Ashtangayoga Syd

Oooooooomm

Det är som om ljudet kommer långt nerifrån magen. Elva röster förenas i en gemensam utandning. Handflatorna pressade mot varandra som om vi vore en samling lucior.

Vande Gurunam

Vande Gurunam, upprepar vi unisont

caranaravinde, Yoga-Anns röst är stark och melodisk

caranaravinde, långsamt hittar vi takten, formas till en röst

Sandarsita 

Sandarsita, fastän jag inte talat med någon av de andra finns det en gemenskap i mässandet,

svatma sukhava bodhe

svatma sukhava bodhe, tankarna lämnar mitt huvud

nihsreyase jangalikayamane

nihsreyase jangalikayamane, det är som om jag går in i min kropp

Samsara halahala

Samsara halahala känner fotsulorna mot mattan, spretar med tårna

moha santyai

moha santyai som om vi bara är

Abahu prusakaram sankha

Abahu prusakaram sankta en del av universum

cakrasi dharinam

Sahasra sirasam svetam

pranamani patanjalim

Ooooooomm.

Orden är som en trollformel. Kanske var det så här församlingen kände det när all predikan var på latin. Med ett djupt andetag fyller jag lungorna samtidigt som jag håller in magen och rotlås.

“Glöm inte Mola-Banda”

Rörelserna har blivit som en ritual. Min koncentration är på andningen, att spänna rätt muskler, fördjupa varje rörelse, ögonfokus. Då och då kommer Yoga-Ann fram, vinklar en fot, tänjer, pressar. Det är som skön massage. Ryggraden sträcks ut.

I somras blev jag förvånad över att andning kunde låta så mycket. Nu hjälper de andras andning mig att fokusera.

Fortfarande är balansövningarna på ett ben och bryggorna värst. Yoga-Ann kommer och håller mitt utsträckta ben. “Koncentrera dig bara på benet som du står på. Tänk att det har djupa rötter ner i marken. Spänn magen.”

Och jag spänner maglås och Mola banda allt vad jag kan. Gör ståbenet så starkt som det bara går. Spänner det utsträckta benet tills det bultar i lårmuskeln. Det finns inte utrymme ens för några små tunna moln av tankar.

Jag är bara i mig själv, omedveten om de gnistrande kristallkronorna. Det är som om jag är omgiven av en eld och svetten rinner längs min rygg. Långsamma rörelser. Djup andning.

“Hur många bryggor har du gjort?”

“Jag har gjort tre – och räknat till fem på varje.”

“Då gick det alldeles för snabbt”

Och jag får göra om. Lägger tyngden på händerna. Försöker slappna av i Mola banda och sträcka magen, spänna ihop knäna. I den ställningen är det helt omöjligt för mig att andas djupa långsamma andetag. Totalt utpumpad ligger jag på golvet.

“Jag hörde dina andetag – de var väldigt snabba”

“Mmm – ska träna på att göra det mer långsamt hemma.”

Fortfarande är jag inte tillräckligt stark för att klara huvudstående själv. Ännu något att träna på hemma.

Så kommer lotusställningarna – och det är bara SKÖNT! Andas, andas, andas och så småningom slappna av i ryggläge med handflatorna mot rymden.

Yoga-Ann kommer och sträcker ut mina axlar, rättar till min nacke. Min andning är nästan ljudlös – men det är som att vara en del av de andras andning, en andning som verkligen hörs.

Det finns inga tankar. Jag bara är, andas.

Ibland är konflikter bara den enes fel

På senare tid har många av mina tankar handlat om varför det blir allt vanligare med djupa, långdragna vårdnadskonflikter.

Åse Persson är medlare på Skånsk terapicentrum. Tänk om alla föräldrar hade haft förmånen att träffa en medlar som henne!!!

Hon berättar att det är inte skilsmässan i sig som är skadlig för barnen – utan föräldrarnas sätt att hantera sina konflikter – oavsett om de lever tillsammans eller är skilda. Genom att berätta om anknytningsteorin får hon föräldrarna att förstå hur viktigt det är att de sätter barnets bästa först.

Enligt anknytningsteorin har vi – liksom alla andra däggdjur – behov av att omedelbart från födseln knyta an till någon annan för att överleva. Ofta är det mamman vi knyter an till – men båda föräldrarna blir vanligtvis viktiga anknytningspersoner.

Om anknytningen är trygg får barnet en organiserad anknytning (vilket ca 50 % har). Om barnet behöver anpassa sig efter föräldrarna för att få uppmärksamhet kan de antingen utveckla en ambivalent anknytning (blir stökig för att få uppmärksamhet) eller utveckla en undvikande anknytning (anpassar sig för att tillfredsställa föräldrarna).

