Våren fanns i Skåne

Det är mer än en vecka sedan jag återvände till Skåne. I rabatten blommade de tusen crocuslökar som jag planterade i höstas. Lövräfsning, gräva om kompost, plantera penséer – och långa cykelturer. Hur kan tid försvinna så snabbt?

IMG_0806

I Älvdalen fördjupades historien om Marit och sedan jag kom hem har jag fortsatt att skriva lite varje dag i Scrivner. Emellertid hängde det upp sig för några dagar sedan. Tillbaka i researchen.

På Lunds universitetsbibliotek har jag beställt boken där brevet från Länsman finns citerat. När jag planlöst surfade runt hittade jag en bok från 1895 som stannats in. “Sveriges Fängelser och Fångvård från äldre tider till våra dagar” av Sigfrid Wieselgren. Wow!

Äntligen fick jag svar på mina frågor om Marits vistelse i Falu stenhus. Vad “Kistan” var för något. På Nordiska museets hemsida hittade jag bilder på handfängsel.

På torsdag planerar jag besöka Universitetsbiblioteket i Lund. Kanske jag skulle avsätta en dag i veckan för skrivandet?

Stenhuset i Falun 2

I september 1668 fördes sju trolldomsdömda fångar från Älvdalen till Stenhuset i Falun.

Falun var då den näst största staden i stormakten Sverige. 1641 fick Falun sina stadsprivilegier. Idag talar torget med Rådhuset och kyrkan maktens språk. Hur var det när älvdalingarna kom till Falun i september 1668?

Rådhuset och kyrkan i Falun

Kristine kyrka i Falun stod klar 1655. Samtidigt som kyrkbygget pågick började man bygga en Kornhusbod på statens bekostnad. Elisabet Hemström på Faluns bibliotek hjälper mig ta fram en informationsbroschyr från Faluns kommun där följande skrivs om bygget:

”Sedan dels landshövdingen Berndes i skrivelse till regeringen uttalat sig för att konrnbodar uppfördes inom länet för förvaring av spannmål, som under missväxtår skulle utdelas, och dels stadens magistrat år 1643 hos regeringen erinrat om behovet av ett kornhus i Falun, påbörjades uppförandet av ett sådant på statens bekostnad å norra sidan av torget. Av det föregående framgår, hursom emellertid snart av de sk kornhusmedlen lämnades anslag till kyrkobyggnaden. I sin förutä här ovan omförmälda redogörelse år 1646 för byggnadsarbetena i Falun nämner landshövdingen, att kornhusets ”mur av huggen sten” är uppförd, och i Kungl Majts resolution år 1647 heter det, att kornhuset snart vore färdigt. Faluborna funno så småningom denna byggnad mindre behövlig och anmälde samtidigt för drottningen, att, då kyrkan snart vore färdig, de hade för avsikt att bygga ett ”skiönt Rådhuus af sten”. Drottningen föranläts härav att genom resolution den 21 april 1649 förära Falu stad den tomt med alla tillbehör, som varit avsedda till kornhus. Med gåvan följde för kornhuset anskaffade ”materialier i kalk, sten, timmer, järn och annat”. 

Rådhuskällaren i Falun

Rådhuset byggdes 1650-1653. Fängelset byggdes av fyra dalkarlar från Färnäs i Mora. “Till bygget åtgick mängder av material. Kalk inköptes av bönderna i Rättvik, Boda, Järna och Älvdalen. Från Johan Trotzigs tegelbruk i Rankhyttan hämtades 106.000 tegel.”

”Rådhuset var från början en envåningsbyggnad. Landshövding Gustav Duwall klagade 1667 på att rådhusbyggningen ”på så många år ofullbordad synes vara, både landshövdingen och staden till nesa”. På 1670-talet dryftades hur långt man hade råd att sträcka sig när det gällde planerna på en övre våning.”

Kistan var inredd i källarvalvens östra del. 

IMG_4533

Hur var det att sitta i Stenhusets källarvalv månad efter månad?

Ulla Isaksson har i boken “Dit du icke vill.” beskrivit huvudpersonens vistelse i fångkistan.

Fånghålan i StenhusetMen det räcker inte – jag behöver besöka källarvalven. Därför kontaktade jag krögaren på Rådhuskällaren. Lokalerna var under renovering men vi bokar tid och de öppnar, tänder upp och visar mig till en plats mitt i huset.

IMG_4539

– Det sägs att det här var en fängelsehåla, men jag vet egentligen inte så mycket.

– Är det ok att jag tar några foton?

– Så klart, jag har annat som behöver fixas.

Fängelset i Falun

Då inträffar det märkliga att ljuset slocknar. Det händer precis samtidigt som jag knäpper av fotot ovan. Krögaren blir lika förvånad som jag. Medan hon letar fel dras jag mot rummet längst ner i korridoren.

IMG_4558

Ljuset flödar in genom ett fönster högt upp. På ena alkovens väggfasta bänk sätter jag mig. Andas. Inbillar mig att jag är inlåst. Försöker skapa en mix av instängdheten på psykiatriska kliniken och obehaget i fängelsemuseet i Gävle. Klättrar upp på en avsats för att känna efter om man kan nå händer som sträcks ner genom fönstret. Det här skulle kunna vara platsen där häxorna satt inspärrade.

När jag är redo att gå ställer jag samma fråga som i Gävle.

