Till lektören

Under åren har jag investerat mycket i min hälsa; yoga, psykologsamtal, reikihealing, massage, trädgårdstid. Just nu är lektörsutlåtandena det som ger störst effekt. Efter veckor av totalstopp i skrivandet skickade jag iväg en liten text igår. Även om jag inte skrivit så mycket så känner jag mig nöjd och längtar tills jag får utlåtandet i början av nästa vecka.

Känner tacksamhet för dem finns runt mig och stöttar skrivandet. Framförallt Helena och Tove. Men även människor jag aldrig träffat, som Maria på museet i Dalarna.

IMG_1631

Kvällsmaten består fortfarande av körsbär och hallon. Nytt på menyn är mogna krusbär.

Morgonyoga

IMG_6301

På väg mot busshållplatsen följde jag nyfiket alla billjus. Enligt tidtabellen skulle bussarna börja gå var tionde minut från klockan sex på morgonen. Eftersom jag inte sett några bussar på väg in till stan borde det komma en när som helst.

Luften var krispigt kall medan jag konstaterade att ovanligt många cyklister använde cykelhjälm i Limhamn. Kunde bussen ha blivit inställd?

I mobilen kollade jag Skånetrafikens app. Nej, alla bussar skulle gå i tid – däremot gick de bara var tjugonde minut innan klockan 6. Först då insåg jag hur tidig jag var. Klockan var ställd på 5.30 för att jag skulle hinna duscha, men jag hade vaknat innan klockan ringde. Enligt yogatraditionen fick frukosten vänta tills efter yogan.

Ovanför konditori Hollandia tändes rökelsen innan klockan sex. Idag tänkte jag göra rörelserna långsamt – riktigt långsamt – och inte låta andningen dra iväg med mig när det blev jobbigt.

Sussie masserade mina axlar för att släppa spänningarna. Att det ska vara så svårt att slappna av i axlarna samtidigt som man spänner magen och benen!

Efteråt låg jag länge och lyssnade till de andras andetag. Idag var Yoga-Ann deltagare. Hennes kontrollerade rörelser var som en långsam dans. Hur är det möjligt att öva upp den styrka som krävs för att kontrollera alla dessa akrobatiska rörelser?
IMG_6302

Lockad av bulldoften i trappan drogs jag till disken på café Hollandia. Croissant, bullar, blåbärspaj, cheesecake och en chokladkaka med nötter och honung fick följa med på bussen. I månadsskiftet ska jag lägga mig till med en ny vana – att ta kontroll över mitt gluten och sockerintag genom att avstå från slentrianätande och lära mig tacka nej.

Idag var det inte något slentrianätande. Lilleman är halvvägs i inskolningen på dagis och mina två barnvaktsveckor är till ända.

(Men jag har inget alls emot att rycka in som barnvakt vid fler tillfällen. Invid de stora glasfönstren vid köksbordet har jag hittat orden. Ja, som ni märker har det blivit fler blogginlägg än på länge.)

 

Ashtangayoga Syd

Oooooooomm

Det är som om ljudet kommer långt nerifrån magen. Elva röster förenas i en gemensam utandning. Handflatorna pressade mot varandra som om vi vore en samling lucior.

Vande Gurunam

Vande Gurunam, upprepar vi unisont

caranaravinde, Yoga-Anns röst är stark och melodisk

caranaravinde, långsamt hittar vi takten, formas till en röst

Sandarsita 

Sandarsita, fastän jag inte talat med någon av de andra finns det en gemenskap i mässandet,

svatma sukhava bodhe

svatma sukhava bodhe, tankarna lämnar mitt huvud

nihsreyase jangalikayamane

nihsreyase jangalikayamane, det är som om jag går in i min kropp

Samsara halahala

Samsara halahala känner fotsulorna mot mattan, spretar med tårna

moha santyai

moha santyai som om vi bara är

Abahu prusakaram sankha

Abahu prusakaram sankta en del av universum

cakrasi dharinam

Sahasra sirasam svetam

pranamani patanjalim

Ooooooomm.

Orden är som en trollformel. Kanske var det så här församlingen kände det när all predikan var på latin. Med ett djupt andetag fyller jag lungorna samtidigt som jag håller in magen och rotlås.

“Glöm inte Mola-Banda”

Rörelserna har blivit som en ritual. Min koncentration är på andningen, att spänna rätt muskler, fördjupa varje rörelse, ögonfokus. Då och då kommer Yoga-Ann fram, vinklar en fot, tänjer, pressar. Det är som skön massage. Ryggraden sträcks ut.

I somras blev jag förvånad över att andning kunde låta så mycket. Nu hjälper de andras andning mig att fokusera.

Fortfarande är balansövningarna på ett ben och bryggorna värst. Yoga-Ann kommer och håller mitt utsträckta ben. “Koncentrera dig bara på benet som du står på. Tänk att det har djupa rötter ner i marken. Spänn magen.”

