Häxprocesser 1668-1676

 

 

Egentligen har jag aldrig reflekterat över det där med häxprocesser. Här i Älvdalen socken – där det stora oväsendet började – blir jag nyfiken.

“Sverige var ett land med få häxprocesser i jämförelse med andra länder i Europa. I Sverige avrättades omkring 400 personer för häxeri mellan 1492 och 1704. Av dessa inträffade nästan alla fall (trehundra) under en kort men intensiv period; de åtta åren mellan 1668 och 1676, då den häxhysteri som kallas “Det stora oväsendet” bröt ut och orsakade en stor mängd häxprocesser i landet. Det är denna berömda period av intensiv häxjakt som är mest känd och utforskad och som brukar beskrivas i historieböckerna då man läser om häxprocesser i Sverige.” läser jag på Wikipedia. Nedanstående kursiva text är också hämtad från Wikipedia

“Den första vågen – svenska häxprocesser före 1668

Under medeltiden ansågs trolldom inte som ett allvarligt brott; endast den som hade begått ett mord med hjälp av trolldom fick avrättas, men det är inte känt om någon avrättades för trolldom i Sverige under medeltiden.Det första kända fallet härrör från Arboga stads tänkebok år 1471 då Karin och Birgitta Andersdotter stod anklagade för trolldom, man vet dock inte om de avrättades”

Då då alla domböcker inte är bevarade förekommer olika uppgifter om antalet avrättade under tiden före 1668. Uppgifterna varierar mellan ett tiotal och hundratal avrättade.

“Häxprocesser förekom knappt under drottning Kristinas regeringstid. År 1648 hölls den principiellt viktiga processen mot Olof Månsson, som slutade med en mild dom. Vintern 1649 gav hon order om att den påbörjade häxprocessen i den svenska provinsen Bremen-Verden i Tyskland skulle upphöra för att den inte skulle utveckla sig till en massprocess. Det förekom dock dödsstraff även vid trolldomsfall under denna tid. År 1650 hade två gamla kvinnor från Umeå erkänt att de rest till Blåkulla och använt trollkatter för att mjölka andras kor och dömts till döden enligt Bibelns text “du skall inte låta en trollkona leva”. Då Hovrätten, som befäst domen till halshuggning med efterföljande bål refererade målet för Kristina godkände hon dödsdomen. År 1653 dömdes också en kvinna från Lit i Jämtland till döden för att ha dödat boskap med magi. Det anses som den sista dödsdomen för trolldom i Sverige före 1668. Mellan 1596 och 1668 beräknas något under hundra avrättningar för häxeri ha inträffat i Sverige.”

“Det stora oväsendet 1668-1676

De svenska häxprocesserna tog fart år 1668 under Karl XI:s regering, då den hysteri som kallades det stora oväsendet bröt ut och ledde till en stor mängd häxprocesser som under de följande åtta åren fram till 1676 ledde till hundratals avrättningar. Lars Elvius, kyrkoherde i Älvdalen, förhör med den unga vallflickan Gertrud Svensdotter och processen mot Märet Jonsdotter kom att ses som startskottet. 1668 hölls en stor rättegång i Dalarna (i Mora), där 17 personer dömdes till döden. Även barnen som agerade vittnen och angivare straffades – i Mora dömdes 148 barn med ris eller gatlopp.

Den svenska häxhysterin 1668-76 var vad man kallade “endemisk“, dvs den spred sig ryktesvägen från bygd till bygd och utspelade sig inte isolerat inom en specifik bygd, som de gjorde i exempelvis Norge. De svenska häxprocesserna 1668-76 hade alla samma mönster; barnen anklagade vuxna för att ha kidnappat dem och fört dem till Blåkulla om nätterna. De utpekade arresterades och anklagades.”

Under häxprocessen i Stockholm 1676 avslöjades dock flera av vittnena med lögn och erkände inför domstolen att de hade avgett falska vittnesmål. Som en följd av detta avbröts häxprocesserna tvärt i både Stockholm och i resten av landet. Bland de som bekämpade de många domarna och verkade för större rättssäkerhet fanns många präster av vilka den mest kända är kaplanen Noraeus.[3] Dessa insatser har dock kommit oförtjänt i skymundan av läkaren Urban Hiärnes agerande.

“1677 arbetade i stället trolldomskommissionen med att förhindra häxprocesser, och samma år beordrades landets alla präster att hålla tacksägelsebönder för sina församlingar med budskapet att landet nu för alltid var rensat från häxor, för att förhindra ytterligare anklagelser. En del präster framhöll dock att häxerierna trots allt varit verkliga, men läxades då upp av kommissionen.”

Följande avsnitt är hämtade ur Per-Erik Melanders uppsats, Häxprocesser.

Det var i byn Åsen vid Österdalälvens norra strand ungefär två mil norr om Evertsberg i Dalarna, där dagens Vasaloppsåkare passerar, som häxprocesserna tog sin början. Byn hade sommaren 1668 20 hushåll med ungefär 220 personer, varav ca 70 var barn under 15 år. Två närliggande byar, Brunnsberg och Loka, drogs också in i trolldomsväsendet redan från början.