IMG_4530

– Det är lustigt att du frågar. Vi blev kontaktade av ett medium som besökte oss tillsammans med några adepter. Han berättade att under det här fönstret var energierna som starkast. Dessutom har gäster berättat om en kyla som sveper förbi i rummet närmast kyrkan. Det sägs att rummet användes för att förvara lik. Avrättade kroppar ska ha slängts ner genom fönstret.

Det finns saker vi inte kan förstå. Lämnar vi kvar en del av vår energi när vi lämnar rummet?

I morse läste jag på Rådhuskällarens hemsida att rådhuset förlängdes i båda sina ändar år 1749. Visst får man fantisera – men rena faktafel är inget kul. Därför tillbringade jag timmar på biblioteket med att kolla de källor som finns om Stenhuset i Falun. Men nu är jag äntligen i Älvdalen!

Stenhuset i Falun 1

Den 3 september 1668 inleddes extratinget i Älvdalen med orden “Adhis Oh Jesu!”. Översatt till svenska betyder det “Var oss när! Bistå oss!”

Efter rättegången fördes sju personer till fängelset i Falun i väntan på Hovrättens utslag skriver Birgitta Lagerlöf – Génetay (nedan benämnd BLG)i sin avhandling på sidan 34. Enligt källhänvisningen har hon hämtat uppgiften från “AI: 14 17 okt 1668 sid 84 VDA”. VDA är hennes förkortning för Västerås Domkapitels Arkiv.

Men tingsrätten dömde 12 personer att mista livet. Vilka var dessa sju som fördes till fängelsehålan – och varför valdes de ut?

IMG_4531

 

“Tingsrätten utdömde dödsstraff för Lok Anna. Man kan utgå från att hon hörde till de sju som blev förda till fängelset i Falun” skriver Birgitta Lagerlöf – Génetay. Om hon i sin avhandling inte har lyckats hitta vilka det var som fördes till Falun tjänar det väl inget till att jag fortsätter att leta efter uppgiften?

IMG_4539

Gålichs Anna tycks ha väntat på hovrättens dom hemma i Älvdalen. BLG skriver “Den 19 april kände sig kyrkoherden i Älvdalen Lars Elvius föranlåten att skriva till landsdomaren Manus Persson för att fråga hur han skulle förfara om någon av de förförda barnen skulle dö. Orsaken till denna frågan haf Anna Olofsdotter i Looka mig gifwit, som nu här illa siuk.

Gyris Marit dog i fängelset i början av januari 1669, Knåpar-Elin dog i fängelset efter att ha fått sin dödsdom fastställd. Matts Michelsson dömdes att mista livet av tingsrätten men dog innan han nådde avrättningsplatsen i Älvdalen. Dog han på vägen?

Tre av de sju är med säkerhet identifierade. Fyra med Lok Anna.

IMG_4532

Vilka var de tre andra?

Gålichs Anna var 16 år när hon dömdes till döden. Var det hennes ungdom som gjorde att hon slapp fångehålan i Falun? I så fall skulle även Gertrud och Anna Erichsdotter sluppit stenhuset i Falun.

Kvar till de tre platserna i fångtransporten:

Lars Persson, 20 år (Kettis son) (var han CP-skadad?)

Marit Nilsdotter, 40 år (Gyris-Marits dotter)

Christin Persdotter, 30 år (Kettis dotter)

Ris-Anna, (Gyris-Marits svärdotter)

Marit Matsdotter, 18-19 år, (Ris-Annas dotter)

Om två av kvinnorna var gravida fördes både Lars och Marit till Falun. Hade det funnits några säkra uppgifter hade antagligen det framgått i litteraturen vilka som fördes till Falun. I “Vägen till Bålberget” spelar huvudpersonen att hon är gravid. Med tanke på de vedervärdiga förhållandena i häktet fanns allt att vinna på en sådan lögn, men är det troligt att dessa troende kvinnor skulle våga ljuga om en sådan sak?

Enligt tabell 18 a i BLG torteras både Lars, Marit Mattsdotter och Ris-Anna men inte Kettis dotter Christin och Marit Nilsdotter, trots att även de förnekade.

Är detta en ledtråd? Kan de ha varit gravida under rättegången?

I brist på andra ledtrådar får det bli min hypotes.

Falun

I dag lämnar jag Falun utan att ha besökt Bergmansträdgården i Staberg. Enligt SMHI skall regnet fortsätta. Vem vet – kanske förflyttar jag mig de 12 milen från Älvdalen och hit på lördag då de har skördedag på Staberg. Jag skulle vilja veta mer om de växter som fanns i trädgårdarna på 1600-talet. Hur såg det ut på Nors Kungsgård, hos landshövding Duvall.

Hans trädgård är täckt av spår. Kvar finns inget av de vattenspel och terrasser som lantmäteriets kartor skvallrar om. Från perrongen blickade jag ut över sjön Tiskan där en gång Gubbaäpplen växte.

Med sårig hals har jag tillbringat timmar i sängen med kuddar bakom ryggen. Ture Heeds, Dalarnas historia, och Birgitta Lagerlöf Génetays “De svenska häxprocessernas utbrottsskede 1668-1671” har varit mitt sällskap.

