. Han rensade fåran, fick den djupare. Grus och småsten drogs med av den allt strömmensom snart själv förmådde bredda och fördjupa.

Rännilar blir bäckar, blir åar på sin väg mot älven. Samlade får de oanade krafter, omöjliga att tygla. Längs Österdalälven fick de lära den hårda vägen.

1659: Österdalälven översvämmas. Vattnet stiger 5 meter och gården Sebbenboda spolas bort. Älven tar en ny riktning kring Mora. Stora skador.

IMG_6855

Här, i Älvdalen var isarna viktiga. Med en släde gick färden snabbt över djupfrysta isar. Men vägen kunde bli farlig när våren kom. Isar kunde spricka och sluka.

Nässjön, mars 2015

Nässjön, mars 2015

När solen smälter blir myrar och marker till ogenomträngliga partier.

Av dagens värme och nattens kyla blir isen tjock och spegelblank. Kanske var det så Pastorn och Länsman fick Gertrud att erkänna.

IMG_6862

Men det finns också isar, sköra som det ömtåligaste glas.
IMG_6863

Jag trampar igenom den sköra isen som nästan inte syns, och sedimenten bubblar upp till ytan.

Istappar, bild hämtad från STF Tre Björnars FB sida

Istappar i Stop, bild hämtad från STF Tre Björnars FB sida

Lika omöjligt som det är att hitta istappens ursrpungsdroppe – lika omöjligt är det att säga varför ett rykte uppstår. När solen värmer smälter snön rinner ner från tak och grenar. Kyliga vindar fryser vårens droppar till is. Liksom onda tungor kan förvandla goda gärningar.

Är det solen eller kylan som skapar isdroppen?

IMG_6866

Älvdalens helande kvinnor var de som dömdes av nämnden. Onda tungor förvandlade beundran till trolldom och Satans pakter.

IMG_6872

Ett förlupet ord, kanske sagt i all välmening eller i skämt och gamman, kan frysas till istappar när solen går i moln.

IMG_6867

Det är enklare att följa andras stigar, likt vårens rännilar på sin väg mot älven. Varje vattendroppe är rädd för ensamheten, säkrast att följa strömmen.

IMG_6868

Vintern förmår frysa vattenytan, men får den ensam isar att bära?

När solen tinar snön till rännilar som söker sig till bäckar, sjöar och kärr får kylan mera droppar att frysa. Varken kyla eller sol skapar ensam isar som kan bära foror fyllda med liar och pälsar.

IMG_6874

Pastor Lars Elvius han lärde av isen. Hans hot om helvetet kunde inte skrämma till bekännelser, men lockande ord om hjältedåd och frälsning fick tungor att släppa. Kunde hastiga väderomslag får berättelser att bära, ge honom möjlighet att fullfölja Biskopens uppdrag.

IMG_6877

Lekatstupet

Det var i fredags som vi var i Slängbodarna. Men vi besökte en andra massa fina ställen också, bl a Balzers fäbod och Lekattstupet. Det stavat säkert inte så – men när Lennart uttalar det låter det Lekattstupet i mina otränade skåneöron. Han förklarade att det var stupet där de små kattdjuren leker – eller något i den stilen.

Tini hade packat matsäck med bl a Gammelost från Hedbodarna som var en delikatess tillsammans med den kardemummakryddade krusbärsmarmeladen!

IMG_4681

IMG_4680

Ja, och så fanns det mackor på samma goda bröd som serveras på frukosten.
IMG_4683

Fotona gör inte alls platsen rättvisa. Vattnet lekte över släta stenhällar.
IMG_4678

Även idag skiner solen. Jag gav mig ut på en cykeltur – utan dator och skrivbok. Som tur var fanns det en penna i ryggsäcken – och några vykort som jag köpt. Där klottrade jag ner några rader inspirerade av denna vackra plats!IMG_4677

Österdalälven

Så fladdrar mina tankar ändå iväg.

Igår besökte jag biblioteket och kom hemdragandes med en gigantisk bokhög. Det är nog så att jag älskar att utforska häxorna mer än jag tilltalas av skrivandet – just nu.

IMG_6423

Igår lånade vi Tinis bil och körde upp till Sjurby för ännu en tur på Nässjön med Rocky och sparkarna. Den här gången hade vi lunch med oss.

Somnade direkt jag kom hem och sov bort två timmar. Det måste vara all den friska luften som får mig att sova så djupt. I eftermiddag blir det en tur längs älven.

I Karl-Erik Forsslunds bok “Med Dalälven från källorna till havet”, tryckt i Stockholm 1923, hittade jag följande beskrivning av Dalälven, Öster- och Västerdalälven (här är det viktigt att skilja på namnen).

“Aldrig förr hade han hört en sådan musik. Här var förvisso landets längsta och rikaste älv. Här var de sorlande böljornas kör klangfullare och livfullare än någonsin och någonstädes. 

Från tusen håll kommo de, med tusen tungor sjöngo de. Det var som en orkester av tusen instrument, som en harpa med tusen strängar. 

De ljödo klanger från nordliga kalfjäll och från sydländskt yppiga lövlundar. Där ljöd brus ur stora skogar och malmklang ur djupa gruvor. Där tonade mumlet från många forsar och fall och suset av stora sjöars andedrag. Där hördes vingslag av ensamma vindar i vida obygder, och där hördes tramp och sorl från täta folkrika bygder. Där kommo långväga vågor och joikade höglandslåtar eller kupade fäbolåtar; där kommo andra och sjöngo hymner till den tid, som nu lever – den ständiga stridens och det rastlösa arbetets tid. 

Om fjäll och slätter, berg och dalar, ödemarker och lustgårdar, städer och byar – om försvunna forntidsborgar och nutida fabriksplatser, eldhus och kraftstationer – om allt från det äldsta till det nyaste, från vildaste vildmark till högsta odling hade vågorna att sjunga och förtälja. 

Ja, här kom förvisso landets största och märkligaste älv.”