Trolldomskrisen började i Älvdalen år 1668

Hela Älvdalen är fullt med fäbodar med olika karaktär. Några har blivit som små semesterbyar med rödmålade stugor och parabolantenner, andra lever fortfarande, som Torrilds, Gessi eller Hedbodarna. Och så har vi Stop. Där är husen fortfarande grå av väder och vind, någon elektricitet finns det inte. Allra finast ligger Tinis stuga med anor från 1600-talet.

Östermyckeläng

Östermyckeläng

För två år sedan var jag på en middag Tini ordnade i Stop. Det var som att kliva rakt in i 1600-talet. Förr flyttade man upp till fäboden i mitten av maj, då skulle luckorna öppnas och djuren betade gräset inne på vallen. Några bodde kvar på fäboden hela sommaren medan andra drog vidare till långfäboden med korna. I september flyttade man hem till byn igen. Då skulle luckorna sättas för fönstren.

Morgonpromenad i Östermyckeläng

Morgonpromenad i Östermyckeläng

I söndags följde jag med Tini o Lennart för att stänga luckorna i Tinis fäbod. Även grindarna hängdes av för att älgarna skulle kunna passera genom fäboden. Tini hämtade den stora nyckeln och öppnade in i ladan. Jag kom att tänka på bröllopsfesten som jag försöker gestalta och allt jag läst om älvdalningarnas fester.
”Tänk att ha fest här!”
”Varför inte?”, sa Tini.
Men av tre personer blir det ju inte någon fest, nej en 20 stycken borde vi vara. Vi bestämde att när jag kommer upp i juni ska Tini och Lennart ta ledigt två dagar så att vi verkligen hinner åka runt till alla platser jag skriver om. För några år sedan gjorde vi en utflykt till Slängbodarna. Dit hade varken Tini eller Lennart varit.

Stigen längs Älven (lättast att hitta från Campingen där den löper åt båda håll.)

Stigen längs Älven (lättast att hitta från Campingen där den löper åt båda håll.)

”Kanske är det mer än jag som är intresserad?”
”Ja, det hade väl bara varit kul”, sa Tini.
”Då skulle vi släppa av er så ni fick gå till Stop via källan och ta med ert eget vatten”, Lennart skrattar.

Och vi pratar om allt man skulle kunna göra här uppe. Nästa år är det 350 år sedan rannsakningarna i Älvdalens sockenstuga. Trolldomskrisen spred sig härifrån till bl a Lillhärdal och Norrland. Innan det år 1676 upptäcktes att de vittnande barnen ljög hade ca 300 personer avrättats.

Kyrkan i Älvdalen om ombyggd, men låg på samma plats år 1668. Det var på den här platsen Pastor Elvius predikade om Satan med sådan glöd att byborna var beredd att avrätta grannar och släktingar.

Kyrkan i Älvdalen är  ombyggd, men låg på samma plats år 1668. Det var på den här platsen Pastor Elvius predikade om Satan med sådan glöd att byborna var beredd att avrätta grannar och släktingar när trolldomskrisen pågick som värst,

Nu är det upp till Tini att hitta ett lämpligt datum i början av juni, planera en meny och räkna ut ett pris för paketet.

Idag brinner pelletsen i Märbäck. Röken stiger från den plats bålen en gång brann och syns ända till kyrkbyn.

Idag brinner pelletsen i Märbäck. Röken stiger från den plats bålen brann under trolldomskrisen. På långt håll syns röken som en påminnelse om alla de oskyldiga som led och avrättades.

Är du intresserad? Gör en intresseanmälan på trebjornar@telia.com eller 0251-10482 (antalet platser är begränsat till 16).

Ser inte skogen för alla träd

Förutom Vasaloppet är Musik & Motorfestivalen Älvdalens stora evenemang. Varför inte satsa på ekoturism istället?

Besök i Hedbodarna, september 2015

Besök i Hedbodarna, september 2015

Naturen är oslagbar! Perfekt för cykling! Ett friluftsmuseum med byggnader från 1600-talet. Små byar som Åsen och fäbodar som Stop och Hedbodarna. Vilda vatten, som Lekattstupet, eller lugna som Nässjön.