Barn iakttar föräldrarna. Hur trygga de känner sig tar de med sig som en inre arbetsmodell som de har med sig när de går ut i llivet.

De organiserade, ambivalenta och undvikande ankntyningsmönstren är alla normala. Men det finns även ett onormalt anknytningsmönster som kallas desorganiserat.

Barn som inte kan förstå sina föräldrars reaktioner får desorganiserad anknytning. Detta ser man ofta hos barn till missbrukare eller barn som blivit misshandlade. Men även långvariga – för barnen oförståeliga – konflikter mellan föräldrarna leder till att barnen får en desorganiserad anknytning.

Åse Persson förklarar att du aldrig kan förändra den andre föräldern. Båda föräldrarna måste anpassa sig och hitta ett mittfält som fungerar. Medlare, socialsekreterare och advokater kan tillsammans hjälpa föräldrarna att skapa spelregler i mittfältet genom avtal.

Vid växelvis boende är det viktigt att föräldrarna delar med sig om information om barnen. Mobiltelefoner gör det enkelt att “slänga i väg” ett sms eller mail. Det är lätt att dessa meddelanden uppfattas som provocerande av den andre föräldern.

Åse Persson föreslår att rapporteringen sker i samband med skiftet, är kortfattad och bara innehåller följande information:

1) barnens hälsotillstånd (har de skadat sig, har de feber etc)

2) information om barnens skola

3) information om barnens kompisar

4) information om det kommer ske några förändringar under den närmaste tiden

Varför då denna rubrik? – Ibland är konflikter bara den enes fel. Rubriken är hämtad från en artikel av Michael Rangne som jag hittade på dagens juridik.

Vi är många advokater och domare som konstaterar att antalet vårdnadskonflikter ökar och att de dessutom är mer svårlösta och långvariga. Varför?

Svårlösta konflikter hos föräldrarna leder till otrygga barn som tar med sig sina föräldrars sätt att hantera konflikter in i sina egna relationer. Är det ett växande samhällsproblem?

Att arbeta med familjerätt är spännande – om än väldigt påfrestande. I mötet med parterna i konflikter blir deras beteenden ibland så tydliga. Som advokat kan du vara ett stöd på många olika plan.

På senare tid har jag vid ett flertal tillfällen skickat länkar till mina klienter. Därför skriver jag nu det här inlägget för att kunna hänvisa hit istället. Förhoppningsvis skall det kunna hjälpa mer än mina klienter!

Fysisk misshandel är lätt att se. Psykisk misshandel är svårt att sätta ord på och tar tid att upptäcka. På sidan “Det osynliga våldet” kan du läsa mer.

Guldkorn

När jag läser Henriettes blogg blir ögonen tårfyllda.

Livet är märkligt.

I Övraby hade vi en duktig kantor som hette Märta Olsson. Som barn i församlingen fick man spela piano gratis för Märta om man sjöng i kören. Efter att ha hört klasskompisen, Cecilia Wallenbos, mamma spela Für Elise ville jag också lära mig spela piano. Första steget var att övertyga mina föräldrar att köpa ett piano. Samtidigt gällde det ju att visa att jag var motiverad – alltså att börja i barnkören.

Min sångröst var nog inte något vidare – men Märta var envis och såg alla som oslipade diamanter.

Jag började i kören och mina snälla föräldrar skaffade piano efter mycken övertalning. Eftersom jag hade kämpat så mycket för att få det där pianot tränade jag flitigt både på spelläxor och med kören.

Att gå från barnkören till koralkören var ett stort steg. Tjejerna gick på högstadiet och gymnasiet. Körens stora stjärna var Carolina Sandgren – idag operasångerska på Göteborgsoperan.

Vi satt på skrickiga stolar och bänkar placerade i ett U runt pianot och tränade skalor. Alltid samma platser. Vi nya närmast dörren – och sedan efter stigande erfarenhet. Mitt emot mig satt Carolina, Henriette, Unn och Christina. Oj, vad jag såg upp till dem. Vet inte varför – men jag minns Henriette som så stabil och trygg.

Samma känsla får jag idag.

Henriette är den första på kontoret som förstår hur stort sociala medier håller på att bli. Som förstår varför jag lägger så mycket tid på bloggen.

Tillsammans hoppas jag att vi ska ta advokatbyrån på nätet till nästa nivå. Tänk om vi kunde göra www.advoaktbyran.nu till något unikt på nätet.

Grå himmel … Försöker övertala mig själv att dra på joggingskorna

20120212-094744.jpg
Frukost i sängen i sällskap med förundersökningen. Dagens första tvättmaskin är klar.