Och jag spänner maglås och Mola banda allt vad jag kan. Gör ståbenet så starkt som det bara går. Spänner det utsträckta benet tills det bultar i lårmuskeln. Det finns inte utrymme ens för några små tunna moln av tankar.

Jag är bara i mig själv, omedveten om de gnistrande kristallkronorna. Det är som om jag är omgiven av en eld och svetten rinner längs min rygg. Långsamma rörelser. Djup andning.

“Hur många bryggor har du gjort?”

“Jag har gjort tre – och räknat till fem på varje.”

“Då gick det alldeles för snabbt”

Och jag får göra om. Lägger tyngden på händerna. Försöker slappna av i Mola banda och sträcka magen, spänna ihop knäna. I den ställningen är det helt omöjligt för mig att andas djupa långsamma andetag. Totalt utpumpad ligger jag på golvet.

“Jag hörde dina andetag – de var väldigt snabba”

“Mmm – ska träna på att göra det mer långsamt hemma.”

Fortfarande är jag inte tillräckligt stark för att klara huvudstående själv. Ännu något att träna på hemma.

Så kommer lotusställningarna – och det är bara SKÖNT! Andas, andas, andas och så småningom slappna av i ryggläge med handflatorna mot rymden.

Yoga-Ann kommer och sträcker ut mina axlar, rättar till min nacke. Min andning är nästan ljudlös – men det är som att vara en del av de andras andning, en andning som verkligen hörs.

Det finns inga tankar. Jag bara är, andas.

ANDAS

IMG_1943

I drömmen är jag tillbaka i familjen. Inför barnen hör jag mig själv säga till deras far att jag flyttar om det inte blir någon förändring.

Trots att klockan bara är halv sex är jag klar vaken. Skulden finns där. Vetskapen om den otrygghet som barnen tvingades växa upp i.

Det är tisdag och min vanliga psykologtid.

Istället för att försöka sova sveper jag det varma täcket om mig och går upp. Rullar ut yogamattan och ANDAS. Solhälsningarna är stela. Tankarna blir till tunna moln som far över himlen. Förra veckans yogapass på Ashtangayoga Syd har ökat svårighetsgraden. Ännu känner jag mig som klumpig kossa när jag hoppar jämfota bakåt. En – två – tre- fyra – fem. Andas in. Fokuserar på magen och ett jätteskutt fram som tar mig ända till fingertopparna.

Vinjasa mellan varje framåtböjning – och jag kommer till och med ihåg alla de fem nya ställningarna.

Kroppen är morgonstel lyckas men böjer sig i brygga tre gånger.

Sedan får jag fladdra iväg. Kroppen är varm mot yogamattan och jag drar täcket över mig och bara är. Andas.

Tiden försvinner. Först klockan 10 behöver jag gå för att hinna till psykologen i tid.

Tiden känns evig.

Är det dags?

IMG_2042

I inkorgen hittade jag en inbjudan till nätverket för adepter i Styrelsekraft. För första gången på länge kände jag att det skulle vara kul att gå. Inte för att jag har mycket att tillföra – men det skulle kunna vara ett litet steg ut i livet.

Jag har en lång lista med gamla vänner som jag borde ringa. Men det är som att jag fortfarande skäms. Varje dag tänker jag “Idag ska jag ringa” – men så går dagen utan att det blir gjort. Det är som att jag var till genom att prestera – göra. Nu bara är jag. Kan människor acceptera mig för den jag är idag?

Innan skilsmässan hade jag ett fint hem, en perfekt familj. Därefter satsade jag på företaget och byggde upp något som jag var stolt över. Men nu? Vad har jag nu?

För första gången i mitt liv känner jag mig villkorslöst älskad för den jag är – och inte för vad jag gör eller för vad jag har – inte för någon yta.

I snart ett år har jag inte presterat någonting. Jag har bara varit – sovit – gjort yoga. Jag sminkar mig inte. Lallar osminkad omkring i grova kängor, jeans och fleecetröjor. Kanske är det därför jag känner mig älskad för den jag är – jag har inte gjort något som förtjänar beundran, inte gömt mig bakom något skal.

Kanske är jag rädd för att ge mig ut i världen – kanske är jag rädd för att återigen bli värderad efter samhällets normer.

Yogan har hjälpt mig i att tycka om mig själv.

Tåget gungar norrut. Kroppen känns härligt avslappnad efter kvällens ledda yogapass. Sussie hjälpte mig hitta vidare i så många ställningar.

Sakta börjar de jobbiga tankarna blekna bort och jag inser att jag lever i en ny sorts frihet.