Huvudpersonen var en Gertrud Svensdotter som år 1668 skulle fylla 12 år. Hon bodde hos sin farfars båda systrar, Elin och Christin Jonsdotter, båda ogifta, 54 respektive 52 år gamla. I januari anklagades hon för att vara trollkona. Bakgrunden var följande. I oktober 1667 hade hon tillsammans med den 9-årige Mats Nilsson vallat getter nere vid älven. Två getter tog sig över till en liten ö i älven och Gertrud vadade över för att hämta dem. Gertrud och Mats hade sedan blivit osams om någonting och flickan hade klått upp Mats. När pojken kom hem berättade han för sin far vad som hänt och nämnde bland annat detta: han hade hört hur Gertrud anropat djävulen och sedan gått på vattnet ut till ön. Fadern tog pojken till kyrkoherden för vilken han fick upprepa historien. Gertrud blev alltså anklagad för att ha samröre med djävulen.

Ingenting hände förrän i januari 1668 då en Erich Erichsson, en 15-årig pojke från byn, berättade för kyrkoherden att Gertrud Svensdotter fört hans syster Anna till Blåkulla. Nya förhör inleddes där Gertrud till en början nekade till anklagelserna.

Erich Erichsson var tydligen en särpräglad yngling. Han berättade om syner och uppenbarelser han haft medan han gått vallgång uppe vid fädbodarna på gränsen till Härjedalen. Han betraktades som synsk av de äldre och som sådan bemöttes han med respekt. Vid midsommartid 1668 berättade han om Blåkullafärder som han deltagit i och namnger flera personer i byn som varande inblandade.

Under sommaren håller kyrkoherden förhör med de namngivna som är både män, kvinnor och barn. De anklagades skara växer; i förhör med en namnges ytterligare personer och så vidare. Det är som en lavin. Till slut är det 30 personer, 17 vuxna och 13 barn, som är misstänkta för att vara i maskopi med djävulen. Av dessa är 22 kvinnor.

Inte förrän i september 1668 skedde rannsakning med de misstänkta. Först behandlades Gertrud Svensdotters fall. I tingsprotokollet beskrevs den ursprungliga händelsen så här: Den onde själv, satan, hade kommit fram till Gertrud och smörjt hennes fötter så att hon skulle kunna gå på vattnet. Nu bekänner Gertrud i förhör att så var fallet Hon säger dessutom att satan även smörjde henne på benen och att han gett henne ett horn och sedan gått före henne över vattnet. Hon skall också ha yttrat dessa ord: “Kom nu fanen och för mig till helvetet och inte till himmelriket”. På ön hade hon smörjt de båda getternas fötter och återvänt med dem över vattnet. När hon återvänt till stranden gav hon tillbaka hornet till satan som efter detta försvunnit.

Så kan en berättelse växa och utbroderas!

Av de 30 personer som rannsakades bekände 11 barn och 5 vuxna att de deltagit i Blåkullafärder. 4 av de vuxna gjorde sina bekännelser under tortyr. Endast en erkände utan tvång; han ansågs dessutom i tingsprotokollet som mindre tillräknelig. Nästan alla barnen erkände av egen fri vilja.

Den 13 september döms Gertrud Svensdotter till döden av tinget. Nya förhör inleds med henne i vilka hon yppar mer och mer om sina Blåkullafärder och namnger 19 personer som varande involverade i det hela, förutom hon själv. Trolldomsraseriet växer!

Sammanlagt utdöms tolv dödsdomar den 13 september. Förutom Gertrud Svensdotter (som blev 12 år dagen efter, den 14 september) har vi följande: Lars Persson (20 år), Chirstin Persdotter (30 år), Anna Ollsdotter (16 år), Marit Erichsdotter (80 år), Marit Nilsdotter (40 år), Ris Anna (okänd ålder), Marit Mattsdotter (19 år), Anna Erichsdotter (9 år), Lok Anna (70 år), Knåpar Elin (70 år) och Matts Michelsson (60 år).

I december inleds ånyo trolldomsrannsakningar i Älvdalen. Ytterliggare dödstraff utdöms och den 7 april 1669 fastställer Svea Hovrätt dödsstraff för sju av de dömda från de båda rättegångarna i september och december (en av dessa är Knåpar Elin men hon avlider i fängelset innan avrättningen hinner äga rum). Och den 19 maj samma år halshöggs och brändes följande personer på en avrättningsplats inte långt från Oxberg: Lars Persson, Anna Ollsdotter, Lok Anna, Elin Jöransdotter (angiven av sina egna barn), Marit och Britta Andersdotter. De tre sistnämnda rannsakades vid decemberrättegången.

Som synes saknas Gertrud Svensdotter, upphovet till det hela. Den 7 april fick hon sitt dödsstraff mildrat av Svea Hovrätt; hon skulle i stället hudstrykas, stå utanför kyrkan med ris i hand och under ett helt år få sitta på en särskild plats i kyrkan. På 1600-talet var detta säkert ett mycket kännbart och förnedrande straff. Hennes fortsatta öden är kända. Den 9 februari 1673 gifte hon sig med en Lars Mattsson och på våren 1675 fick de en son tillsammans. Både modern och barnet dog dock inom kort och den 1 maj samma år begravdes Gertrud Svensdotter.

Som ringar på vattnet spred sig nu trolldomsraseriet. Först till Lillhärdal i Härjedalen där dock inga dödsdomar avkunnades, sedan till Mora, Orsa och Rättvik vid Siljan. Norrland drabbades (i Ångermanland avrättades 71 häxor), farsoten spred sig söderut, till Gästrikland och Uppland och kom omsider till Stockholm där man dock kunde få stopp på det hela, mycket tack vare en man vid namn Urban Hiärne som lyckades få de inblandade myndighetspersonerna att inse att det rörde sig om fria fantasier och att man inte längre skulle sätta tilltro till små barns berättelser. 1675 var det slut på galenskaperna.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Captcha Captcha Reload