Matsäck vid Lekattstupet

Matsäck vid Lekattstupet

Tänk om några av alla dessa EU-pengar kunde gå till att märka upp bra cykel- och vandringsleder. Eller informationsskyltar med utdrag ur protokollen från september 1668. Varför inte ett “Trolldomssafari” med dagsturer till Häxbränningsplatsen, Slängbodarna, Åsen eller Breavads fäbod. Fast kanske finns det älvdalingar som fortfarande säger som 90-talets kommunalpolitiker i debatten om en Minnessten över de avrättade; “Är du stolt för det här – jag skäms jag.”

Breavads fäbod

Breavads fäbod

Innan jag besökte Älvdalen trodde jag att häxprocesserna startade i Lillhärdalen. Där finns en minnessten – men det var i Älvdalen det började. Rannsakningsprotokollet från september 1668 är unikt, som att titta rakt in i 1600-talet. Och mycket av 1600-talskänslan finns kvar på fäbodar och i skogen. En magisk plats!

På Tre Björnar kan man hyra cykel.

På Tre Björnar kan man hyra cykel.

I kväll träffade jag Petra och Marcus på Sweden Runners. De är skåningar – och kanske krävs det för att se Älvdalens skatter; orörd natur, urskog, spännande historia, fäbodar. Listan kan göras lång – men guldkornslistan gynnas inte av satsning på motorturism.

Förutom vad jag skrivit ovan tror jag på en hälsovecka i Älvdalen. Vandring till fjälltoppar för att se soluppgångar, kolbullar på en fäbod, cykelturer, yogapass och tid att bara vara. En varierad rörelserik vecka med Tinis fantastiska frukostar!

IMG_6429

Kvalitet in i minsta detalj; hemkokt sylt, nybakat bröd, lokala produkter – och bär som Tini själv plockat i skogen!!!

Är det mer än jag som är intresserad av en hälsoresa i Älvdalen?

Rots skans

Längs Gamla Näsvägen gick jag till Rots skans. I Älvdalen är skoterlederna, stigarna och skidspåren många. Tyvärr är skyltningen desto sämre. Det är tur att alla älvdalingar är så vänliga.

Nycklar på Rots skans

På Rots skans tog Lars-Erik Lindhamn med sig de stora nycklarna ut så att jag skulle få titta in stugorna från 1600-talet.

Ryggstuga från Bogg-gården i Väsa by. Stugan har friliggande takåsar utan innertak. Det finns även ett torrdass vid ingången.

Ryggstuga från Bogg-gården i Väsa by. Stugan har friliggande takåsar utan innertak. Det finns även ett torrdass vid ingången.

Högt i tak. Murad bakugn, spis av råa tegelstenar. I hörnet en inbyggd säng för sittande sömn. Bord, bänkar, redskap för att göra laggkärl.

I Ryggåsstugan fanns både "gåbord" och leksaker.

I Ryggåsstugan fanns både “gåbord” och leksaker.

Var och en hade sin egen trätallrik som man rengjorde efter måltiden genom att slicka av den. Diskning? Ibland på lördagarna - annars i samband med storstädning.

Var och en hade sin egen trätallrik som man rengjorde efter måltiden genom att slicka av den. Diskning? Ibland på lördagarna – annars i samband med storstädning.

Blev det något kvar av morgonens välling ställdes grytan under bordet så fick var och en äta därifrån när hungern föll på. På kvällen serverades gröt. Grytan diskades sällan - utan resterna koktes upp dagen efter.

Blev det något kvar av morgonens välling ställdes grytan under bordet så fick var och en äta därifrån när hungern föll på. På kvällen serverades gröt. Grytan diskades sällan – utan resterna koktes upp dagen efter.

Dopgåva i form av en fint snidad träbit med namn, åtal mm. Tecknen skyddade mot troll.

Dopgåva i form av en fint snidad träbit med namn, åtal mm. Tecknen skyddade mot troll.

När Linné besökte Älvdalen rapporterade han om hantverket. Norr om byn tillverkades liar och söder om byn laggkärl.

När Linné besökte Älvdalen rapporterade han om hantverket. Norr om byn tillverkades liar och söder om byn laggkärl.

Härbre där matvaror förvarades

Härbre där matvaror förvarades

För att komma in i stugan fick jag vika mig dubbel.

Bostadshus från Rämma Fäbodar. Huset är en sk enkelstuga med stuga, förstuga och kammare.

Bostadshus från Rämma Fäbodar. Huset är en sk enkelstuga med stuga, förstuga och kammare.