Yogamatta, cykelhjälm, vandringskängor, baddräkt, regnkläder, esberitox och echinea finns i min packning. Citroner och apelsiner köptes på ICA tillsamman med en turkisk yoghurt (men inte Lindahls – för de hade endast varianten med tysk mjölk). Regnkläderna kom väl till pass när jag cyklade ner till Rådhuset. Pernilla från Rådhuskällaren öppnade för mig trots att de egentligen höll stängt för renovering. (Mer om det i separat inlägg.)

Med datorn i knäet sitter jag kvar i sängen. Klockan 10 ska jag träffa Elisabet Hemström på biblioteket. Hon lär veta det mesta om Faluns historia. Samtidigt ska jag passa på att lämna tillbaka en del av böckerna jag lånat, men några får följa med till Älvdalen och återlämnas på biblioteket där.

Idag är det torsdagen den 3 september 2015. Klockan är 8.27 och i eftermiddag åker jag till Älvdalen.

”ADHIS O JESU!

Anno 1668 den 3 Septembris Hölts Extraordinarie Ting i Elfvedahls Sochnestugo. Uthöfver dhe Persohner som deels hafva bekändt, dels och ähre misstänchte hafva förbundh medh sathan giordt och brukat Trolldomb, närvarandes Befallningsmannen VB Johan Arfvidsson, kyrkioherden Vördige och Vällärde He Lars Elvio, värd och vällärde Anders Norh Moraeus ifrån Mohra sampt Nämbden.”

Den minsta lilla vindpust

Fortfarande är jag skör. Den minsta lilla vindpust skakar min själ, rubbar min balans. Ett sms, ett mail och avgrunden är nära. Befogat eller inte – ett ord som påminner om det som varit spelar upp scenario, formar mardrömmar som väcker mig långt innan solen gått upp. Återigen inser jag att tillfrisknandet börjar först när all gammal skit är upprensad, utrensad.

Kopparstugan

En värmande kopp i Kopparstugans gästkök

 

I måndags tog jag tåget norrut. Stockholm, Gävle och nu Falun, in i en bubbla – min tidsmaskin. Människorna är levande; Marit Mattsdotter, Gyris-Marit, Look Anna. Men hur var deras värld? Hur kändes det att sitta i fångekällan under Rådhuset? Vad åt de?

Jag är lyckligt lottad. Jag är lycklig i min älskades famn. Gång på gång upprepar jag orden när jag vaknar kallsvettig på natten utan hans varma trygghet.

En dag kommer jag vara stark igen. En dag kommer jag klara av att möta människor från det förgångna. En gång kommer jag vara tacksam för det som fick mig att bli inlåst på psykiatriska kliniken i mars 2013. Det intalar jag mig själv. Men jag inser att det inte är än, att det fortfarande kan vara långt kvar.

I Falun hänger regnmolnen tunga och släpper sina vattendroppar när du minst anar det. På biblioteket hittar jag böcker om Stabergs trädgårdar och  Pernilla är vänlig nog att möta mig i Rådhuskällaren.

Det blir ingen cykeltur till Staberg. I Kopparstugans gästkök värmer jag en kopp te och sätter mig vid datorn. De fängslande orden om Gyris Marits tid i Falun lyckas jag inte fånga. Varför inte lägga upp några fakta-texter att gå tillbaka till istället?

I morgon bär det av till Älvdalen.

Duwall på Norets Kungsgård, 1663

Under häxprocesserna var Gustaf Duwall landshövding. Han bode på Norets kungsgård, som låg vid sjön Tisken i Falun, nära där du idag kliver av tåget. André Strömqvist har beskrivit kungsgården i skriften Kopparbergets hängande trädgårdar, där nedanstående citat är hämtat.

“1663 sålde de Noret till kronan och gården blev då kungsgård och landshövdingeresidens.

Den förste landshövdingen som bebodde Noret var Gustaf Duwall (1630–1692). Duwall, som var född i Stralsund, blev kammarherre hos drottning Kristina 1652 och innehade senare samma värdighet hos Karl X Gustav. 1654 blev han assessor i Bergskollegium. Ett år senare gifte han sig med Helena Yxkull och utsågs 1662 till landshövding över Stora Kopparbergs län. Duwall fick likaledes en framträdande roll som riddarhuspolitiker och var lantmarskalk, dvs. ordförande vid adelns riksdagar, 1675 och 1676.

Duwall tillhörde förvisso ett högre samhällsskikt än ägarna av övriga gårdar som omtalas här, men utformningen av Norets gård har ändå stora likheter med dem. Eftersom det är den anläggning som det finns mest material om är den av stor betydelse när det gäller att skapa en bild av bergsmännens ideal och hur deras gårdar såg ut.

Norets kungsgård

”Afritning utaf Fahlu Kongsgården Med then therå Warande Åbygnad författad År 1763 af Anders Ahlberg och Kopparbergs Lähn Sochn Kongsgården Nore, Samuel Figelius 1688”. Kartan visar bebyggelsen vid Norets kungsgård vid mitten av 1700-talet, kompletterad med en detalj av gårdsplatsen och trädgården som den avbildas i en karta från 1688. Båda i Lantmäteristyrelsens arkiv.

