Dolus

Dolus är latin och kan översättas med “uppsåt” till skillnad från “culpa” som är oaktsamhet.  Begreppen används även i dagens straffrätt. Om du av oaktsamhet vållat någon kroppsskada kan du inte dömas för misshandel. Straffansvar för misshandel kräver uppsåt.

I medeltidslagarna motsvarades dolus av “vilja”.

Bestod brottet i verkliga eller inbillade färder till Djävulen?

För fullt straffansvar krävdes dolus (oftast kopplat till att den tilltalades insikt. I 1621 års krigsartiklar och 1655 års hovartiklar har dolus exemplifierats.) Dolus skulle kopplas till ett verkligt brott (fullföljt, påbörjat eller förberett). Fanns det något brott om färden var inbillning?

Några ansåg att dolus i sig själv var straffbart. Brottet skulle vara fullbordat i brottslingens inbillning eller i själen. En sådan brottsform torde endast kunna styrkas genom bekännelse.  (Se Lundius och Björenclou).

Kunde anklagade bli sedda i Blåkulla genom den ondes konster (In effigie)?

 

När förvandlades vilseledda offer till ansvariga brottslingar, dvs när övergick culpa till dolus?

Se Första dalakommissionen och instruktion till norrlandskommissionen. Ytterligheterna var lätta att identifiera – men majoriteten befann sig däremellan. Hur skulle de bedömas? Även äldre trollpackor hävdade att de blivit förförda i ungdomen utan avsikt att komma i synd. Hur skulle de bedömas? (Ankarloo sid 240)

Rättsutveckling

Dolus sköts åt sidan som rekvisit eftersom botfärdiga konor fortsatta föra barn till Blåkulla.

Doli incapaces

Minderåriga och vettvillingar ansågs oförmögna till ont uppsåt.