Hedbodarna

 

Eldhuset i Hedbodarna

“Mer 1600-tal än så här blir det inte”, sa Lennart när vi satt i Eldhuset och åt “styr” (enligt boken Vägvisare till Rots skans ska det nog stavas “skyresk”) Den är gjord på mjölken från fjällkorna som betade utanför fäboden. Styr framställs genom att den köttätande växten Tätört läggs i opastöriserad komjölk.

“Det skulle vara om vi åt på trätallrikar med skedar av horn eller trä”, sa Tini.

IMG_4827_2

För mig räckte det gott att sitta i röken medan ljuset sipprade in genom gluggar och springor. En knäckemacka med messmör, smör och ost – allt producerat på fäboden – var som att smaka 1600-talet. Styr och messmör

I eldhuset bredvid vaktade Alf en ny omgång messmör som puttrade i den stora koppargrytan. Kanske en lika dan gryta som Åsen-borna gömde i tjärnen för att inte folket från Lillhärdalen skulle ta den?

IMG_4780

Plötsligt ryckte han till sig ett horn och sprang ut i skogen. Tonerna ekade mellan bergen.

“Här är gott om varg och björn som stryker omkring – jag hörde att korna sprang”. Långt bort kunde jag höra bjällrorna. “De blir lugnare när de hör hornet – och kanske jagar det bort rovdjuren.”

Fjällkalvar

Innanför stängslet (Lennart får hjälpa mig med rätt uttryck) vandrade några kalvar omkring.

IMG_4811_2

Hedbodarna saknar röda stugor, flaggor och skotrar. Här har det genuina räddats för eftervärlden. Inte några solceller eller tv-antenner. Längre ner i backen får självtrycket vattnet att rinna ur en slang. Där hämtas vattnet som värms över öppen eld när man ska diska. Renlighet är viktigt för att osten eller messmöret ska bli bra. De färdiga ostarna och messmöret förvaras i ett djupare skafferi och mjölken sänks ner i vattengropar.

Skafferi på Hedbodarna

Husen är omålade och taken ser nästan ut som förr. Alf berättar innan skorstenarnas tid låg takbrädor lösa så att man kunde föra dem åt sidan för att släppa ut röken. 

IMG_4813

Här på fäboden lever han hela sommaren, sköter och mjölkar kor och getter, kärnar smör och ystar ost, kokar messmör. 
IMG_4820_2Det finns ett lugn här uppe på fäboden som många av oss skulle behöva. Hämta vatten, hugga ved, diska för hand eller röra i messmöret. Fast det där sista är en uppgift Alf ogärna överlåter. Rör man fel lär det bli grynigt. 

IMG_4841_2

Fjällgetter

I skogen sjunger getternas bjällror till granars sus.

IMG_4808

Getterna repar bark och tuggar mossa, men  kommer gärna fram och blir kliade bakom öronen.

IMG_4823_2

En stolt tupp håller vakt – men det är inte en fjälltupp – utan någon dvärghöna från Holland.

IMG_4842

“När mor gjorde messmör satt hon en hel dag i eldhuset och rörde i grytan medan far brukade vissla för henne”, berättar Lennarts mamma, Anna. “Fortfarande kan jag minnas hur rädd jag var på hösten när korna inte kom in. När skogen var full av svamp stannade de ute i det längsta. Far min sa att svamp det var ko-mat, så det åt vi aldrig.”

IMG_4844

Vi tar en sväng ner om fähusen. Nu förstår jag hur Lennart hade så lätt att identifiera husresterna i Slängbodarna. I de små gluggarna muckades gödseln ut. Den var värdefull och sparades som gödning. Tänk att här i fähuset sov ofta de ungdomar som vaktade djuren! Det andra alternativet var att sova i eldhuset, berättar Alf. Och sedan gräset var bärgat var det nog inte så dumt att sova i höladorna heller, tänker jag.

IMG_4845Alf gör verkligen en kulturgärning – det är bara att hoppas att någon tar över efter honom!

Hedbodarna

Med en burk messmör gjord på getmjölk lämnade jag fäboden – och stängde grinden noggrant – så att inte korna och getterna skulle kunna komma in. Det finns tydligen en mulbetesrätt, men det kan du läsa mer om i länken.

 

Cykeltur till byn Åsen och Gambodarna

IMG_6644

Den här bilden får symbolisera kommunens satsningar. Älvdalen har en orörd natur med massor av slingrande skogsvägar, i byarna finns välbevarade, knuttimrade hus – som att träda in rakt i en saga. Ändå är en av de stora turistsatsningarna en motor- och musikvecka. Varför inte lägga de resurserna på t ex cykelturism?

