Österlen Lyser… ännu mer den 4-6 november!

Levande ljus, höstmys

Hösten har två sidor; Den ena som jag oftast tänker på först är jämngrå novemberdagar med regn och rusk. Men det finns en annan sida av hösten – vackra höstfärger, klar luft och levande ljus. Det är som om lugnet lägger sig över Österlen.

En sådan dag var det idag. Nja, inte så mycket klar himmel – men eftersom det varit ganska vindstilla en tid brinner träden i rött och gult. Hela eftermiddagen har jag suttit och fikat hemma hos mina föräldrar tillsammans med min bror och hans familj. Höstens mys med levande ljus är något speciellt!

Nästa helg ska hela Österlen lysa. Då tänds byarna upp med marschaller, trädgårdar hålls öppna, musik och kreativa arrangemang.

När jag läser programmet lockas jag av kvällsvandring på Christinehof i stearinljus, elddans i Brantevik. (Från tidigare år vet jag att ljusarrangemangen i Brantevik är smakfulla.) Och så klart skall jag till Hammenhög! Förra året blev Hammenhög utsedd till Årets ljusby. I Hammenhög händer alltid något nytt och kreativt.

 

Vad är då Österlen Lyser? Jag citerar en text som jag skrev till tidningen “Vad händer?” inför årets arrangemang;

Har du besökt Österlen en grå novemberdag vet du att det är helt olikt sommar-Österlen. Österlen Lyser är helt olikt allt annat. Det är som att åka in i en sagovärld. Vägar kantade av marschaller, stumfilmsbio på vita väggar, trädgårdar i magisk ljussättning, lysande konstverk. Fantasin vet inga gränser.

Hur ska man uppleva Österlen Lyser? Möjligheterna är oändliga. Läs programmet och leta upp några intressanta arrangemang eller kör runt planlöst på Österlen och upptäck eller välj en by, parkera bilen och vandra omkring.

Mina favoriter genom åren;

Berättelser på ett Glimmingehus upplyst av stearinljus (2009)

Medelhavsträdgården i varm belysning – årligen

Hammenhög i regnbågens alla färger (2010)

Eld och ljusshow, Valnöt och Kaprifol, Hammenhög (2008)

Hamnen i Brantevik upplyst av marschaller

Köra genom ett folktomt Borrby där gatorna kantades av marschaller hela vägen (2009)

Dessutom brukar det arrangeras konserter.

Vill du äta på Österlen kan det vara klokt att boka bord den här kvällen. Österlen Lyser lockar allt fler besökare och det är mer än du som tycker att det är mysigt att äta en riktigt god middag i novembermörkret.

Vad är då Österlen lyser? Det är inte något storslaget evenemang. Österlen Lyser är en gemenskap där byar och individer med små medel skapar något storslaget tillsammans. Om jag med tre ord skulle beskriva Österlen Lyser skulle det vara Gemenskap, ljus och värme! Men Österlen Lyser kan inte beskrivas – det ska upplevas sakta!

 

Konflikter via sms

Höstväg

Jag tar cykeln till havet och njuter av skogens färger. Vid havet upptäcker jag duvan på ett av forten. Duvan får mig att tänka på en av mina äldsta och bästa vänner, Katrin Rosberg. Om två veckor arrangerar hon en Fredsgala i Tomelilla.

Fred, fredsgala, fort, duva,

Hennes tanke är att freden börjar i oss själva och hemma vid köksbordet. Förra helgen insåg vi båda hur viktigt det är att arbeta för fred i det lilla.

Tyvärr kan jag inte vara med på Fredsgalan. I somras bokade jag biljetter till Les Miserables. Ni vet när man sitter där vid datorn och stämmer av med sitt sällskap – det är så svårt att hitta dagar och bra platser. Jag försöker att hålla kalendern relativt obokad och hade inte en tanke på att jag hade bokat något under hösten och så hittade vi bra biljetter till den 11 november. Men ärligt talat hade jag lite dåligt samvete – men ville heller inte avstå från Les Miserables. Då fick jag följande mess från Katrin “Kul om du kommer på Fredsgalan och “gåsa”middagen 11-11-11 kl 18-23 i Tomelilla Folketspark, det blir en riktigt härlig kväll för hela familjen. Sätt in pengar på bg 780-5005 i veckan. 250 kr/pers. Kram/Kickan”

“Är på teater… Tyvärr… Kram a”