I Lantmäteriets arkiv finns ett antal kartor över Noret; två av dem är daterade 1688 och visar kungsgården med omgivande ägor. Bebyggelsen är uppdelad i mangård och fä-/ekonomigård. I anslutning till mangården ligger trädgården, som delas upp av gångar i fyra kvarter. Nästa karta är en detaljåtergivning av träd- gården, i förteckningen beskriven som en geometrisk avfattning av Norets kungsgård belägen vid sjön Tisken i Falun. Den är av mer skissartad karaktär, vilket tyder på att den är förlagan till den nämnda slutgiltiga lantmäterikartan. Tillsammans ger kartorna en tydlig bild av hur Norets kungsgård såg ut under 1600-talets sista decennier. Anläggningen byggs upp kring en mittaxel som tar sin början vid mangården, men till skillnad från de andra trädgårdarna som behandlas i artikeln, följer axeln avsättningarna istället för att skära dem. Trädgården är uppdelad i 24 kvarter fördelade på två terrasser och med en vattenkonst i mitten. Ovanför trädgården är inritat ett orangeri och, enligt en komplettering till den andra kartan fanns även en damm, trots närheten till sjön Tisken.

Bebyggelsen på kartan från 1688 är ganska enkelt återgiven, och det är svårt att säga hur tillförlitlig avbildningen är. Jämför vi däremot kartan med en uppmätning av hur bebyggelsen vid Noret såg ut under mitten av 1700-talet ser vi att det förmodligen rör sig om samma byggnader. Själva mangården var uppbyggd kring en gårdsplan med en fontän i mitten. På norra sidan låg landskansliet och på den södra landshövdingens bostad. Kanslibyggnaden hade tio rum. Bostadshuset är uppbyggt kring en axel med förstuga och sal, där salen skjuter ut i den angränsande kryddgården. Den symmetriska planen bryts av de två kamrarna vid nordvästra gaveln och de har troligtvis byggts till i efterhand. Mot gårdsplanen skjuter två lika breda flyglar ut. Mellan bostadshusets och kanslihusets södra gavlar löper en stenmur med en trappa ned till trädgården. Vid en första anblick ser bebyggelsen ganska oplanerad ut, men anläggningen är i själva verket ordnad för att skapa symmetri och visa dess prakt från flera håll. Normalt brukar man ju se en anläggning från gårdssidan och trädgårdssidan, men här kan besökaren se den från tre håll. Från sjösidan, där huvudingången till gårdsplanen finns, har man till höger bostadshusets baksida med den utskjutande salen. Gårdsplanen inramas av kansliet och bostadshuset med sina två flyglar. Så långt en ganska konventionell utformning, däremot är trädgårdssidan desto originellare. Genom att förse såväl kanslihuset som bostadshuset med en flygel åt trädgården görs de två gavlarna som vetter mot trädgården till ytterligare ett intressant fasadmotiv, vilket tillsammans med trädgårdsmuren och gårdsplanens fontän skapar en värdig bakgrund till trädgården. Motivet med två motställda vinkelbyggnader för- bundna av en mur återfinns även på Åke Totts slottsanläggning vid Ekolsund, som påbörjades i slutet av 1630-talet efter ritningar av Simon de la Vallée. Här tänkte man sig två L-formade flyglar sammanlänkade av en portbyggnad åt trädgården och en sluten stallgård åt baksidan.

Enligt Abraham Hülphers resedagbok från 1757 hade det nyligen planterats fruktträd vid Noret. Om trädgården redan från början haft fruktträd har inte kunnat slås fast, men det får anses sannolikt. I dag återstår knappast några spår av anläggningen. På platsen ligger sedan mitten av 1800-talet bangården vid järnvägsstationen i Falun.

Om det är släkten Depken eller någon av de första landshövdingarna som låtit anlägga Norets trädgård har inte kunnat av- göras. I en artikel om trädgårdsodlingen i Dalarna i äldre tider (1925) tillskriver trädgårdsmästaren Lindberg Kristoffer Olsson på Noret (som dog ca 1628) trädgårdsanläggningen där. Att en terrasserad trädgård präglad av en så långt driven symmetri skulle vara från 1600-talets första decennier är dock att betrakta som närmast osannolikt. Mer troligt är att såväl bebyggelse som träd- gårdsanläggning kom till i samband med att Noret blev kungs- gård och bostad för landshövdingen, det vill säga under mitten av 1660-talet.”

Falu gruva – helvetet på jorden – en miljöskandal

IMG_6328

Helvetet i Falun

“Helvetet fanns på jorden. Vägen dit gick genom torra och skoglösa trakter. På långt håll kunde man upptäcka staden Falun genom tjocka, svarta moln som avtecknade sig mot himlen. Landskapet ändrade färg. Sverige, ett land i grönt och grått, blev plötsligt rött och svart. Himlen blev mörkare ju närmare man kom. Till slut förmådde solens strålar inte tränga igenom de täta dunsterna – det var natt trots att det var dag. Luften osade svavel och bäckarna var rödfärgade av järn. Husens och gärdesgårdarnas trä var balsamerat av röken från rostarna och hyttorna.

Slutligen nådde besökaren fram till ett enormt hål som öppnade sig rakt ner i underjorden. På randen till stupet avtecknade sig väldiga trämaskiner med hängande linor. Omkring låg slagghögar, rännor, enorma vattenhjul och vindspel där små hästar gick runt, runt utan slut. Nere på botten kunde man skönja människor i tröstlöst arbete i det gulbruna gruset. Det djupa, hiskeliga svalget förvillade ögonen, framkallade yrsel och svindel.