I mitten av 1600-talet var t o m prästen i Älvdalen övertygad om att det fanns häxor. Och visst händer det märkliga saker som är svåra att förklara.

Enligt SMHI skulle det inte blir regn, varken igår eller idag. Därför prioriterade jag kameran i packningen igår istället för regnbyxorna när jag cyklade iväg mot Åsen (ca 2 mil från Älvdalen). Redan i Månsta mötte jag regnet. På en gammal veranda skulade jag, åt min matsäck, skrev i min skrivbok om vattendroppar i en regnpöl, om bergen som försvinner i dimman, om solen bakom molnen.

När regnet övergått till duggregn cyklade jag tillbaka till Tre Björnar, tog en varm dusch – och somnade!

Nåväl, nytt försök idag – planerade att komma iväg tidigt. Ändå blev klockan 11.30 innan jag rullade ut på asfalten. Ännu en gång hade jag trollbundits av texterna Gertruds berättelser från september 1668.

IMG_6645

Lennart hade rekommenderat att jag tog den närmsta avfarten över Österdalälven och sedan svängde höger, mot Månsta och Karlsarvet. Efter Karlarvet skulle jag köra över älven igen och ta vägen över Brunnsberg. 

IMG_6646

Vägen gick längs älven. Underlaget var bra och bilarna få. Efter älven körde jag först mot Älvdalen, men via Google-maps upptäckte jag att det skulle finnas en annan väg. En smal grusväg förde mig så småningom till Gamla Åsenvägen.

IMG_6647

Inte en människa, viskande granar, vattenporl. Hallon och blåbär smakade sommar varhelst jag stannade för att provsmaka. Solen sken på den gamla senbron och jag bara njöt!

IMG_6648

Så småningom kom jag ut på en asfalterad väg, men valde att korsa den och ge mig in på grusvägar fyllda av skoter- och skidleder. Vid en slogbord hittade jag den här kartan där Gambodarna är utsatt. Varför inte börja i Gambodarna, en av de fäbodar som nämns i protokollet. Efter några rejäla uppförsbackar hamnade jag i en vändzon utan vägar vidare. Det påminde mig om när jag propsade på genvägar på en av cykelturerna med min älskade. Ensam mitt ute i skogen skulle jag inte vara!

IMG_6649

Så jag vände tillbaka. Vid slogboden mötte jag en kvinna. När jag frågade om vägen blev hon nyfiken på mitt ärende. En skånska i cykelhjälm mitt ute i de djupaste skogarna hör nog inte till vanligheterna. När hon hörde om mina efterforskningar föreslog hon att jag skulle knacka på i Kettis-gården och prata med Ingrid Kettis. Hon var den som visste mest om Åsens historia.

IMG_6650

Nerför på steniga grusvägar, genom rödmålade gårdar och så var jag ute på asfaltsväg igen. Vilken utsikt! Långt där nere kunde jag ana älvens brus. I öster, väster och söder växte skog på böljande bergstoppar.

IMG_6651

När jag passerade kapellet började kyrkklockorna ringa. Det fick mig att stanna och läsa på informationstavlan. Många gudstjänster var det inte som hölls här, mindre än en i månaden. Men just nu började en. Ett märkligt sammanträffande, så jag bestämde mig för att gå in.

IMG_6666Det satt bara två äldre kvinnor i bänkarna – jag blev den tredje kyrkobesökaren. I mina tankar fanns Gertrud. Vad fick henne att bekänna och ange andra i byn Åsen? Kapellet fanns inte på Gertruds tid, men takkronorna i myrjärn hade suttit i Älvdalens kyrka.

En av psalmerna gav mig en ny infallsvinkel. Texten handlade om att Jesus dog för människorna, att han tog på sig deras smärta, att han var redo att uppoffra sig och att han var ett under av kärlek.

Såg Gertrud och Gålichs Anna sig som Jesus som skulle ta på sig folkets smärta och komma till himlen?

I Häxornas försvarare finns liknande tankar; att avrättning var en genväg till himlen.

Musiken gav ro och jag talade några ord med prästen. Visste hon kanske vem Ingrid Kettis var?

En av kyrkobesökarna hade redan lämnat kyrkan – det visade sig vara Ingrid Kettis som var kvar!

Kettis gården i Åsen

Ingrid bjöd på kyrkkaffe på Kettisgården. Prästen och kantorn kom också. Bordet dukades med hembakta bullar och säkert fem sorters kakor. Genom fönstret kunde jag njuta av de skogsklädda bergen.

