Ärkebiskop Gustav Trolle (1488-1535)

En ”bibel” ”som jag ofta återvänder till för att få grepp om den komplicerade medeltiden är Dick Harrisons bok ”Sveriges medeltid”. När teorierna är många är det skönt att hålla sig till en ”sanning”. Citaten nedan är hämtade från denna bok.

1514 valdes Gustav Trolle till ärkebiskop

Gustav Trolle var son till Erik Trolle och sonson till Arvid Trolle. Båda hade varit unionssänliga, men förlorat.

Erik Trolle, som först valts till riksföreståndare, hade fått träda tillbaka när Sten Sture d y fick allmogen på sin sida. Arvid Trolle hade residerat på Bergkvara utanför Växjö och haft inkomster som gjorde honom till en av Sveriges rikaste män. Pga kriget mellan Sten Sture d ä och kung Hans hade Arvid Trolle tvingats gå i dansk exil där han avled 1505.

Dick Harrison beskriver Gustav Trolle som en ”stridslysten yngling” med ”faderns och farfaderns öde i färskt minne”.

Han beskriver Sten Sture den yngre som en ”energisk och militärt kompetent ledare, men liksom fadern Svante hade han inga större ekonomiska resurser”. Det gjorde honom beroende av andra grupper och bidrog, enligt Dick Harrison, till att göra honom  ”aggressiv” då han ”visste att han måste stärka sina positioner på oppositionens bekostnad om han skulle kunna härska”.

”Den utlösande faktorn i konflikten mellan riksföreståndare och ärkebiskop var tvisten om Almare Stäket. Denna borg, belägen å Stäksön i Sigtunafjärden, hade under 1400-talet blivit Uppsala biskoparnas militära bas. Vägen mellan Stockholm och Västerås löpte på ett sådant sätt att slottets garnison lätt kunde övervaka den. Dessutom låg slottet så nära Stockholm att borgherren fort kunde skicka trupper mot staden.

För Sten Sture var det en hjärtesak att beröva Gustav Trolle Almare Stäket och dra in befästningen till sig själv. Herr Sten poängterade att själva slottet visserligen var ärkebiskopens men att det län som lydde därunder, ungefär motsvarande Bro härad, var kronans och inte kyrkans. Alltså måste Gustav Trolle svära länsed till riksföreståndaren. Ärkebiskopen vägrade, vilket herr Sten tog som förevändning för att gå till angrepp. Erik Trolle och andra oppositionella fängslades och på hösten 1516 försatte Sten Sture Almare Stäket i belägring. Gustav Trolle anklagades för förräderi och för att var aunionskonungens handgångne man.

Detta var precis ett sådant tillfälle som Kristina II väntat på för att få in en fot i Sverige. Kungen ställde sig på ärkebiskopens sida och sände i maj 1517 en flotta mot Stockholm under ledning av” Joacim Trolle (farbror till Gustav Trolle). ”Vid hans sida stod Sören Norby, en av Danmarks främsta sjökrigare, med omkring 3 000 man. Flottan överrumplade och intog borgen Stegeholm vid Västervik, där omkring 200 människor brändes inne, fortsatte norrut och ankrade i Värtan utanför Stockholm. Riksföreståndaren mötte invasionen nära dagens Djurgårdsbro, vid byn Vädla, Efter att ha lidit nederlag återvände den danska flottan hem.

Segern stärkte Sten Stures sak avsevärt. Han kallade till novembermöte i Stockholm. Riksrådet var där, liksom representanter från frälset, bergsmännen, dalkarlarna och det stockholmska borgerskapet. Även ärkebiskopen tvingades delta, mot löfte om fri lejd. Sten Sture drev fram ett beslut som innebar att Gustav Trolle förklarades som en förrädare och avsattes från ärkebiskopsstolen. Dessutom beslöt man att Almare Stäket skulle förstöras. De närvarande delegaterna lovade att bistå varandra för den händelse besluten skulle resultera i otrevliga efterräkningar. Att avsätta en ärkebiskop var farligt – et var likvärdigt med att utmana den kyrkliga rättsordningen och riskera bannlysning och interdikt.

Vid tiden för Stockholmsmötet var Gustav Trolles ställning redan svag eftersom förråden i den belägrade borgen var på upphällningen. Det dröjde inte länge förrän riksföreståndarens trupper intog Almare Stäket, som omedelbart började förstöras i enlighet med riksmötets beslut. Gustav Trolle låstes in i Västerås slott och tvingades lämna sitt ämbete. I och med det hade Sten Stures ställning förbättrats ytterligare, och nu fanns det inte längre utrymme för en riksrådsopposition. Alla visste att det bara var en tidsfråga innan Kristian II skulle invadera landet ännu en gång. Sverige måste visa upp en enad front.

Under Kristina II:s eget befäl landsteg ett par tusen tyska knektar och danska soldater utanför Stockholm vid midsommar 1518. En belägring inleddes, men den blev inte långvarig. I slutet av juli lyckades Sten Sture än en gång besegra motståndaren, nu i en drabbning mellan Brännkyrka och Årsta. Kristian II drog sig tillbaka med flottan till skärgården och övergick till förhandlingar. Under de inledande diskussionerna kom parterna överens om att sluta ett tvåårigt stillestånd. Kung Kristian och herr Sten skulle mötas i Österhaninge för att diskutera vidare, varvid unionskungen fick sex svenska män som gisslan för sin personliga säkerhet. Men kungen infann sig inte på mötet. Han sade upp vapenstilleståndet och seglade till Köpenhamn med gisslan.”

Gustav Trolle var danskvänlig och drev sin politik mot den nationella opinionen.

1520 krönte Gurstav Trolle Kristian II till svensk kung.