”Den, som icke sett Stora Kopparberget, har icke sett Sverige”, sade ordspråket. Det var en sevärdhet av det skrämmande slaget, en sorts skräckunderhållning som ingen ambassadör, naturvetenskapsman eller bergsbruksintresserad på resa till det stormaktstida Sverige fick missa. Upplevelsen gjorde ett outplånligt intryck på dem alla.

Den mest kända skildringen av Stora Kopparbergs gruva står Carl von Linné för. Under sin Dalaresa sommaren 1734 besökte han området, vilket fick håret att resa sig på hans huvud. Botanikern fann en steril grusmark förödd av den svavelaktiga, vitriolfrätande kopparröken, som ”Vulcani kåppar-gåssar antända wid Fahlun”.

När han närmade sig staden den 17 augusti 1734 kände han den starka svavellukten stiga upp från väster. Han begav sig ner i de underjordiska mullvadsgångarna och upptäckte 1 200 ljusskygga, liksom dömda på livstid, svarta djävlar omgivna av mörker, sot och rök:

”Hur snart war icke här att gå felt ett steg, neder i de underliggande oändliga hohl, hur snart kunne icke en liten sten nedfalla på dit hufwud, hur snart kunne icke en svimning komma öfver en, då man gungade på de swiktande stegar, som 2 à 3 woro fästade i hwarandra. Men huru swårt och faseligt det är, fattas aldrig arbetare, utan menniskorna söka med fors och största ifwer få arbete här, på dett dett kiära brödet må winnas och få doch ej mehr än omtalat är.”

Men Stora Kopparbergs gruva i Falun var inte bara ett helvete utan också en rikedom. Den var under 1600-talet världens viktigaste koppargruva, landets främsta enskilda inkomstkälla och överhuvudtaget en av grunderna för Sverige som stormakt. Periodvis kom mer än två tredjedelar av den samlade världsproduktionen av koppar från Falun, en stad med ungefär 6 000 invånare. Men än väsentligare var egentligen det svenska järnet. Stångjärnstillverkningen var landets viktigaste industri. Vid 1700-talets början stod järnet för 70 procent av Sveriges export. Man skulle kunna säga att gruvan tillhörde det vi i dag skulle kalla det ”militär-industriella komplexet”, militärmaktens och den förindustriella gruv­näringens gemensamma intresse.

Samtidigt innebar gruvan en förödelse av miljön utan motstycke i samtiden. Stora stötens krater, omgivningarnas sterila landskap och den giftiga svavelröken från rostningen av malmen fick många besökare att tänka på skärselden, de antika författarnas beskrivning av underjorden, eller Vesuvius och Etnas vulkaner. Kratern som Linné blickade ner i var Storgruvans dagöppning, Stora stöten. Denna förkastning hade bildats av ett enormt ras, orsakat av planlös gruvbrytning, på kvällen midsommaraftonen 1687. Dånet hördes flera mil. Berget brast, klippblock stötte ihop, stenar regnade från himlen och krossade fönstren i de närbelägna husen. Raset innebar en drastiskt minskad kopparproduktion som Falugruvan aldrig riktigt skulle återhämta sig från.”

“Nere i gruvan arbetade gruvdrängar i oset av tillmaknings­eldar, under ljud av hammarslag, vatten som droppade och med risken för ras ständigt hängande över sig. Den kvävande svavelfukten krävde sin tribut och de som påtog sig tillmakningen, att elda berget så att det blev skört och lättare att bryta, blev knappast långlivade. ”Där går mången till arbetet frisk och röder, Men blir upwindad lytt, förlamad, lem-löös, döder”, som gruvkarteraren Johan Tobias Geisler skrev.

Under perioden 1664–1770 omkom minst 629 gruvarbetare i Falun av ras, fall i schaktet, nedkastad ved, svavelos, eller genom att krossas av gruvkonster eller pumpar. Döden var ständigt närvarande i gruvan.

Vid gruvan arbetade förutom gruvarbetare och gruvdrängar även timmermän, pumpvaktare, smeder, konststigare (som skötte vattenuppfordringen), kartritare, ämbetsmän och många andra. Intill schaktet Blankstöten låg olika verkstäder och smedjor. Där tillyxades och sågades brädor och timmerstockar, borrades pumpstockar, tillskars kolvläder, sattes ihop vattenhjul och smiddes järndon. I förrådsbodarna förvarades bräder, järn, oxhudar, tjära, sälspäck, hampa med mera som kunde komma till användning i arbetet. Ett gruvhospital tog, så gott det nu gick, hand om lemlästade och hostande gruvarbetare. Detta hospital, inrättat 1695, hade tolv sängar och räknas som Sveriges äldsta sjukhus med vårdplatser. Och det fanns en krog för förfriskningar under eller efter arbetet.

Gruvarbetarna påminde många besökare om antikens mytiska gestalter Sisyfos och Ixion, som var dömda att vältra block och vända hjul i ett evigt arbete, som straff för sina synder.

Och inte sällan var gruvarbetarna just straffångar. År 1700 var de, enligt landshövdingen i Falun, så många att det var svårt att bevaka dem alla. Men till största andelen utgjordes arbetsstyrkan av vanliga arbetare. Gruvarbetaryrket var faktiskt förhållandevis välbetalt, med trygga anställningsförhållanden. Efter de långa arbetsdagarna i skift – vila gällde dock på söndagar – kunde arbetarna traska hem till sina enkla träkåkar nere vid ån.

