Rättegången

Ur Bränn häxan av Börje Isaksson

“Han stod inklämd mellan sin far och sin mor i rättssalen. Den var så fylld av folk att väggarna bågnade. Luften var kvav och varm. En kamin brann i ett hörn, men den mesta värmen kom från den stora mängden folk.

Av någon anledning hade hans mor fått för sig att han skulle badas innan han vittnade. Hon hade tvingat ner honom i ett träkar med varmt vatten, klickat i såpa och sedan skrubbat honom med en hård borste. Han var övertygad om att allt skinn hade gnuggats bort innan hon var klar. Det sved överallt. Dessutom fick han såpvatten i ögonen. Det brände som eld.

Och nu när svedan gått över kliade det istället. Överallt. Men han stod så inklämd att han inte kom åt att klia sig.

Helst av allt ville han smita ut ur salen, bort från allt. Han ville ut och andas frisk luft, slita av sig kläderna och klia, klia, klia, överallt. Sedan ville han glömma allt som hade med Kerstin, häxor och avrättningar att göra. Om bara inte den där Johan Grijs hade kommit. Om allt hade varit som tidigare.

Men det gick inte att vrida tiden tillbaka. Nu var nu.

Framför det långa bordet med de höga herrarna stod en flicka som kallades Dufwans Margrete. Hon hade anklagats för att ha fört flera av ryttmästare Gråås barn till Blåkulla. De hade berättat om hur hon hämtat dem och flugit iväg med dem.

Lisbet Carlsdotter hade vittnat om att Margrete badade karvad nästan varenda dag och Agnes, som var piga hos dragonen Myra sa att hon själv sett hur Margrete fick en klänning av Den Onde i Blåkulla. Den hade hon sen gått omkring och stoltserat i.

Margrete nekade till allt. Jo, visst hade tagit karvad, men det var bara för att barberaren hade sagt åt henne. Det skulle hjälpa mot de elaka utslag som hon hade. Och visst hade hon en ny klänning. Men den hade hon fått av sin fästman. Allt annat var lögn.

Hon fördes tillbaka till fängelsecellen.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Captcha Captcha Reload