IMG_6653

Hennes svärmor hade berättat om Gertrud, för Ingrid var ingift Kettis. Hennes man hade varit 12:e generationen efter Gertrud. Om Kettis Per Hansson, riksdagsmannen, eller Christin, den driftiga affärskvinnan, visste hon inget.

Däremot kunde hon berätta om hur Gertrud gått på älven, vilket hårt liv Gertrud hade haft, att stugan Gertrud bott i troligen hade legat längre upp i backen. Källan som Gertrud burit vatten från fanns fortfarande kvar.

IMG_6657

Tillsammans gick vi över till Ingrid född Kettis. Hennes föräldrar hade aldrig nämnt häxprocesserna eller något om hennes historia. Hennes man följde med oss till källan. I sina bästa kyrkklädder tog sig Ingrid igenom två staket, över stenig mark fram till källan.

IMG_6656

Den fanns kvar, stensatt med stora stenblock! Det är svindlande att hitta spår efter snart 350 år gamla domstolsprotokoll! Ofta är det som om bondekvinnorna talar genom skrivaren. Hur många andra dokument berättar om hur det var att leva som kvinna i en liten by på 1600-talet.

IMG_6658

IMG_6660

Dagens mål hade varit att komma till Gambodarna eller Gammelbodarna. Ingrid erbjöd sig att köra mig dit. Uppför och uppför och uppför gick grusvägen. Cykling hade nog inte varit att rekommendera – däremot en vandring längs vandringsleden – men det får bli en annan gång.

IMG_6661 IMG_6662

Gambodarna var inte alls som jag föreställt mig!

En smal väg slingrade sig mellan de grå husen. Den gick längre och längre upp på berget. Husen längst upp kallades Överbyn, berättade Ingrid.

IMG_6663Det var som om tiden hade stått stilla. Det enda som hördes var granarnas sus.

Ingrid höll nästan jämna steg med mig – och det förvånade mig med tanke på stigningen. Många betydligt yngre skulle ha svårt att klara det. Därför kunde jag inte låta bli att fråga om hennes ålder.

80 år – men hon var ute i skogen nästan varje dag. Plockade minst 15 liter blåbär om året att frysa in. Ingrid väcker verkligen beundran! Om regelbunden rörelse och råa blåbär gör en så vital så ska jag också se till att ha den livsstilen.

IMG_6664

Ibland frestas jag att tro att de häxanklagade hjälper mig att skriva deras historia. Det har hänt så mycket på vägen som är märkligt.

Ingrid har lovat att komma till Tre Björnar om det skulle bli en Trolldomskväll där i november. Vi får väl se vad Tini och Lennart säger om det.

Batteriet i iPhonen dog innan jag ens hunnit lämna Åsen. Därför valde jag de stora asfaltvägarna ner till Älvdalen. De första 8 km var trafiken obefintlig, men de sista 8 km körde bilarna fort.

Rullet var bra – så trots biltrafiken ångrade jag inte en sekund att jag valde den stora vägen.

I morgon planeras besök på ny fäbod.

IMG_6665

 

Slängbodarna

IMG_4622

I byn Åsen fanns en fattig pojke som hette Erich Erichsson. Sommaren 1667, från midsommar och tre veckor framåt, hade han märkliga uppenbarelser. Det var vita änglar som uppmanade människorna till bättring. I anteckningarna från extra tinget september 1668 finns beskrivningar av Slängbodarna. Flera av vittnena tycks ha tillbringat somrarna i Slängbodarna.

Enligt böckerna skulle Slängbodarna ligga på en höglandsplatå (700 m ö h) mot Härjedalen ca 4 mil norr om byn Åsen. Söderläget skulle ge ett bra microklimat.

IMG_4619

– Ska vi köra till Slängbodarna idag? frågade Lennart. Jag har kollat – det är inte några skjutövningar.

Mina geografiska kunskaper om Dalarna är högst bristfälliga. Tillsammans tittade på på kartor där vi hittade en ås med ett liknande namn. Bara att ge sig iväg.

Höga tallar där vattendropparna glittrade på ris från blåbär och odon. Blodröda lingon längs vägen. Tini hade varit förutseende och tagit med bärplockarna.

På vägen gjorde vi många stopp i ödemarken.

Eftersom området är ett stort skjutfält är grusvägarna många men dåligt märkta. Vi hittade en högplatå som skulle kunna vara den eftersökta åsen – men fäboden då?