De första stegen

IMG_2034

Lilleman utforskar världen med alla sinnen. Med händerna pressade mot fönsterrutan försöker han smaka på glaset tills han nästan inte får luft. Med gåvagnen kan han ta sig över golvet så länge det inte är något i vägen. Då går det snabbare att krypa. Till hans stora förtret hinner han sällan krypa in på toaletten innan dörren stängs. Annars är livet ganska ok. Ja, om det inte vore för det där med sömnen – det är så mycket han vill uppleva. Vila känns alldeles onödigt.

Från soffhörnan iakttar jag. Ändrar vagnens riktning när det blir stopp. Värmer burkmat till lunch. Lilleman klarar utforskandet på egenhand. Dagarna passerar i slösurfande och tidningsläsande.

Även jag utforskar nya världar. När min lillasyster hämtar Storebror på dagis följer jag och Lilleman med i bilen. På vägen hem lämnar hon av mig i Malmö på Ashtangayoga Syd. I kväll är fjärde gången den här veckan och vi har upptäckt massor av saker att finjustera. Dessutom har jag fördjupat en del rörelser (vilket innebär att de blivit jobbiga igen).

Precis som lilleman upptäcker världen utforskar jag mig själv genom yogan. Benen är ostadiga och emellanåt tappar vi balansen – men med tålamod har vi båda tagit små, små – men ack så viktiga – steg framåt den här veckan.

Vi har båda börjat en livslång resa! Spännande är bara förnamnet!

Förlängd sjukskrivning

Slånbär

“Har du inte gått i terapi innan?”, hennes lugn känns oändligt – det är som om vi har all tid i världen.

“Jo”, snyftar jag. “Antagligen hade jag min första utmattningsdepression redan när jag satt ting 1994. 1999 gick jag “Våga växa” för Ulla Sturesson och jobbade med min självkänsla. 2002 var jag sjukskriven för utmattningsdepression. Därefter har jag även gått i gestaltterapi för Ulrika Franke.”

Det är som om tårarna aldrig vill ta slut. Två geggiga maskar letar sig ner mot min överläpp och jag reser mig upp för att ta papper och snyta mig i. Det är skönt att sträcka på mig. Det är som om någon opererat in ett kvastskaft i ryggen på mig.

“Men – egentligen mår jag så mycket bättre nu, det är bara det att jag skäms så för allt. Jag skäms för att jag blev sjuk och var tvungen att lägga ner företaget. Det fanns så många som litade på mig. Men allra störst är skulden över skilsmässan. Det var jag som ville skiljas. Jag tycker så synd om barnen som växt upp med alla dessa konflikter”.

Det är alldeles tyst i rummet när jag reser mig för att ännu en gång hämta papper att snyta mig i. Lena Oeske, min läkare, väntar ut mig, ger mig tid. Hon får mig att känna det som om hon har all tid i världen för mig.

“Ja, och så jobbade jag ju med konflikter. Jag har kommit på att jag nog är högsensitibel – eller vad det heter – ja, högkänslig. Hittade en sida på Facebook. Såg att man är extra känslig då. Det är som om andras känslor går rakt in. Ja, och jag har ju jobbat mycket med konflikter. Det är som om alla mina klienters konflikter lämnat spår i mig. Ja, jag vet inte.”

Tystnaden är inte längre jobbig. Hennes ögon är snälla och förstående. Hennes händer vilar tryggt i hennes knä.

“Jag försöker verkligen bli frisk – men nu har jag accepterat att det tar tid. Jag kämpar inte längre. Jag har blivit mycket bättre – men fortfarande händer det att jag rasar – och fortfarande rasar jag väldigt djupt.”

“Har du fortfarande självmordstankar?”

“Nej, inte när jag är hos min älskade. Han tar hand om mig. Där är jag trygg – ingen känner igen mig där. Jag känner inte någon skam och skuld. Och i Älvdalen var det helt fantastiskt. Där klarade jag läsa i böcker. Det är som om de andra på skrivretreaten blivit vänner. För dem behöver jag inte skämmas. Annars har jag bara kontakt med två av mina gamla vänner. Jag känner så mycket ångest över att allt gick fel – jag skäms – känner mig värdelös. På Tre Björnar i Älvdalen har jag hittat hem. Men jag behöver att någon ser till att jag äter – annars glömmer jag bort det. Jag är inte så bra på att ta hand om mig själv.”

Mina händer vilar utsträckta över knäna. Jag blundar. Andningen är så där ytlig och jag får anstränga mig för att luften ska komma långt ner i lungorna. Blundar.

“Men här i Ystad är jag rädd för mig själv. Jag är rädd för att rasa. Jag vill inte dö – men nu vet jag att depressionen skulle kunna få mig att ta mitt liv. När jag är här ägnar jag mycket tid åt yoga, går på avslappning och massage hos Milda makter, träffar min psykolog – och i förra veckan var jag på en fantastisk hälsoanalys hos Nina på Ystads hudklinik.”