Ystads saltsjöbad, havet, stig, höst

“Känns lite i hjärtat att du inte kan vara där på vår stora dag. Men kanske dina barn och föräldrar kan komma? Krammm”

“Vet inte vad jag ska svara. Det var ett misstag att boka teaterbiljetter. Men när jag reflekterar över varför så såg jag annat. Jag har varit på så många fester som fått mig att sakna tvåsamhet. Jag trivs väldigt bra med det livet jag har. Därför bestämde jag mig i somras för att undvika situationer som får mig att må dåligt. Jag ska tala med barnen, Kram a”

“Ja jag förstår o jag respekterar att du tar ansvar för dig. Att det känns i hjärtat betyder ju bara att jag är besviken över ditt val o det går ju över. Det är inget som förändrar vad min själ känner för din. Hoppas verkligen att barnen kommer. Och tar med sig vänner. Kram :)”

“… idag lever jag ett annat liv – så långt från det jag levde då. Jag är förändrad… behöver tid att läka”

“Intressant symposium kl 11-15, workshops och öppen scen med häftiga shower 15-19. Middag, underhålln, konstlotteri, auktion, insaml, upplev, African Vib t 23.”

“Vilken tid beräknas det vara slut? Fick precis en kul idé som jag ska kolla”

“Tyvärr är det slut 23!”

“Dagtid då? Symposiumet MedSkap framtiden är riktigt stort. Sätt in 150 kr på bg 780-5005. Du får lunch m modevisn av ekokläder+Workshop gratis! Eller sponsra?”

Situationen på jobbet är tuff – det kostar att expandera och vi för diskussioner med bankerna. Jag har delegerat mycket ansvar – men det innebär att jag får backning så fort jag tar egna beslut som inte finns med i budgeten. T o m Lionsreklamen på julskyltningen om 300 kr har ifrågasatts. Det är tur att jag tränat tankekontroll så många år… om jag släpper efter skulle jag nog inte orka… Detta försöker jag förklara för Katrin…via sms…

“Förstår att du hamnade i det att försvara sig. Det gör vi ibland men det behöver du verkligen inte göra med mig. Jag respekterar dig och dina val. Kram Kickan”

“Jag tycker om dig. Jag vill att du skall veta att du duger precis som du är oavsett vad som händer eller vad du gör. Jag har en liten sista fråga men du måste först lova att du kommer svara sanningsenligt o abslut inte pga dåligt samvete. Kan du tänka dig ha en affisch i fönstret i H-hög om fredsgalan? K”

“Du behöver bara svara ja eller nej. Tystnaden tolkar jag som ointresse från dig för frgåan som var viktig för mig. Är jag så oviktig för dig?”

“Nej, du är inte oviktig, men det har varit full fart hela dagen och frågor är inte längre så enkla….”

Hjärta, kärlek

När jag läser smsen så här så ställer jag mig en enda fråga – varför lyfte ingen av oss luren och ringde den andre? För varje sms mådde jag allt sämre… På onsdagen hade jag tid för mig själv i bilen och ringde upp Katrin. Där kunde vi prata ut – vi tycker båda mycket om varandra – ändå höll vi på att slå in en kil i vänskapen genom vårt sms:ande.

Vatten, stenar, sol genom dimman

Egentligen är det ju precis det här Fredsgalan handlar om – att skapa harmoni mellan våra närmaste. Och ändå höll den på att skapa en helt onödig konflikt mellan oss.

Hur ofta använder inte två separerade föräldrar sms för att sköta kontakten när det gäller barnen? Det som hände mig och Katrin gör att jag i framtiden kommer avråda mina klienter från att använda sms.

Jag nådde Nybroån samtidigt som solen bröt genom molnen. På någon vecka hade ån ändrat sin fåra – tagit en ny väg mot havet. Det fick mig att fundera på hur lätt våra liv kan ta nya vägar.

höst

Tänk vad lärorik den här “konflikten” var! Så lätt det är att glömma att vi alla har olika glasögon, att vi tolkar det som sägs utifrån vår egen verklighet. För att använda Kjell Gustafssons ord – vi har alla vår egen fantasi och det är så viktigt att vi pratar med varandra!!!