Hade tänkt att springa – men sonen är redo att äta (hm- får väl se om det går att äta sconsen. Degen blandade jag igår men var så trött att jag förväxlade bakpulver och salt. Istället för att börja om fyllde jag på med mer mjöl… Borde nog gått och lag mig istället.)

Nåväl, frukost nu. Sonen skall köras till handbollen tolv. Det är det enda som finns i dagens planering så det lär bli tillfälle till löparrunda ändå.

Förundersökningar en söndag

20120212-080104.jpg
Det bästa jag vet är när båda barnen är hemma utan att vi bråkar. Igår var en sådan kväll. Att åka till Båstad för femton minuters filmning kan tyckas helt tokigt. Men det gav mig och dottern en oväntat bra dag. I bilen fanns bara vi. Bilkörningen gör att mina tankar inte kan flyga utan är i våra samtal. Nio timmars obrutet samtal!

Lugnet med barnen fick mig att lämna återbud till vänner jag skulle träffa.

Idag blir det arbete. I torsdags kom en förundersökning på 137 sidor. Polisen vill att jag snarast går igenom med min klient och återkommer. I veckan lär det inte finnas tid över. Behöver även ringa en klient där stämningsansökan kom i fredags.

Gillar förundersökningar – sitter man inte vid skrivbordet och läser är det nästan som att läsa deckare. Försöker hitta kreativa platser och ostörd tid. Då minns jag detaljerna bättre.

Det är nog det jag gillar mest med advokatyrket – att kreativitet kan ge bra och oväntade resultat:)

Söndag kväll – snart ny vecka

Den här söndagen försvann verkligen jättesnabbt.

Efter en härlig löparrunda ut till Norra promenaden i snöslask bar det iväg på moddiga vägar mot Lund. Möte med klienten och lång häktningsförhandling. Vidare till min ekonomiska rådgivare för att diskutera nästa steg i servicebolagets utveckling. Den här helgen har många tankar handlat om servicebolaget och organisationen. Det känns som om detta är de sista bitarna som skall på plats – och jag hoppas verkligen att det blir rätt.

I februari är det 10 år sedan jag blev sjukskriven för utmattningsdepression, 8 år sedan jag startade Juristfirman Annika Larsson, 3 år sedan jag samarbetade med advokat Milberg i Ystad, 2 år sedan vi köpte klienthanteringsprogrammet och ett år sedan jag anställde Johan, Caroline och Emma.

Då saknade jag erfarenhet av att driva ett företag med flera anställda – och ja – jag har gjort många misstag på vägen. Någon har sagt att “ibland får man sadla hästen medan man rider” – och så har det varit. Vi har testat – utvärderat – ändrat i ett högt tempo… och ja (igen) kollegorna har säkert varit väldigt trötta på mig många gånger. Men jag kunde verkligen inte veta!!!

Nu har vi tagit nya tag – startat upp ett antal projekt för att få allt på plats. Sophia håller i personalhandboken där vi ser över allt (policies, anställningsavtal, förmåner…). Mia har jobbat med våra mallar och vår kompetensförsörjning sedan i november. John lägger nya strukturer kring it/teknik och fastighet. Henriette tar över marknadsföringen – både den traditionella och i sociala medier. Snart kommer hon även hålla samman arbetet med handboken som kommer att ligga till grund för Franchisebolaget. Det är väldigt, väldigt mycket på gång….

På vägen hem var det vansinnigt halt. Den mötande trafiken stod still och jag passerade många avåkningar, mötte flera räddningsfordon… Läskigt. Sniglade fram i femtio väldigt medveten om känslan av att volta med bilen.

Det hände medan jag fortfarande var gift. Glashala småvägar mellan Vallby och Borrby. Dottern och jag i pick-up-lastbilen … i en sväng fortsatte bilen rakt fram… omöjlig att styra… ut om vägkanten i den djupa snön… där bilen slog runt… en… kanske två gånger… minns inte… vet att jag bara skrek… kände jordsmaken i munnen och var övertygad om att dottern skulle dö… Tror aldrig jag tänkte tanken att jag skulle dö…. det spelade liksom inte någon roll just då…

Vi klarade oss båda utan en skråma. Fastspända med säkerhetsbälte. Vi hade tur att det inte fanns några tunga verktyg i bilen.

Sedan dess lämnar jag hellre återbud än kör i dåligt väglag.

Möttes i dörren av kakdoft. Chokladskorpor med dadlar, vaniljskorpor. Dottern älskar att experimentera. Nu har hon hittat ett grundrecept som fungerar. På kontoret älskar vi hennes skorpor!

Tackar dottern för att jag kom iväg på ett Friskispass… Äntligen, äntligen är jag igång med träningen igen!