Hon nickar och hennes ögon får mig att tänka på Lady i Kalle Ankas julafton.

“Det viktigaste nu är att ta hand om dig själv. Jag sjukskriver dig januari ut. Tyvärr har vi inte fått nya tider för nästa år. Kan du ringa och boka en ny tid till i mitten av januari.”

När hon räcker mig sjukintyget skulle jag bara vilja krama om henne. Men jag sträcker bara fram min hand i avsked. Halvtimmen hos läkaren väckte nya frågor. Jag googlar och hittar sidor som jag hoppas ska kunna hjälpa andra. Vem vet – kanske kommer det en dag där mina erfarenheter inte var förgäves.

Yoga

Jo, det var det där med att inte tänka.

Yogan har öppnat dörren till ett annat liv. När jag är i Ystad gör jag Yoga varje kväll och även vissa morgnar. För två veckor sedan var jag för första gången på ett Mysore pass i Ashtanga yoga.

Jag hade missat att man behövde anmäla sig och Merethe blev väldigt förvånad när jag dök upp klockan 6.30 eftersom hon meddelat kontaktat alla gruppens deltagare att passet inte skulle börja förrän klockan 7.30.

Det fanns the och jag slog mig ner i soffan. Vi kom in i ett långt samtal om yogans betydelse och Merethe visade hur jag kunde töja min stela höftmuskel. Hon berättade att många slutar med yoga eftersom det är jobbigt att möta sig själv på yogamattan.

Jag berättade hur svårt jag hade haft att andas de första gångerna, att jag inte ens klarade göra den enklaste solhälsning.

Vi började inte yogan förrän klockan åtta. Av en grupp på sex dök det bara upp en deltagare. Merethe hade tid och engagemang och hjälpte mig fördjupa övningarna.

Samtalet med Merethe förändrade min yoga. Nu försöker jag bara stanna i nuet – njuta av tiden på mattan istället för att fokusera på slutet. Varje muskel, varje andetag utforskas och iakttas. Fortfarande kommer jobbiga tankar och minnen – men jag noterar dem som moln som far över himlen – låter dem finnas – vet att de är tankemoln -inget som har någon betydelse för det som händer just nu. Just nu är det bara min andning och mina rörelser på yogamattan.

Höstlöv

Informationstrött?

Många tycker att det är konstigt att jag så sällan ser på TV. Vad gör jag då på kvällarna – när jag inte heller sitter och surfar vid datorn.

I Ystad har jag min yogarutin på kvällen som nästan tar mer än en timme. Då tänder jag upp levande ljus, tar av linser eller glasögon och bara är i min andning och min rörelse. Dessförinnan försöker jag att ägna mig åt lugna aktiviteter som en förberedelse för yogan. Läsa en bok, rensa bland bilder i datorn, ta en kvällspromenad, bläddra i någon tidning. Hos min älskade brukar vi sitta framför kakelugnen och lyssna på musik.

Det är som om depressionen har gjort mig överkänslig mot intryck. Min hjärna blir lätt trött. Jag behöver lugn.

Vi lever i en tid när de stressrelaterade sjukdomarna ökar. Kan det ständiga informationsflödet bidra till detta? Blir vår hjärna ”överhettad” av all information.

Minns du 70-talets deckare som Kojak, Helgonent. Har du tänkt på hur filmerna var upplagda? En handling från A till B. Jämför det med dagens deckare – snabba klipp, flera parallellhandlingar – och dessutom avbrott för reklam. Hur påverkas vår hjärna av det ökade informationsflödet och de snabba klippen?

Hälsa

IMG_0044

I slutet av februari 2012 drabbades jag av en influensa som aldrig ville ta slut. Den följdes av infektioner, förkylningar och många märkliga komplikationer. Så här i efterhand inser jag att det var kroppens signaler att jag borde sakta ner, ta hand om mig själv. Då såg jag inte någon möjlighet till det. Ju mer jag fick att göra – desto svårare hade jag att skilja på vad som var viktigt och oviktigt. Ständiga sjukdomar var en starkt bidragande orsak till utmattningsdepressionen.

Icke-våld är ett viktigt ledord i ashtangayoga. Icke-våld handlar även om att ta hand om sig själv.

Sanna Anandala övertygelse om kostens betydelse har inspirerat. Idag äter jag mer vegetariskt, mer ekologiskt, mindre halvfabrikat.

Träningen är inte längre löparrundor där jag springer ifrån mig själv. Istället har promenaderna blivit längre, yoga-pass och simning blivit en del av min vardag. Bilen har jag ersatt med cykel. Förutom fördelarna för miljön och plånboken så upplever du omgivningen med alla sinnen. Det händer någonting i dig – ja – det blir en sorts “cykelterapi”.