Tekniktrött

Lördag kväll. Iphonen är uppkopplad mot nätverket – att flytta över simkortet trodde jag skulle vara en enkel match. Men ack nej – nu ska minisimkortet kapas till ett microsimkort. Googlar runt och hittar instruktionsfilmer som visar hur det klipps och mäts. Först trodde jag att det var ett skämt…

http://www.youtube.com/watch?v=_zDjraWrDWM&feature=related

Hm… med tanke på de senaste månadernas telefonstrul tror jag inte jag vågar börja klippa i mitt simkort. Vad händer om man klipper fel? Iphonen får ligga oanvänd i lådan. På måndag stannar jag till på Konfac teleservice och hoppas att de har det smidiga verktyget jag hittade på Youtube. Då kanske man kan återanvända min gamla telefon igen om nu motförmodan iPhonen skulle krångla – men det gör den nog inte!!!

(Dottern är mäkta irriterad på mig. Hon lovordar sin htc och ifrågasätter hur min kunde gå isönder. Jag lovar – den har inte varit i närheten av annan fukt än mina svettiga händer!!!)

 

Lycka en grå oktoberlördag

Löpningen går tungt i dimman. När jag har omkring en kilometer kvar känner jag att slöat. Ökar steglängden. Flyger fram. Glädjen finns i steget – och kraften.

Totalt utpumpad slänger jag mig på rygg i det våta gräset. Den där endorfinkicken när man tagit ut sig totalt är oslagbar!!!

Ännu växer det hallon i trädgårdslandet. Funderar över helgen. Har egentligen inte gjort något vettigt mer än fullständigt frossat i skrivandet. Det är som att ha hittat hem och jag skulle kunna sitta i timmar. Några inlägg la jag tillbaka i utkast – inser att man inte kan bombadera bloggen. Det känns som om dettta med att skriva så att andra kan läsa verkligen har saknats mig! Den positiva feedback jag fick i veckan betyder oerhört mycket. Egentligen skulle det ju inte behövas – glädjen över skrivandet finns där oavsett om någon läser.

Det är en märklig känsla – som att ha hittat hem. Orden forsar ur mig – som om de aldrig ville ta slut.

Talar med dottern som prioriterar att gå ut och äta med mig före kompisar. Återigen denna totala lycka. Kan livet vara bättre!!! Jag försöker att inte förvänta mig något av barnen – finnas där när de behöver mig. Ok, jag är nog mer kravställande än de flesta föräldrar när det gäller att sköta hemmet. Men jag ställer inte några krav på att umgås – däremot försöker jag att alltid finnas där när det passar dem. Målsättningen är en öppen och ärlig dialog, tillit.

Miljöengagemang, komposterbart

Och så blir jag så glad för att jag äntligen kan sortera ut matavfall till kompost. Ingen anar nog hur ont det gjort i mig att slänga äppelskal i soporna. Jag är uppväxt med att kompostera och gjorde det även innan skilsmässan. Men sedan blev det svårt. Nu är det äntligen sopsortering i både Ystad och Hammenhög. (Hm.. hur man nu kan känna sig lycklig för en sådan sak.)

Och så känner jag mig jättelycklig över att få användning för alla mina bilder på bloggen. (Så snart jag hittar mina gamla bilder någonstans på hårddisken kommer jag ladda upp dem också.) Jag kan se att bloggen har läsare… ganska många faktiskt… och bildinlägg får flest gilla. Åh – vad jag vill dela med mig av alla de bilder som nu bara ligger på hårddisken till ingen nytta.

Hm… inser att jag nog är mer än lite endorfinhög. Hoppas det inte ger utslag i poliskontroll – men jag har aldrig hört talas om att det skulle vara olagligt att köra bil när man är hög av endorfiner.

Lördag – bara-vara-tid och vikten av reflektion

Det blev sent igår. När klockan närmade sig midnatt insåg jag att jag nog skulle hinna gå igenom alla mapparna på datorn så att vi kunde gå över till den nya strukturen på tisdag.

Visst är det märkligt hur mycket vi sparar på hårddisken. Hur ofta tittar man i de där dokumenten. Samtidigt är jag livrädd att radera något som vi kanske skulle kunnat behöva.

Det har varit många datorbyten under åren – och varje gång har jag sparat det gamla i en separat mapp – “om i fall att…”. Kanske gör vi samma sak nu. Men jag gör i alla fall ett försök att rensa ut – och de guldklimpar jag hittar lägger jag upp som inlägg här.

För vad är det för mening med en massa dokument på en hårddisk om ingen ändå läser?

