Vanerna

Här sparar jag anteckningar om vanäran och synen på kvinnor före reformationen

”Jordens moder i Norden – myt, magi och fruktbarhetsrit från förkristen tid.”
av Birgitta Onsell 1990.

Vanagudinnan Nerthus (den kraft som våren skall väcka till liv) och hennes dotterdotter Freyja (som utväxlades med asarna).

Vanatidens människor vördade jorden och deras ”evangelium” lydde: God årsväxt och fred. Gudinnan Nerthus var en åkerbrukets och fredens gudinna. Enligt den romerske historieskrivaren Tactius färdades hon på vårarna i en täckt vagn med en präst som körsven, runt om i landskapet och välsignade de nysådda grödorna.

Ortsnamn: Närlunda, Närtuna, Nälsta, När och Nalevi.

(kyrkomötet 525 i Macon då kyrkoherrarna efter flera dagars tvekan slog fast att kvinnorna kunde anses som en del av det mänskliga släktet!)

Teologi ”läran om Gud” är en serie av överenskommelser mellan män. Man och man emellan. Stora delar av gamla testamentet kan läsas som en handbok i patriarki.

Ur Kvinnor och familj i det forn- och medeltida Skandinavien
av Birgit Sawyer

sid 72
Gravmaterial från de första århundradena e Kr visar stor respekt speciellt för äldre kvinnor.

Mäns gravutrustning avtar med stigande ålder medan kvinnors utrustning tilltar. Kan de ha haft en ekonomisk status som släktens överhuvud? eller en religiös?

Mäns status bestämdes av funktioner som krävde fysisk styrka.
Kvinnors status bestämdes av funktioner som krävde erfarenhet och kunskap, som endast ett förhållandevis långt liv kunde ge.

Den östsvenska Tunagraven fårn 300-talet är unik i Skandinavien för sin rikedom på guld och importvaror.

I Norge är det framförallt kvinnor som under yngre järnålder hedrats med långhögar (de har rikare innehåll). Troligen markerar långhögarna en speciell grupp i samhället.

I Eddan förknippas kvinnliga väsen i mytologin med kunskap om det förgångna, det fördolda och framtiden, liksom kunskap om skrivkonst, skaldekonst och magi.

Ev. är etymologin till ordet Edda – oldemor. Det skulle utpeka äldre kvinnor som traditionsbärare.

Sigdrifúmál: hjälten Sigurd ber valkyrian Sigerdriva lära honom visdom. Hon lär honom segerrunor, ölrunor, hugrunor, läkerunor och bärgrunor (som kan rädda foster från födande kvinnor).

Voluspá: Völvans spådom. Völvan=en spå- och trollkunnig gudinna. Skildrar världens skapelse, guldålder, förfall och slutliga undergång (Ragnarök)

Völvan har världslig motsvarighet i sejdkunniga kvinnor (som behärskade operativ magi – kan skada eller hjälpa människor).

Enligt Snorri hade asarna lärt sig sejden av Freja. För att Odin skulle kunna tillägna sig kunskapen behövde han bli Argr, dvs den passive i ett homosexuellt förhållande. Hos asarna var detta den mest nedsättande beskyllningen. Att vara Argr straffades med fredlöshet.

På Island byggde deras samhälle på ett markerat, militant maskulint ideal.

Brynhilda förenar i sig både manliga och kvinnliga dygder; hon är framgångsrik som krigare, skönast bland kvinnor och duktigast i kvinnosysslor som handarbete.

Kvinnans mansroll var positivt laddat motiv i isländska sagor och hos Saxo. Men kvinnans maskulina drag skall övervinnas.

Valkyrie- eller sköldmömotivet – sid 74.

Äldsta skriftliga källorna gör tydlig koppling mellan kvinnor och kunskap och deras uppfattning om sejd somm en kvinnlig specialitet. Många tecken finns på att kvinnor tillerkänts en icke ringa makt pga den nära kontakt både med naturen och med det ”övernaturliga”, som antogs vara förbehållna deras kön. I hedniska samhällen där magien var en nyttig kunskap, tyder detta på en hög värdesättning av kvinnan, men med kristendomens kategoriska fördömande av alla former av magi säger det sig självt att attityden radikalt förändrades. För kristna författare representerar magien de hedniska och onda makter, som kyrkan bekämpade, och så tränger bilden av Eva, det ondas upphov in i framställningen av forntidens kvinnor.

Hedniska trosföreställningar
kvinnliga väsen i nordisk mytologi
Nornor= särställning, bestämmer människornas öde, lycka och olycka.
Diser
Valkyrior
Fylgjor

Demoniska jättekvinnor och mäktiga gudinner, de trofasta hustrurna Siv och Nanna, modern Frigg, den livgivande Fröja samt den profetiska Völvan.

Kriget mellan asar och vaner motsvaras av en spänning mellan två olika kulturer; Odinskulten (krigisk och mansdominerad) Vaner-kulten (fred och fruktbarhets inriktad där kvinorna spelade en framträdande roll. Går tillbaka till Bronsåldern. Gudar: Njord, Frö och Fröja – garanterade hälsa, kraft och fruktbarhet, släktens fortlevnad)

Fröja (Vanedis) var den främsta disen omgiven av nio ungmör.

Asarna: ständigt krig med de farliga makterna (jättar)

Vanerna söker försoning (genom att Njord och Frö äktat var sin jättekvinna – Skarde och Gerd)

Völan står utanför släkt. och gudagemenskapen. Hon är ett mellanled mellan människor och gudar, socialt mellan kultformer av högre och lägre status – mellan hedendom och kristendom

Mot vanerkultens fruktbarhetsdyrkan ställde kristendomen avhållsamhet. och kyskhetsideal.

Mot omsorgen om släktens överlevnad ställdes omsorgen om individens fräsling och mot ära och självhädelse som det högsta goda ställdes den kristna ödmjukheten.

Det hedniska tänkandet saknade spår av orenhetsföreställnignar knutna till könet. Kristendomen förbjöd kvinnan utföra kulthandlinar.

Synkretism. Föst uppfattades den kristne guden som en av många. (katolicismen med helgon) för att så småningom bli överordnad alla andra och slutligen den ende varvid de hedniska gudomligheterna dock inte försvann utan demoniserades. Som förmedlande länk mellan människan och den ende guden fungerade helgonen.

I hednisk tid hade nornorna eller någon av fruktbarhetsgudomligheterna åkallats vid barnsbörd. Sigdrifúmal rådde födande kvinnor och deras medhjälpare att lära sig ”födslorunor” för att erhålla hjälp från diserna. I kristendomen efterträddes dessa av jungfru Maria, St Margareta och St Dorothea. Magiska formler och ramsor ersattes med kristna böner. Runstav fr Norge visar hur magiska seder levde kvar men med kristet innehåll

”Maria födde Kristus, Elisabet födde Johannes Döparen. Var förlöst i deras namn. Kom ut barn, Herren kallar dig ut i ljuset!”

sid 102

Den ogifta kvinnan hade under medeltiden en plats och ett berättigande som hon helt förlorade efter reformationen. För såväl gifta som ogifta kvinnor gäller det negativa inflytande som kyrkliga författares misogyna hållning haft.