Kring arbetet i gruvan växte olika föreställningsvärldar fram. I dunklet uppfattades flyktiga rörelser av underjordiska väsen och man föreställde sig att gruvorna hemsöktes av gruvrået, bergstroll, gruvspöken, vita fruar och andra ljusskygga varelser. Kobolt, det metalliska grundämne som den svenske mineralogen Georg Brandt upptäckte 1735, har fått sitt namn av ett gruvväsen, kobolden, som ansågs göra malmen sämre. Anledningen var, trodde man, att gruvarbetarna störde den underjordiska friden.

Färden ner i avgrunden, då arbetaren hängde med fara för sitt liv i ett svajande rep, blev en ofta återkommande scen i framställningarna från gruvan. Reseskildraren och tecknaren Jonas Carl Linnerhielm bevittnade 1787 hur gruvdrängarna hissades ner: ”Ögat vågade knapt följa deras förfärliga sjunkande, och för min imagination sväfvade blott bilder af träldom och döden; särdeles då de med aflyftade hattar gjorde bön till den allt bevarande Guden, och försvunno undan min åsyn i det djupa mörkret. Jag ryste, ömmade och gick.”

I en avhandling från 1702 ger Olof Naucler en målande skildring av Falu gruva inhöljd i vintermörkrets kyla. Staden omges, skriver han, av eldar (dessa hade samband med reningen av malmen) som sprider sitt sken i natten som om husen stod i lågor. Gruvsamhället liknar ett stort upplyst läger. Vinterkölden biter i dalen där staden ligger. En intensiv, svart svavelrök vilar tät över bebyggelsen, ”att man icke ser de mötande, innan man stöter emot dem”. Röken framkallar häftiga nysningar och det är svårt att andas. Marken är förbränd och ofruktbar. Blickar man ner i det rykande och mörka schaktet grips man av svindel. Nere i gruvan hänger berget hotfullt över dem som arbetar där. Den stackars okände gruvarbetaren tvingas gå under i en kamp mot en känslolös fiende.

Roströken i Falun och dess miljöpåverkan fick sin vetenskapliga behandling av Johan Browallius, professor i naturalhistoria i Åbo, i en uppsats i Vetenskapsakademiens handlingar för år 1743. Mossor, mal och fisk trivs inte i röken, och hos människan svider och rinner ögonen, bröstet blir tungt med en besvärlig hosta; hon får halsbränna, huvudvärk, näsblod och hyn blir brun. Lungsoten är vanligare här än på andra ställen. Hälften av de vuxna dör i den sjukdomen, enligt Browallius.

Ja, Falu gruva var verkligen en miljökatastrof. Det första momentet i malmförädlingen, efter att malmen hade tagits upp ur gruvan, var kallrostningen som skedde i gropar nära gruvan och som befriade malmen från svavel. Det var röken från dem som täckte in trakten kring Falun i ett ödsligt dunkel. Ångorna innehöll svaveldioxid i mycket höga halter. Vidare förekom det surt nedfall och stora utsläpp av metaller. Bly, kvicksilver och arsenik fanns i stora koncentrationer. Försurningen tog död på skogen inom en radie av tre till fyra kilometer, nedbrytningen av organiskt material gick långsammare, lavar och mossor saknades eller växte dåligt, och sjön Tisken nedanför gruvan var så gott som död fram till slutet av 1900-talet.

Därtill slukade gruvan enorma mängder ved. Vid mitten av 1600-talet gick det åt nästan hundratusen kubikmeter endast för tillmakningseldarna, och minst lika mycket träkol för de andra momenten, bara för gruvbrytningen i Falun. Dessutom behövdes ved till andra förindustriella verksamheter i landet, som salpetersjudning, glastillverkning, kalkbränning, tjärbränning och tegelslagning, liksom till det dagliga livets konsumtion för uppvärmning, brödbak och ölbrygd. I närområdet kring Falu gruva var träbristen som störst – där fanns bara en slanig ungskog kvar.

Skog, vatten, berg och människor var grundförutsättningar för Sveriges ekonomi, och den industriella utveckling som på allvar skulle ta fart under 1800-talets andra hälft. En resa till Falu gruva berättar om det förindustriella samhälle där teknik och miljö, krig och ekonomi, vetenskap och dikt förenades, men också väckte religiösa och moraliska frågor om människans plats i tillvaron. Kungariket Sverige var i ohelig allians med det mörka, svavelosande helvetet.”

IMG_6329

Carl von Linnés besök i Falun 1734

”Ängslighet av ett så stort djup, mörker och fara reste håren på mitt huvud, att jag ingenting mer önskade än att åter få stå på jorden. De osäkre gingo nu här i sitt anletes svett och arbetade, nakne till midjan, för munnen hängde en ullen lapp, att röken och dammet ej allt för hoptals måtte insupas, svetten rann utur deras kropp som vatten ur en ullpåse. Ack, hur lätt var det icke här i mörkret att gå ner sig i någon sänkning! Ack, hur lätt kunde icke en svimning komma över en, då man gungade på de sviktande stegarna! Hur lätt kunde icke en sten nedfalla och i ett ögonblick tillintetgöra den olyckliga människan! Men hur svårt och faseligt det än är, fattas här aldrig arbetare, utan människorna söker ihärdigt och med största iver få arbete här, på det det kära brödet må vinnas. Helvetets hela uppenbarelse finns här för ens ögon. Ingen präst skulle det faseligare kunna beskriva. Homeros skulle inte kunna skildra det gruveligare. Här uppenbaras Plutos osälla underjordiska rike. Jag tackar och beundrar Dig, du store världens skapare, som låtit mig få se din stora makt!”