Samma sak är det med alla de digitala fotona. Tidigare ägnade jag tid åt att beställa de bästa som pappersbilder. Mitt julpyssel bestod i att klistra in dem i mina och barnens fotoalbum. Nu ligger de i mängder på hårddisken. Dottern är klok – hon raderar allt utom det bästa. Själv sparar jag allt – och eftersom jag kan fotografera 30 bilder på en sten blir det ganska många bilder.

Jag ska låta detta bli en nystart. Ta med mig feng-shui-tänket in i datorvärlden. Men som alltid när man ska göra sig av med något är det en process. Det handlar om en ändrad livsinställning. Men de bästa fotona kan jag ju inte slänga. Att hitta dem tar tid! Tänk vad mycket tid vi lägger på att ta hand om våra saker!!

Unnar mig en morgon åt att göra ingenting. Tid att reflektera över hur mycket företaget utvecklats, var jag är idag. Vad kan jag utveckla? Vart vill jag komma? Vad prioriterar jag under den närmaste tre månadersperioden? Läser mina anteckningar från Munken som sålde sin Ferrari. Vad kan jag förbättra ytterligare?

Enligt boken ska vi äta levande föda, mindre kött och framförallt äta mindre. Mm… kanske ett nytt fokusoområde så här innan jul.

En av mina favoriträtter för lata dagar är äppelomelette. Receptet hittade jag på en dag när jag var för lat för att gå och handla. I kylskåpet fanns bara ägg och bregott, men i trädgården växte det gott om äpplen.

Smält smör i en stekpanna. Lägg i ägg efter hur hungrig du är och rör om. Grovriv under tiden äpplen (nej, de behöver inte ens skalas). Jag brukar räkna ett halvt äpple per ägg – men återigen – det beror på äpplenas storlek och hur hungrig jag är. Rör i äppelrivet. Hacka sötmandel grovt. Blanda i och rör om. Stjälp upp på talrik när det stelnat. Dofta över massor av ingefära och kanel. Det är gott med turkisk yoghurt till (ev. kan man blanda vaniljsocker i yoghurten). Superenkelt och gott!

Så snart maten sjunkit ska jag ge mig ut på en joggingrunda. Dottern har kompisar som sovit över och tyckte att det räckte att jag kom hem mot kväll till. Och så ringde sonen och ville stanna hos kompis ännu en natt…Ännu mer egen tid för reflektion i Hammenhög. Skulle kanske ge mig på de där osorterade pappershögarna i skåpet också…

Ja till Österlen – Nej till Skifferbrytning, 2007

Så nostalgisk jag blir när jag skall radera gamla dokument! Bl a hittar jag dokumenten från protesterna mot alunskifferbrytning på Österlen 2007.

Jag hade bara tänkt att tillhandahålla en lokal för ett första möte kring protesterna. Men plötsigt hade jag blivit utsedd till ledare för motståndet på Österlen.

Intresset från media var stort. Radiointervjuer, tidningsartiklar och inför det första stormötet i tingshuset i Hammenhög blev vi intervjudade både av Sydnytt och TV 4.

Tingssalen var fullsatt och människor fick stå utanför i de öppna dörrarna. Aldrig tidigare har jag hållt något anförande som lett till sådan “halleluja-stämning”. Alla var engagerade mot planerna på skifferbrytning. Hur skulle vi hantera detta?

Föreningen “Ja till Österlen – Nej till skifferbrytning” bildades och jag utsågs till ordförande. Det var ett svårt beslut – det fanns inte tid i min kalender. Många av de engagerade var hitflyttade. Jag övertalades att åta mig uppdraget med argument som att det var viktigt med en lokal förankring.

På hårddisken hittar jag ett av alla nyhetsbrev. Nostalgi som jag bestämmer mig för att radera – men citerar valda delar här först;

Ja till Österlen – Nej till skifferbrytning

Tack för förtroendet!

Vilket gensvar våra protestaktioner fått! Sedan den 23 maj har vi fått in 2 295 namnunderskrifter samt omkring 200 protester via nätet. Dessutom vet vi att det finns en mängd oräknade protestlistor ute i bygden.

 Glimmingehus Omkring 150 personer kom till Glimmingehus på Nationaldagen och gav aktionsgruppen i uppdrag att fortsätta kampen mot skifferbrytning på Österlen. Vi tackar för förtroendet och har nu bildat föreningen Ja till Österlen – Nej till skifferbrytning.