Lennart ringde en vän och fick en kufisk beskrivning av var det skulle kunna vara. Söderläge hade jag läst.

En bit från vägen såg vi en glänta som hade en jämnare färg än den brokiga matta av renlav/björnmossa, blåbärsris och röda lavar. Vi gick ur bilen.

IMG_4623

Lennart hittade de första lämningarna.

– Det här är resterna av en ladugård – i de här två hålen slängde man ut gödseln. Oftast låg husen i utkanten av fäboden. Inne på fäboden slog man gräset och lagrade det i lador. När vintern kom hämtade man hem höet till byn.

IMG_4625

Nu såg vi tydligt skiftningarna i marken. Johannesört växte i stora fång – kanske en kvarleva från 1600-talet?

IMG_4629

Och vi hittade ännu fler lämningar efter hus.

– Vad jag har läst grävde de ner sina grytor i en tjärn när de åkte hem på hösten för att inte härjedalingarna skulle ta dem.

IMG_4632

Och plötsligt låg den där – den bottenlösa tjärnen – omgiven av myr och hjortron.

IMG_4640
IMG_4633– De måste ha haft någonstans att kyla mjölken – ett mejeri, sa Lennart och strövade vidare i gräset. Här är det!

IMG_4648

Från en underjordisk källa rann det svalt vatten. Vi hittade även en cirkelformad fördjupning. Kanske var det här de kylde mjölken.
IMG_4652

På vägen tillbaka hittade vi ytterligare husgrunder

IMG_4656

 

IMG_4653

—och stenrösen som markerade fäbodgränser enligt Lennart.

Sedan visade Tini och Lennart en himla massa andra helt fantastiska ställen – men att hitta Slängbodarna där mitt ute i skogen var oslagbart!

 

 

Vinterland på fäboden Stop i Älvdalen

Hästen Julle är van vid att dra forer till Röros

Hästen Julle är van vid att dra forer till Röros

Det sägs att att Vanerna lever kvar i Dalarna och att det finns mer andeväsen här, längs Österdalälven. Inte vet jag vad som är sant, men närmare ett sagoland är svårt att komma.

Tini matar Julle med äpplen och morötter

Tini matar Julle med äpplen och morötter

Hela dagen har dunlätta snöflingor dalat från himlen. Slädföret hade inte kunnat bli bättre och vi drog filtarna omkring oss där vi kurade ihop oss på renskinnen i släden.

Två sorters slädar - med hela respektive delade medar.

Två sorters slädar – med hela respektive delade medar.

IMG_6433

Förr kunde man identifiera fororna på långt håll genom bjällrans klang. Den som var på väg upp för backen hade förtur. Så bjällrorna hade verkligen en funktion.

Bjällerklang var det enda som hördes när vi gled fram i skogen. Då och då stannade Julle för att njuta av stillheten.

Bjällerklang var det enda som hördes när vi gled fram i skogen. Då och då stannade Julle för att njuta av stillheten.

Den vita snön på granens grenar fick oss färdas tillbaka till en annan tid medan solen sakta skymdes av månen. Jag fyllde lungorna med skogens dofter; nyhuggen timmer och ångan från Julle. Fina Julle tillsammans med Lennart IMG_3715

På Stops fäbod brann elden när vi kom fram. Vattnet fick vi hämta vid bäcken som oförtrutet porlade trots att det höga vattenfallet frusit till en isskulptur.

IMG_3716

IMG_3724

Rinnande vatten från bäcken fyllde våra dunkar

IMG_3717 IMG_3718 IMG_3719 IMG_3720 IMG_3721

IMG_3725

Röken stack i ögonen och Lennart berättade att slogbodar var byggda så att röken skulle jaga bort myggen inne i slogboden. En blandning av mjöl och vatten hälldes över det stekta fläsket – så som dalmasarna i hundratals år lagat sin kolbulle när de var ute i skogen. Faktiskt en riktig delikatess!

IMG_3726

IMG_3727

 

Det hör visst till att Kolbullen ska vara lite svart

Det hör visst till att Kolbullen ska vara lite svart

IMG_3728 IMG_3731

Innan kok-kaffet promenerade vi bort till Tinis fäbod med hus från mitten av 1600-talet. Så skulle jag vilja bo i stillheten. Det blir nog till att planera in en ny Älvdalsresa redan till hösten.

IMG_3733Här är ett försök till film