Carl von Linné 1734, beskrivning av besök vid Falu gruva.

Falun år 1668 – Bergmansgårdarna

Ur Kopparbergets hängande trädgårdar, av andré strömqvist

Kopparbergsmännens ställning i Falun och Sverige under stormaktstiden

Bergsmännen vid Kopparberget hade under stormaktstiden en ekonomiskt betydande roll i såväl Falun som Sverige som helhet och Falun var under samma tid Sveriges näst största stad, enbart Stockholm var större. Enligt Nordisk familjebok har gruvans kop- parproduktion, intill det sena 1800-talet, uppskattats till omkring 450 000 ton, motsvarande ett värde högre än någon annan gruva i världen.1 Vid ett besök i gruvan sade Gustav II Adolf enligt Olof Naucler: ”Det är ovärdigt en konung att icke kasta en blick i sin skattkammare”.

Vissa bergsmän vid en så viktig gruva blev naturligtvis ganska mäktiga. De hade många så kallade fjärdeparter: andelar i Kopparberget. Flera av dem adlades för sina förtjänster och fick statliga ämbeten. Låt oss kalla dem bergsadeln för att för att lättare kunna skilja dem åt från traditionella bergsmän, bönder med andelar i hyttor eller någon gruva. Dessa kunde tilldelas så kallat bergsfrälse som gav dem skattelättnader, men det innebar inte att de adlades. Bergsfrälset förekom som samhällsgrupp vid Kopparberget redan under medeltiden och fanns kvar till mitten av 1800-talet. Bergsadelns tid vid Kopparberget sträcker sig däremot endast över några decennier.

Bergsadeln

Medlemmarna av bergsadeln hade goda internationella kontakter. Som vi skall se längre fram förlade flera av dem hela, eller delar av, sin utbildning utomlands. Nya tekniska innovationer inom bergshanteringen nådde snabbt Kopparberget. Stånggången började användas vid tyska bergverk under 1600-talets första år och redan på 1620-talet fanns en stånggång vid Falu gruva, men det finns fler exempel.

Johan trotzig

Johan Trotzig, en välbemedlad bergsman vid Kopparberget, var bror till Peter Trotzig, enligt Badeloch Nolus en av de mest betydelsefulla kulturagenterna under 1600-talets mitt. Från 1646 var han placerad i Amsterdam, där han var Sveriges förste handelsrepresentant på 20 år. Härifrån försåg han såväl Magnus Gabriel De la Gardie som Carl Gustaf Wrangel med arkitekturböcker, byggmaterial, trädgårdsskulpturer, arkitekthjälp och liknande.Det var också han som förmedlade kontakten mellan den holländske arkitekten Justus Vingboons och riddarhusdirektionen i Stockholm i samband med riddarhusbygget.

Utländska banker och försäkringsgivare fanns representerade med agenter i Falun vid denna tid. Falun var alltså en internationell stad i ett avlägset landskap som i övrigt präglades av jordbruk.”

Trädgårdar

“Som bekant tog den svenska adelns byggande fart under det tidiga 1600-talet och även bergsadeln vid Kopparberget ville naturligtvis manifestera sin betydelsefulla position i samhället genom byggenskap. En inventering har resulterat i att ett dussintal trädgårdar från stormaktstiden har kunnat beläggas i Falutrakten. Alla har följt samma mönster: en rektangulär fruktträdgård med mittaxel och terrasser samt, utanför denna, dammar, humlegård och köksträdgård. Trädgårdarna har varit samkomponerade med manbyggnaden. Réginaud Outhier, på väg tillbaka från den franska gradmätningsexpeditionen till Lappland 1736-1737, besökte Kopparberget i juli 1737 och berättar i sin resejournal att [Faluns] ”omgivningar smyckas av ett antal vackra lantställen tillhörande borgerskapet”

Källslätten

Vid Källslätten finns den strängt rektangulära terrasserade fruktträdgården ännu bevarad. De fem avsättningarna eller ter- rasserna är bevuxna med mycket gamla fruktträd och två av terrasserna har rester av gamla vattenkonster. Vid grävningar i marken har man, enligt Sören Nyström i Källslättens vänfören- ing, funnit rester av gamla urholkade trädstammar som använts som vattenledningar, ett allmänt tillvägagångssätt vid denna tid.23 Kunskapen fanns på nära håll hos dem som arbetade med de vat- tenkonster som förhindrade att Falu gruva vattenfylldes.24 Längs trädgårdens långsidor växer ännu körsbärsbuskage, som sannolikt utgör lämningar av båggångar, ett omtyckt element i den german- ska renässansträdgården. Vid trädgårdens norra sida finns en när- mast kvadratisk husgrund av samma höjd och bredd som terrassen den ansluter till. Byggnaden har, att döma av placering, storlek och form sannolikt varit ett lusthus, vars entré varit förbunden med en av båggångarna.

Ordnandet av området har varit arbetskrävande och trädgår- den är på vissa platser utfylld till någon meter ovan den omgivande marken. Utanför fruktträdgården finns två rektangulära dammar vars sidor är något högre än omgivande terräng. Dammarna är sinsemellan förbundna genom små bäckar.