 Bergmästaren Den 11 juli kommer Bergmästaren till Österlen. På kvällen kommer det anordnas ett möte för allmänheten på Gunnarshög. Vi återkommer om tid inom kort.

 Vår vision är att engagemanget mot skifferbrytning då skall vara så starkt att Bergmästaren inte beviljar ansökan om undersökningstillstånd.

 För att klara detta måste vi alla hjälpas åt! Det kan Du göra genom att skriva ut egna protestlistor och samla namnunderskrifter, uppmana alla i din kontaktbok att gå in på www.jatillosterlen.se och protestera, skriva ut infoblad och sätta ut upp i Din närhet, komma på informationsmöte – eller ha egna idéer.

 Engagemanget måste komma underifrån! Genom byansvariga hoppas vi kunna samla motståndet i varje by. Det är vår förhoppning att det ordnats minst tre informationsmöten i byarna innan Bergmästaren kommer.

Vidare har vi fått ambassadörer i Malmö och Stockholm.

 Informationsmöte

Den 20 juni kl. 19 hålls det första bymötet i Vallby Sparbank. Medverkar gör Göran Gustafsson och representanter från Ja till Österlen. Det är vår förhoppning att bymötet skall följas av flera bymöten ute i byarna så att det finns möjlighet för alla att få information.

 Byansvariga hälsas välkomna till Vallby Sparbank den 20 juni från kl. 18 för information om vad det innebär att vara byansvarig och vad föreningen kan bistå med.

 Skyltgrupp…

 

På Glimmingehus insåg vi att det här är en enorm möjlighet att knyta kontakt med nya trevliga, engagerade människor! Vi får helt enkelt inte glömma att ha roligt på vägen. Vi hoppas därför inom kort kunna bjuda in alla som fyllt i och lämnat in ”intresseanmälningar” till mingelträffar. Vill Du också vara med? Fyll i bifogad ”intresseanmälan” och skicka in.

 

Ja till Österlen binder samman bofasta och sommargäster, inflyttade och ”infödda”. Vi hoppas och tror att detta blir en sommar som vi minns med glädje!

 

 Än en gång TACK för Ditt stöd och väl mött vid någon av sommarens aktiviteter!

 

 Styrelsen för Ja till Österlen – Nej till skifferbrytning

Vilken vår det blev! Hela bygden engagerade sig. På några månader hade det samlats in 10 000 namnunderskrifter, bildats arbetsgrupper som ordnade skyltar som placerades ut på åkrarna, bymöte i många av byarna, hemsida och organisation av ett stort informationsmöte på Gunnarshög. Detta utan att vi från början hade en enda krona.

Mitt kontor blev plötsligt kampanjkontor dit människor kom med sina frågor, sina namnlistor, dit media ringde. Det var en karusell utan dess like.

När Bergmästaren kom den 11 juli guidades han i buss runt på de Österlenska markerna. Mediauppbådet var stort – bilder fanns både i Kvällsposten, Helsingborgs Dagblad, Sydsvenskan och Metro. TV var närvarande.

600 personer samlades på Gunnarshög och Bergmästaren var uppenbart tagen av engagemanget.

Minerallagen gav varken då eller nu något större utrymme för att avslå en ansökan om undersökningstillstånd. Jag ägnade mycket tid åt att läsa in förarbeten och rättspraxis – och min bedömning var att det var omöjligt att få ett avslag. Ändå lyckades vi!!! Detta är min största seger någonsin – och jag tvivlar på att jag kommer lyckas med något lika fantastiskt.

Vinsten lärde mig att ingenting är omöjligt. Sedan dess letar jag ständiga utmaningar där jag försöker göra det omöjliga möjligt.

Mitt engagemang och den tid min sekreterare fick lägga på detta ledde så klart till sämre resultat. På hösten hade jag möte med Ann-Sofie Frey från Almi. Urskuldande förklarade jag att resultatet nog inte skulle bli så bra.

Hon tittade på mig och sa: “Inser du inte vad du gjort. Genom Ja till Österlen har du byggt ett varumärke som ett storföretag skulle varit berdd att betala flera hundratusentals kronor för.”

Nej, jag insåg det inte då. Men när det fortfarande kommer klienter som berättar att de bestämde sig 2007 för att om de någonsin skulle behöva en advokat så skulle de anlita mig… då förstår t o m jag att den där tiden jag la på något som verkligen engagerade mig var en god investering.

