Capellagården 2017

Jag sa till mig själv att jag inte skulle skriva några blogginlägg, att jag skulle spara orden till mitt bokprojekt, att allt överflöd kommer när vi flödesskriver. Men jag saknade bloggen. Den är en del av mig – som en vän som alltid lyssnar.

Capellagården

Så nu sitter jag här med datorn när de andra jobbar med skrivövningar.

Förra året drabbades jag av känslodiarée. Men i år är det ett lugn – en fridfullhet inuti mig. Jag känner skillnaden och njuter av den. I flödesskrivandet är orden annorlunda.

“Jag ska passa på att tacka Bob idag. Berätta hur mycket första Capellaveckan betydde för mig. Berätta om vilken enorm skillnad som känns i min kropp. Hur förra året skalade av.” 

Den sista meningen är knappast läsbar. Just då sa Bob att vi skulle övergå till att skriva ett tackmail till någon.

Rosengården i Vickleby, Capellagården

Nu ska jag bege mig till Rosenträdgården och skriva, försöka hålla mig ifrån bloggen. Vid tillfälle blir det fler bilder från morgonpromenaden på instagram – men i första hand är jag här för att skriva på mitt bokprojekt. Just nu är det Gullichs-Anna jag försöker hitta.

 

Ashtangayoga i rosengården

Dagdroppar stora som sandkorn glittrar i vitklöverns yttersta toppar. På utandningen sänker jag kroppen mot trasmattan. Andas in och lyfter upp överkroppen genom att räta ut armarna samtidigt som solen tittar över takåsen och värmer mitt ansikte. Rosdoften är svag, men den finns där. Andas ut och går upp i stående hund. Känner in ryggen. Fortfarande är den stel – men efter skakningen i söndags kan jag gå normalt. Fem djupa andetag, håller in magen, spänner stjärten, känner efter i ryggen. Hoppar jämfota fram på inandningen . Andas ut och låter huvudet hänga känner hur ryggen sträcks ut ännu en gång. Tittar fram – andas in i. I ögonvrån noterar jag en glänsande skalbagge i rosens mitt. Den har samma färg som stjälken. Andas ut och rullar upp, kota för kota. Andas in och hälsar solen som värmer mitt ansikte.

I går skulle vi skriva ner tre saker vi aldrig skulle göra, tre saker jag tycker är roligt som jag aldrig skulle göra, tre saker som vore roligt att pröva om jag inte behövde göra det perfekt, tre saker att pröva den här veckan.

Det var inte lätt att komma på. Idag bryr jag mig inte så mycket om vad folk tycker och tänker – gör mest det jag vill. På roligt att pröva skrev jag dansa hip-hop – men vet att jag valde på att skriva tango. Anledningen till att jag inte skrev tango var att tango skulle jag vara beredd att pröva även om jag inte skulle göra det perfekt. I morse berättade en av kursarna att han skulle åka till Kalmar i kväll för att dansa tango. Visst är det märkligt. Överväger om jag kanske skulle följa med – bara för att testa.

En annan uppgift vi fått är att studera vad vi undviker att göra. Kanske var det därför jag följde infallet att ta rummets trasmatta med ut i rosengården i morse?

Avsked (miljö 1)

Rosor”Det ser varmare ut än det är”, säger han medan han lägger sin hand över min. Himlen är grå. Temperaturmätaren i bilen visar på 2 grader. Jag hatar dessa dagar. Jag hatar grådasset, jag hatar att behöva åka ifrån honom.

”Men nu är det inte långt till våren. Den 10:e mars åker jag till Älvdalen och när jag kommer hem är det hög tid att börja odla.”

Hans fingrar smeker ovansidan på min hand. Svaret dröjer.

”Jag kommer att sakna dig.” Luften vi andas har redan fyllts av längtan. ”Men nu hinner vi göra undan så att jag kan ta hand om dig på lördag igen.”

Stelt vänder jag mitt huvud för att se hans ansikte. Idag är det nackspärr. Det har varit förkylningar, influensor, feber – ja, varenda gång jag åker protesterar min kropp. Ändå vill jag inte vara utan den intensiva längtan, den bubblande lycka jag känner varje gång vi träffas igen.

Han lyfter ut min tunga resväska, fylld av träningskläder från dagarna hos min syster, ägg, en påse müsli, kakaoribs. Min hand stryker över hans skäggstubb. Just nu hittar jag inte ett spår av bus i hans ögon – bara sorg.

”Jag tycker inte om att lämna dig.” Hans läppar är varma, mjuka.”Men vi ses snart igen. Var nu rädd om dig!”

”Du med – jag älskar dig så vansinnigt mycket.”

”Tåget kommer om tre minuter. Ring.”

”Lovar, kör försiktigt.”

Mme Plantier – Alba-bruppen

Tänk, i snart 200 år har vi kunnat känna doften av Mme Plantier. Rosen har sitt ursprung år 1835 – innan världskrigen, innan datorerna.IMG_7279 Finns det något ljuvligare än en ljum sommarkväll känna doften av rosor?

Mme Plantier var en av de allra första rosorna jag köpte. I sex år har jag saknat henne, busken som varje sommar översållades av doftande rosor. I år har jag planterat en ny planta.

De här bilderna är från Fredriksdal i Helsingborg när rosorna blommade i slutet av juni.

Ensam tillbringade jag en förmiddag där med att bara dofta på rosorna och fundera på vilka rosor jag vill plantera hos min älskade. För att komma ihåg dem fotograferade jag dem och la upp dem här på bloggen.

En dag när det regnar ska jag sitta på biblioteket och läsa böcker om rosor och göra anteckningar här på bloggen. Sommarens regnskurar har varit få – därför kommer alla rosorna idag. När tid och lust finns kommer jag att fylla på med texter och kanske lägga upp inläggen på nytt.

Vi får se! Just nu tränar jag på att inte planera – att bara hitta flödet och ljuset i mig – som Michael Neill skriver. På Tomas Lydahls sida hittar du mer information om principerna Inifrån och ut. IMG_7284