Hovrätten

Nedanstående citat är hämtade ur svensk rättshistoria, av Göran Inger, Lund 1986.

(Hovrättens historia hittar du under Överinstanser)

Hovrätten i Stockholm (från 1614)

  1. döma i dit vädjade tvistemål
  2. avgöra besvär i rättegångsfrågor
  3. döma i brottmål (både de som överklagats till Hovrätten och de som skulle underställa Hovrättens avgörande)
  4. Första instans i grova brottmål såsom hädelse mot Gud, högförräderi, landsförräderi och majestätsbrott.
  5. Forum priviletiatum för adelsmän i svårare brottmål, tvistemål om fast egendom, arv, testamente, konkurs etc
  6. Första instans rörande brott begagna av ämbete- och tjänstemän, särskilt underdomares fel och försummelser i ämbetet.

Kungen fungerade som högsta instans från 1615

Lagstiftningen var oerhört sträng, därför började hovrätterna utdöma mildare straff än dem som lagen föreskrev. “Underrätterna följde alltså lagens föreskrifter, medan hovrätterna på grund av förmildrande omständigheter i det konkreta fallet antingen utbytte det föreskrivna straffet mot ett annat av lindrigare art, vilket bestämdes av domstolen efter fri prövning, eller ock endast nedsatte det lagstadgade straffet. Detta hovrätternas förfaringssätt kallades leuteration. Skillnaden mellan kungens benådningsrätt och hovrätternas och övriga överrätters leuterationsförfarande var den att benådning kom till användning efter det, att en domstol fällt sin dom, medan leuterationen kunde tillämpas av överrätten i samband med själva domfällandes. Givetvis kunde emellertid även kungen använda sig av leuterationsförfarande, nämligen då han ett som domare i högsta instans. Leuterationsförfarandet tillämpades framför allt i sådana mål, som icke omfattades av bibelns straffbud. Man ansåg det lättare att avvika från den allmänna lagens än från bibelns föreskrifter. Då det blev allt vanligare, att överrätterna leutererade underrätternas domar, började den tanken göra sig gällande, att man borde tillämpa hovrätternas mildare praxis även vid underrätterna. Detta framgår för övrigt klart och tydligt av inledningen till drottning Kristinas straffordning 1653. “

Hovrättens sammansättning

Ledamöter: President, vice president, assessorer, hovrättsråd=adjungerande riksråd

Tjänstemän/betjänte: sekreterare, notarier

Advokatfiskal: skulle kontrollera underrätterna och anställa åtal mot försumliga domare

Assessorerna indelades i a) riksrådsklassen b) frälseklassen c) den lärda klassen eller ofrälseklassen

Fram till 1686 dömde Svea hovrätt in pleno. Därefter delades hovrätten på två divisioner under ordförandeskap av presidenten respektive vice presidenten med vardera sju assessorer som bisittare.

1699 fastställdes genom kungligt brev att hovrätten var domför med sex, fem eller fyra ledamöter i saker av större vikt under förutsättning att fyra ledamöter var eniga.

1719 tog man bort riksråden ur hovrätterna och de två äldsta assessorerna i varje hovrätt fick titeln hovrättsråd (en titel som tidigare innehafts av adjungerande riksråd i hovrätten).