Saknaden efter ett barn

Vissa ärenden berör mer än andra. Något som berör mig djupt är när kontakten mellan föräldrar och barn upphör. Alltför ofta får jag höra om föräldrarnas sorg. För några år sedan inspirerade detta till en novell. Kanske kan den ge hopp?

 Saknaden efter ett barn

Redan när hon bläddrade igenom ”Hemmets Journal” hade de grå slabbhögarna hunnit smälta. Kvar på den kräkgula plastmattan fanns små sjöar av smältvatten. Hennes Ballykängor hade torkat och lämnade inte längre kvar några spår, trots att hon inte hade orkat dra de sjukhusblå plastpåsar med resår över skorna. Ballykängorna hade hon fått av Christina. Hon log missmodigt – åtta år sedan var det visst… Strax efter hade kontakten försämrats.

–         Birgitta Andersson

Sakta reste hon sig upp och följde läkaren genom korridoren.

Hennes hand var mjuk, det var som om det blivit skinn över det senaste året. På läkarens uppmaning började hon sin berättelse om hostan som aldrig ville sluta, rosslingarna när hon andades, sorgen över den brutna kontakten med dottern, ensamheten i det lilla huset. Läkaren lyssnade, nickade och log. Efter att ha skrivit ut ett recept på penicillin mot en förmodad lunginflammation började han bläddra i almanackan.

–         Jag skulle vilja träffa Dig igen om sex veckor, men det blir ju mitt i julen. Skall vi säga att vi skickar en kallelse efter trettonhelgen.

 Birgitta nickade. Händer möttes i avsked.

 

Golanhöjderna

Motorljudet ökade när traktorn kämpade sig uppför ”Golanhöjderna”. Så hade hans morfar skämtsamt döpt kullarna som oväntat dök upp mitt i det platta jordbrukslandskapet. Under kullarna fanns en underjordisk sjö – en av kommunens största grundvattentäkter. Omedvetet suckade han när han tänkte på framtida restriktioner – förbud att använda bekämpningsmedel inom vattenskyddsområde. Skulle det överhuvudtaget vara möjligt att odla här i framtiden? Skulle ekonomin klara bortfallet? Kanske hade det varit bäst att sälja nu – innan grannarna förstod problemet. Just nu var hans liv fyllt av problem. Störst var oron för hans mamma som led av obotlig cancer. Skulle hans syster över huvud taget komma hem innan modern var borta? Som ung hade han tagit över gården. Hans syster hade fått friheten att utbilda sig och resa. Nu hade hon ett välbetalt arbete någonstans i världen. Han undrade om hon bildat familj. Hur hade deras relation varit om inte deras far hade ryckts bort så tidigt? Han vände ekipaget och studerade ringvältens manchesterränder genom bakre traktorfönstret.

 Så länge han kunde minnas hade han älskat det intensiva vårbruket. Tiden när allt händer från det tjälen lämnar jorden tills åkrarna ligger torra och nysådda. I år infann sig dock inte känslan. Istället ockuperades han av hopplöshet. Hemma låg hans fru till synes apatisk. Hon påstod att hon inte fick pressas, att hon var sjuk. Det hade varit lättare om hon brutit ett ben. Nu bara låg hon där. Om det var något som hon tyckte var kul kunde hon oförklarligt ”bli frisk” för att lika plötsligt falla ner i apati igen. Oron tärde. Hur påverkades deras barn? Här satt han på traktorn. Vårbruket var alltid lika intensivt. Det handlade om dagar och några timmars försenad sådd kunde kosta hundratusentals kronor i slutändan. Han var fångad i vårbrukets sysslor och saknade möjlighet att göra något annat än köra vidare.

 

Avslutning

Terminens sista skolbuss bromsade in. Hon vinkade åt Anderssons två töser genom fönstret. De var avslutningsfina i rosarutiga klänningar och sommarsandaler. Hur gamla kunde de vara? Hon mindes barnens skolavslutningar och våndan för hur pengarna skulle räcka till nya kläder till barnen. Det hade inte varit lätt när de övertog lantbruket efter hennes föräldrar. Då fick barnen bara ta en skiva pålägg. Mjölken byttes ibland mot vatten. Men nya avslutningskläder hade de alltid fått hennes båda barn, Håkan och Christina.