Ovanför denna bevarade trädgård fanns också en nu försvun- nen trädgård som även den var planterad med fruktträd och som lär ha gett ovanligt mycket frukt.25 Spåren av den inskränker sig till ett par terrasser och några körsbärsträd som kan vara rester av en lövsal. Längst ned finns två dammar som kan ha flankerat trädgårdens mittaxel.

Trädgården är förlagd till en skyddad sluttning med milsvid utsikt över berg, dalar och sjöar som för tankarna till exempel- vis familjen Medicis villor kring Florens. Källslättens ensliga läge berättar att platsen valts med omsorg beträffande de naturliga förutsättningarna, som utsikten. Ett ovanligt tillvägagångssätt vid denna tid som antyder att upphovsmannen haft goda internatio- nella kontakter.

De enda byggnader som ännu finns kvar på Källslätten är en lada och ett härbre, eventuellt tillkomna senare än på 1600-talet. Däremot finns ännu en mängd synliga husgrunder, den största ef- ter en byggnad som i en bouppteckning från slutet av 1700-talet kallas lusthuset mellan de båda trädgårdarna och samkomponerad med den västra trädgårdens mittaxel. Begreppet lusthus användes vid denna tid även för att beskriva ett sommarnöje på landet, en villa. Ordet villa kom in i svenska språket långt senare.26 Av bygg- nadens placering och grundens storlek att döma, 18 x 8 meter, rör det sig om den gamla manbyggnaden och benämningen lusthus innebär att anläggningens huvudsakliga syfte var att fungera som en tillflyktsort långt från Faluns smutsiga luft. Huvudbyggnaden har i sin tur flankerats av två flyglar. Den odlingsmark som omgav Källslätten odlades inte av ägarfamiljen. Istället var det så kallade landbönder som arrenderade marken.

Linnélärjungen Anders Tidström, som besökte Källslätten 1754, skriver om manbyggnaden att ”J den ena salen var en liten löndörr på tappeten at gå ut i trädgården”, en tydlig samkompo- nering av byggnad och trädgård. Beträffande anläggningen i övrigt skriver Tidström: ”Kjällslätten som jag tilforna hört rätt mycket berömmas. […] Sjelfva gården var intet mindre vacker än dess här- liga situation i anseende til prospecten. Hade en öfvermåtton vack- er bygning som var indelt i åtskilliga vakra rum och en våning. En prägtig trappa en vacker sommar sahl ofvanpå, til hälftens utbygd utom huset”.28 Det var således en rätt ståtlig anläggning i två vå- ningar som Tidström möttes av vid sitt besök.

Rådhuset i Falu

Rådhuset i Falu

IMG_6347

 

Bergmansgården Staberg började byggas om 1680. Mer om Staberg.

Bergmansgård i Värmland från 1600-talet.

Falu gruva

Ett av de snabbaste sätten att ta sig ner i gruvan var att åka i spannen. 7-8 man klängde sig fast åt gången. Det gällde att inte tappa balansen - då väntade 150 meter fritt fall.

Ett av de snabbaste sätten att ta sig ner i gruvan var att åka i spannen. 7-8 man klängde sig fast åt gången. Det gällde att inte tappa balansen – då väntade 150 meter fritt fall.

Turister erbjuds bara trapporna ner.

På väg ner 64 meter under jorden

På väg ner 64 meter under jorden

Ovan jord är det svårt att förstå vad som gör Falun till ett världsarv.

Flera tusen mil gruvgångar, enorma salar. Gruvarbetarna arbetade 6-18 sex dagar i veckan. På en månad kunde de gräva ut mindre än en halv meter. 1637 arbetade 800 man i gruvan. Tänk så många arbetstimmar det tagit att skapa gångarna i det hårda berget.

Flera tusen mil gruvgångar, enorma salar. Gruvarbetarna arbetade 6-18 sex dagar i veckan. På en månad kunde de gräva ut mindre än en halv meter. 1637 arbetade 800 man i gruvan. Tänk så många arbetstimmar det tagit att skapa gångarna i det hårda berget.

Nere i gångarna blev jag mållös!

Svartare än svart blev det när guiden släckte ljuset. Hon berättade att det var populärt att arbeta i gruvan. Kvinnor och barn under 15 år fick bara arbeta ovan jord. Under jorden var det många som dog i ras eller andra olyckor.

De tjänade bra – för sin tid. Sex månaders arbete gav inkomster som täckte levnadskostnaderna för ett helt år.

Midsommardagen 1637 rasade flera stora dagbrott samman och bildade ett gigantiskt hål i marken.

Midsommardagen 1637 rasade flera stora dagbrott samman och bildade ett gigantiskt hål i marken.

Trots det finns det flera mil gruvgångar. Helt otroligt!

Men också miljöskandal. Fortfarande har ingen varit beredd att betala för miljöförstöringen som gruvbrytningen lett till i sjön Tiskan. Sakta återtar växtligheten gruvans omgivning. Under 1700-talet växte det inte ett träd på flera kilometers avstånd från gruvan. Den giftiga svavelröken dödade även annan vegetation flera hundra meter runt gruvan. Det var Helvetet på jorden, enligt Carl Linné. Men också Sveriges största arbetsplats som levererade 2/3 av kopparförbrukningen i Europa när gruvan rasade samman.