När jag läser Henriettes blogg blir ögonen tårfyllda.
Livet är märkligt.
I Övraby hade vi en duktig kantor som hette Märta Olsson. Som barn i församlingen fick man spela piano gratis för Märta om man sjöng i kören. Efter att ha hört klasskompisen, Cecilia Wallenbos, mamma spela Für Elise ville jag också lära mig spela piano. Första steget var att övertyga mina föräldrar att köpa ett piano. Samtidigt gällde det ju att visa att jag var motiverad – alltså att börja i barnkören.
Min sångröst var nog inte något vidare – men Märta var envis och såg alla som oslipade diamanter.
Jag började i kören och mina snälla föräldrar skaffade piano efter mycken övertalning. Eftersom jag hade kämpat så mycket för att få det där pianot tränade jag flitigt både på spelläxor och med kören.
Att gå från barnkören till koralkören var ett stort steg. Tjejerna gick på högstadiet och gymnasiet. Körens stora stjärna var Carolina Sandgren – idag operasångerska på Göteborgsoperan.
Vi satt på skrickiga stolar och bänkar placerade i ett U runt pianot och tränade skalor. Alltid samma platser. Vi nya närmast dörren – och sedan efter stigande erfarenhet. Mitt emot mig satt Carolina, Henriette, Unn och Christina. Oj, vad jag såg upp till dem. Vet inte varför – men jag minns Henriette som så stabil och trygg.
Samma känsla får jag idag.
Henriette är den första på kontoret som förstår hur stort sociala medier håller på att bli. Som förstår varför jag lägger så mycket tid på bloggen.
Tillsammans hoppas jag att vi ska ta advokatbyrån på nätet till nästa nivå. Tänk om vi kunde göra www.advoaktbyran.nu till något unikt på nätet.