Hennes egna barnbarn var inte med bussen. Håkan och hans fru hade nog varit med på skolavslutningen. Han hade det inte lätt, Håkan. Att vara lantbrukare var ett ensamt arbete nu för tiden. De senaste åren hade hans fru inte varit mycket till hjälp. Först hade hon arbetat och gått på utbildningar till sent på kvällarna. Nu var hon sjukskriven för utmattningsdepression.

                      Birgitta tog spjärn mot fönsterbrädan när hon reste sig upp. Doften av pelargonier spred sig i rummet. Tröttheten blev värre för varje dag. Cancern åt sig sakta genom hennes kropp. När läkarna äntligen hade funnit orsaken till hennes hosta hade det varit för sent att behandla. Inom sig hade hon nog visst hela tiden. Hur många gånger hade hon inte försökt sluta röka? När Per, hennes man, levde var det inte lätt. Doften. Gemenskapen.

                      Trots alla tuggummi och plåster hade hon alltid börjat igen efter någon vecka. Ja, och sedan, när Per gick bort för 19 år sedan, blev cigaretterna ett sällskap Hon var inte längre ensam när hon rökte kvällscigaretten. Som om de återigen satt tillsammans i rofylld, tyst, gemenskap. En sådan fjollig tanke!

                      Med en tunnsliten linnehandduk torkade hon pannan. På vinden låg det ytterligare tre dussin. Hennes mor och moster hade vävt. Hon hade sparat, liksom hon alltid sparade det nya brödet tills det gamla var uppätet. Än en gång påmindes hon om att hon borde dela upp sina saker. Hur skulle det annars gå?

                      Hon avbröts i tankarna av tre korta ringningar på dörrklockan. Inneskorna släpade mot den grå korkmattan när hon gick ut i hallen.

–         Här kommer posten! Hur är det med dig idag?

–         Jovars, en blir ju inte bättre. Har du några brev eller är det bara reklam.

–         Jag tror visst det låg något brev i bunten. Nej, nu får jag kila vidare. Vi ses i morgon.

Med en sista ansträngning bar hon in den tjocka bunten i köket. Där sjönk hon utmattad ner på bänken. Elgiganten, Bauhaus, Willys, Lidl. Alla dessa affärer som hon lärt sig namnen på via de återkommande reklambladen i grälla färger. En räkning från Telia. Inget brev från Christina idag heller. Det var juristen som föreslagit att de skulle skriva till hennes dotter. Även om hon sagt att hon inte trodde att Christina skulle svara hade det tänts ett hopp. Tiden var knapp. Det var dags att avsluta.

 

Minnen

Ett varmt kök

Regnränder på rutan

Doft av kanel och kardemumma

Bullar som bränns

Stearinljus

Iskall mjölk

En storebror att se upp till

En storebror som vet och kan allt

En far som skall fortsätta plöja

 

Ett kontor med marmorgolv

Stora skrivbord

Kostymklädda banktjänstemän

Bouppteckning, arvskifte och reverser

 

 



Samtal som förändrar livet

Doften av mogen raps klibbade sig fast i asfalten. Ännu sjöng koltrasten från lärkträdets topp. På byrån låg fortfarande smyckena i skrinet hon fått av Per. Fortfarande odelade. Det är svårt att acceptera sin egen dödlighet.

                      I går hade hon slutligen undertecknat testamentet. Christina hade fått två chanser, men hon hade inte svarat på något av juristens brev. Det var 18 år sedan Håkan tagit över lantbruket. Birgitta hade fått bo gratis i ett av husen, som tillhörde gården. År ut och år in hade Håkans familj tagit hand om henne. Hans barn hade varit hennes stolthet och glädje. Lånen till Håkan hade hon successivt skrivit av. Sedan Christina flyttade utomlands för tre år sedan hade kontakten varit helt bruten. Inte ens nu, när Birgittas dagar var räknade, hade hon besvarat juristens brev.

                      Återigen läste Birgitta den tummade kopian av testamentet:

 

”Efter min bortgång skall mina smycken fördelas mellan mina barn enligt separat uppdelning. All min övriga kvarlåtenskap skall tillfalla min son…”

 

Om Christina bara hade hört av sig. Än var det inte för sent, men tiden rann som sand mellan fingrarna.

