Jacob Duwall

Landshövding Duwalls far föddes omkring 1589 i Prenzlau i Altmarkt och blev musketerare i svensk tjänst omkring 1607.

 

Följande text är hämtad ur Svenskt Biografiskt lexikon:

“Då han i början av 1628 fick konungens order att snarast avmarschera med sitt folk till Stockholm, hade han svårt att få ihop de spridda och illa utrustade skarorna, men i april voro de samlade i Stockholm, där de reorganiserades. Tillsammans med sitt regemente medföljde D. därpå flottan till Danzig. På hösten fingo de avlösning och begåvo sig på hemväg men stannade på Öland för att rekreera sig efter strapatserna till sjöss. Då konungen 1 nov. s. å. anlände dit på hemväg från Preussen, beordrade han dem att omedelbart bege sig till Stralsund och förstärka den svenska garnisonen där. Före årets slut voro också sex kompanier av D: s regemente under D:s befäl installerade i Stralsund. Därmed börjar D: s verksamhet på tysk mark, vilken sedan kom att vara så gott som hela hans återstående liv.

D. lämnade nu chefskapet för sitt norrländska regemente och blev i stället överste för två värvade tyska regementen. Han var ivrigt sysselsatt med värvningar och gjorde för detta ändamål resor åt olika håll, bl. a. till Elbing.

Den 30 mars 1630 ledde D. ett lyckat angrepp på skansen vid Altefähr. Vid midsommartiden lämnade en del av D: s trupper Stralsund för att sluta sig till den svenska huvudarmén, som då landsteg på Tysklands jord. I sept. s. å. försträckte han 9,000 rdr till Gustav II Adolf mot förläning av jord. Själv stannade D. i Stralsund, där han efter överste Alexander Leslies avresa förde befälet över trupperna. Hans korrespondens med konungen röjer, att uppdraget var förenat med rätt stora svårigheter, särskilt på grund av truppernas dåliga inkvartering och de ständiga dröjsmålen med soldens utbetalning.

Under 1631 betroddes D. emellertid med nya uppgifter. I början av året stod han med en del av sitt regemente till Gustaf Horns förfogande under dennes företag i Odertrakten, och vid framryckningen mot Frankfurt a. d. Oder tillhörde D. konungens egen armé samt blev i juni av Gustav II Adolf, med avvikande från Gustaf Horns förslag, utsedd till kommendant i nämnda stad.

Vid Gustav II Adolfs tåg till Magdeburg kvarlämnades huvuddelen av D:s regemente i Ktistrin, och under operationerna kring Werben sommaren s. å. hade D. i uppdrag att hålla Warthelinjen med en styrka av 2,000 knektar och 400 à 500 ryttare. D:s regemente var fördelat mellan Frankfurt och Rostock; på sistnämnda plats deltog truppen i Warnemündeblockaden.

Efter slaget vid Breitenfeld sept. 1631 förflyttades D: s regemente från Oderområdet till den armé, som Johan Baner organiserade vid Kalbe, nära Saales inflöde i Elbe.

Efter Gustav II Adolfs död hade D. sin verksamhet förlagd till Schlesien, där han var överbefälhavare för de svenska trupperna och samtidigt ställd under legaten Sten Bielke i Stralsund. D. skulle i Schlesien samverka med de sachsiska och brandenburgska trupperna under fältmarskalken H. G. von Arnims befäl, men samarbetet gick dåligt. Slitningar angående högsta befälet förekommo, och de tyska trupperna ville inte omedelbart lyda under den svenske överbefälhavaren; därtill kommo ideliga tvister angående kvarteren. D. hade i allmänhet gjort sig känd som en tapper krigare och skicklig fältherre, men redan under Stralsundstiden framträdde även andra drag, vilka blevo ödesdigra. Från tyskt håll har D. beskyllts för övermodigt och vårdslöst uppträdande; kurfursten Johan Georg av Sachsen kallar honom »ein ruhmrediger Mann, der sich mehr vertraut, als er auf Gott sich verlassen», och från annat tyskt håll har han anklagats för fylleri och oförmåga att hålla disciplin bland soldaterna, vilka stulo, brände och plundrade runt omkring i landet. Även om man gör avdrag för den personliga ovilja, som kommer fram i dylika uttalanden, kan man inte komma ifrån, att D. genom oförsiktighet och bristande förmåga av samverkan hade sin dryga andel i den svåra olycka, som drabbade de svenska vapnen vid Steinau, då Wallenstein plötsligen vände sig mot de isolerade svenskarna, överraskade dem i deras ofullbordade förskansningar och tvang dem att sträcka vapen (1 okt. 1633). D. var vid tillfångatagandet så drucken, att han knappast, kunde tala. Han släpades med den wallensteinska hären men lyckades redan 13 nov. s. å. att fly. Nederlaget gick D. hårt till sinnes, och han sökte, ehuru förgäves, få Oxenstierna att utse en offentlig krigsrätt över alla högre svenska officerare, som deltagit i slaget, för att utreda saken. D. försökte samla resterna av den slagna armén och organisera motstånd genom ett för fienden farligt partigängarkrig, men Breslaus borgare nekade honom penningmedel till sold och värvningar. D: s missmod ökades, och han avled kort därpå. Han begrovs i Nicolai-kyrkan i Stralsund, där ett epitafium sattes upp. — Brev från D. finnas bl. a. i Skrivelser till Gustav II Adolf och till Axel Oxenstierna, i Riksarkivet. D. förlänades med bl. a. Korsnäs i Vekkelaks sn samt Stora och Lilla Abborfors i Pyttis sn, Kymmenegårds län. Rörande D:s jordegendom jfr även Reduktionskollegii akt 258, Kammararkivet.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Captcha Captcha Reload