Oändlig tacksamhet

Lika skör som tulpanens blad. Minnen av styrka sköljde över mig när jag körde mot Malmö.

Idag är jag fylld av tacksamhet. En enda kväll gjorde större nytta än fyra års terapi. Det behövdes inga ord. Varje kram sa så mycket mer. Och jag stannade i ögonblicket. Kände mig älskad precis som den jag är.

I fyra år har skammen haft mig i sitt grepp. Skam för vad? För att jag inte klarade nå mina egna högt uppsatta mål?

Dessa underbara människor har funnits där hela tiden. Sms och mail med inbjudningar, en möjlighet utan förväntan, utan skuld. Men jag har inte orkat, inte varit redo. De har haft tålamod att vänta utan att fördöma.

Bara att köra bil var en prestation – att ta tåget var inget alternativ. Om det än en gång varit inställt eller försenat skulle jag vänt om och aldrig träffat dem igen. Men var skulle jag parkera. jag ringde min syster. Hon svarade inte.

Någonstans finns det en text från min första dag på tingsrätten. Jag kom i god tid. Satte mig på bänken ute vid kanalen och skrev. Det fanns en oro i min kropp. Det var i början av juli år 1992 och jag tilldelades rummet bakom expeditionen. Två skrivbord mitt emot varandra, framför mig satt den perfekta sommarnotarien. Vi hade börjat på juristlinjen samtidigt. Hon tillhörde “innegänget” – men jag läste dubbelt och tog min examen nästan ett år före beräknad tid. Det var sommar. Kaffe i solen utanför glasgången sittande på muren. Jag minns Håkan Klagsmark med ljusblå kostym och en Trump-liknande hårman. Lars Lundgren blev min första domare. Jag kände mig bara dum, klumpig och bonnig. Hur skulle jag någonsin kunna bli som de riktiga juristerna, de världsvana, säkra och med den där juridiska jargongen?

Första veckan fick jag gå bredvid, koka kaffe och lyssna på förhandlingar. Lena hade en förhandling med tre häktade män från Afrika. Jag minns fortfarande när hon ropade upp namnen i högtalaren.

“Mål mellan åklagaren och Baddibanga … i sal nummer ett.”

Och jag minns ett mål med två häktade från Malta. Den ena var säkerhetsansvarig. De hade köpt biljetter för att se någon fotbollsmatch, men blivit så lockade av alla sakerna i affärerna att de hade snott en massa. Flyktfaran gjorde att de blev häktade och missade matchen.

Och så fick jag avlägga domared.

Jag hittade parkering. Klarade att fickparkera. Hittade till Lilla Torg och Mello Yello. Solen sken och torget var fullt av folk. Allra mest folk var det på Mello Yello. Knäna darrade, men jag klarade mig fram till en av bardiskarna. Spanade ut över människorna. Hjärtat dunkade och tårarna låg på lur. Munnen var torr, visst skulle jag kunna leta upp mina gamla notariekompisar. Nej, det gick bara inte. Skulle jag vända och köra hem? Borta vid cyklarna satt en ensam man på en bänk. Jag gick dit. Tog upp telefonen. Ringde H, men hon svarade inte. Skrev till både C och H. “Sätter mig på bänken och skriver utanför mello cello. Fixade inte riktigt att gå in och leta …” Jag tog upp min ständige följeslagare och skrev.

“Så är den dj-a panikångesten där igen. Tårarna rinner och jag tvingas vända efter att ha stått en stund vid bardisken. Huvudet dunkar. Jag försökte ringa H, men ingen svarade. Tänker att någon ser mitt meddelande så jag sitter här så länge. Det känns helt fantastiskt att jag faktiskt tog mig hit. Vet egentligen inte hur jag lyckades undvika allt i eftermiddag. Borde hunnit göra hela mitt yogapass – men det blev åtminstone en del. Klarade balansövningen och …”

Min syster ringde, tröstade och peppade tills Cissela plötsligt stod framför mig. Tårarna rann och orden fick vingar. Kramen var varm och bara gav. Helen kom också och jag fick ur mig alla tunga stenar. Med dem vid min sida gick vi till de andra. Varje kram var lika varm, de delade med sig av sin styrka, sin trygghet.

Redan i april 1993 hade de flesta notarierna ersatts av nya. Alla de formella orden fick min kreativitet att bubbla under ytan. En eftermiddag satte jag mig utanför glasgången. Orden sprutade ut ett antal hyllningssånger till dessa människor som låtit mig bli en del av dem. Allra mest beundrade jag Cissela. Hennes glädje, energi och godhet. Hon kom att bli min stora förebild genom livet. Vi fick slita hårt under notarietiden. Jag övertog hennes övernattningsrum när hon hittade ett bättre. Vi åt frukosten på tingsrätten, tog en paus på kvällen och gick ut och shoppade innan vi körde kvällspasset. Ibland lockade Jörgen och Johan med oss på en öl nere på Godsfinkan.

Avslutningsfesten för Jörgen, Johan Lindwall, Johan Sjöö, Cissela, Ylva och Henrik hölls i glasgången i slutet av april 1993. Kenta hade dragspelet med sig. Jag ledde allsången. Det var en speciell kväll. I mina album i Ystad finns bilderna kvar. Lars-Arne hade precis börjat sin tingsmeritering. Jag hade lagt märke till honom på föreläsningarna i Lund, lång och så där mystiskt snygg. Nu var jag äldstenotarie och skulle vara chef för dem som var betydligt äldre än jag. Dessutom var det väldigt många nya notarier och en ohållbar situation.

Att sitta ting på Kristianstads tingsrätt var tufft. Men det skapade också en speciell gemenskap mellan oss notarier. Idag känner jag en oändlig tacksamhet mot er alla! Det behövdes inga ord om det som varit. Skratten var de samma då som nu fastän jag inte varit med på Notarieträffen sedan vi turade Helsingborg – Helsingör 2010.

Kvällen med er betydde mer än jag kan beskriva i ord. Jag längtar redan tills vi ses nästa gång!