                      På banken hade de frågat om hon verkligen skulle sälja alla aktiefonder. Med tårarna rinnande nerför kinderna hade hon berättat om sorgen över en förlorad dotter. Om hur Christina skulle få alla hennes pengar bara hon fick träffa henne en sista gång. Personalen hade nickat förstående och placerat försäljningslikviden på Birgittas checkkonto.

                      Den svaga vinden fick gullregnets blommor att regna ner över den bärbara telefonen. Ännu hade hon inte gett upp hoppet. Andningen var tung. Läkarna hade konstaterat att cancern nu spridit sig till hjärnan. Barnbarnen fyllde hennes hus med syrener och pioner. Ändå bet sig lukten av sjukdom kvar i hörnen. Här ute hade hon sin tillflykt. Här kunde hon njuta av sommarens dofter. Hon hoppades innerligt att hon ännu en gång skulle hinna känna doften av Madame Plantiers vita rosor.

                      En telefonsignal fick koltrasten att hastigt lämna lärkträdet. Först efter femte signalen lyckades hon trycka på svara-knappen. Långsamt förde hon luren mot örat.

–         Hallå?

–         Hej – är det du mor?

–         Christina?!

 

Presentation av Advokatbyrån Annika Andebark AB

Att presentera sig för en stor skara okända människor tycker jag fortfarande känns obehagligt. Just den här känslan – hur positivt skall jag beskriva företaget. Genast sätter sig Jante på min axel.

När jag är anlitad som föredragshållare brukar jag inleda med att “För några år sedan presenterade Radio Kristianstad mig som idéspruta. Till vardags säljer jag trygghet och god nattsömn…” Men det blir alldeles för långt när det är dags för den där korta presentationen.

I torsdags sa jag ungefär så här;

Jag driver Advokatbyrån Annika Andebark med kontor i Hammenhög och Kristianstad. Går allt som vi vill etablerar vi oss i Malmöområdet efter årsskiftet.

För ett år sedan byggde vi om fastigheten i Hammenhög och sedan februari är vi fyra jurister och fyra administratörer på deltid.”

Varje gång när jag ställer mig upp för den där korta presentationen grämer jag mig att jag inte gjort den där hisspresentationen som passar i alla sammanhang.

Personligt växande

Facebook har blivit en ganska stor del av mitt liv. När jag läser intressanta inlägg addar jag ofta personen. Därför har jag idag många författare som vänner. Att läsa deras inlägg är som att läsa deras böcker – fast man får texten i små dagliga snuttar.
 
Några av mina favoriter är Nina Jansdotter, Sanna Ehdin och MediaBabe.
 
Följande inlägg av Sanna Ehdin väckte tankar;
 
I morgon 28 okt avslutas den 9.e vågen i Mayakalendern, den största tiden för personlig växt och transformationer. Den började 11 februari, samma dag som revolutionen i Egypten startades av folket o ledde till regeringens avgång 18 dar senare… Vilken häftig tid vi lever i!! : )

Ja, det är en häftig tid vi lever i.

Den 11 februari 2011 hade jag möte med min coach, Anne Looström. Då kände jag mig inte alls mogen att vara ledare! Med blandad förhoppning och bävan såg jag fram emot fredagen efter – den 18 februari då vi hade nystart på kontoret – Emma och Johans första arbetsvecka hos oss.

Idag – den 28 oktober – ska jag träffa Anne Looström igen. Om jag ser tillbaka på den här perioden kan jag inte säga annat än att Sanna Ehdins ord stämmer på mig. Aldrig tidigare i mitt liv har jag utvecklats och förändrats så mycket som under den här perioden.

Idag känner jag mig redo att vara ledare i mitt företag. Under året har jag fått så mycket bekräftelse på att jag är på rätt väg. Ja, det har verkligen varit en total förändring.

Även min omgivning har kommenterat denna förändring… Mayakalendern vet jag inte mycket om – men jag är beredd att hålla med om att vi lever i en häftig tid!

Ännu fler guldkorn

Tänk så mycket guldkorn vi har i vardagen bara vi ger oss tid att uppmärksamma dem!!!

Stort tack Anna! Att bidra till andras personliga utveckling känns fantastiskt!

Anna Björck Nilsson Jag känner också att dina iidéer och nlägg har betytt mycket för mig; jag har under året (och i snabbare takt i höst) utvecklats eller kanske snarare vågat tillåta mig själv att vara mig själv o tro på vad jag kan.