Inför Stockholmsresan och bokmässan i Lund har jag uppdaterat min kalender och sidan om mig.
Var bara tvungen att även få ur mig de här orden.
Det är en ny tid som börjar på måndag.
Jag bestämmer mig för att det är så.
I det här inlägget sammanfattar jag mitt liv.
Hur jag gång på gång ansträngt mig för att nå upp till det jag tror att andra förväntar sig av mig. Antagligen delar jag den här historien med många andra.
Och det är därför Kvinnohistorier behövs.
I augusti 2020 träffade jag Shaeen Svanede för första gången när hon kom till torget i Hammenhög för att köpa ett signerat ex av Oväsen i Älvdalen.
Här såddes ett frö som förhoppningsvis bär frukt i mitten av augusti med den cyklande tidsresan från Ystad via Kåseberga och Hammenhög till Simrishamn. (Mer info kommer den 16 december här, men du kan redan nu följa Avalonia tour i sociala medier.)
Det var vid det där första mötet Shaeen sa orden som jag så många gånger återvänt till sedan dess. ”Det är som om du under ett enda liv hunnit leva flera liv…”
Det ligger mycket i de orden.
Uppväxt på landet
Uppväxten på landet som pojkflicka där jag älskade att följa med far i stallen på morgonen, när jag och min bror konkurrerade om att få köra traktor. Skoltiden där jag kände mig annorlunda eftersom jag inte var intresserad av kläder och så här i efterhand kan jag se att jag var ”utanför”. Inte utfryst, men heller inte inkluderad.
Verklighetsflykt genom teater och berättelser
Teatern blev en flykt och jag ägnade rasterna åt att träna inför fredagens roliga timme då jag spelade Karl Andersson en tokig gubbe som alla skrattade åt. Eller så flydde jag in i ordens värld genom att läsa eller skriva.
Festande
Åren på gymnasiet när helgerna ägnades åt att festa tillsammans med mina barns far och jag helst skolkade från gymnastiken.
Åren i Lund när jag bodde i korridor på Delphi men åkte ut till Österlen direkt efter fredagens föreläsning som slutade klockan 12 och återvände till Lund lagom för att hinna till måndagens föreläsning som började kl 10. Hur jag tillbringade veckorna lutad över böckerna förutom när jag cyklade till Gerdahallen klockan 8 för att gympa, cyklade till föreläsningarna mellan 10 och 12 för att sedan göra avbrott i studierna för 20 minuters simning (=1000 meter på den tiden) på eftermiddagen, och ev ytterligare ett gympapass mellan kl 19-20.
Helgerna ägnades åt fester och att renovera gården på Österlen.
Tingsrättstiden
I december 1991 lämnade jag Lund, i april 1992 lämnades uppsatsen in och jag tog ut min examen för att kunna söka ting i Simrishamn. Trots höga poäng fick jag inte den eftertraktade tjänsten utan den i Kristianstad.
Här drabbades jag av min första utmattningsdepression, men då saknades begreppen. Emellertid förändrades mitt liv för alltid. Jag blev stresskänslig och jag hoppade av karriärshjulet och tog ett vikariat på Sparbanken Syds familjerättsavdelning, gifte mig sommaren 1994, blev gravid och födde dottern i april 1995.
Strävan efter att kombinera föräldraskap med lagom-karriär
De upplevda förväntningarna från omgivningen gjorde det svårt att ”ta det lugnt”. Under mammaledigheten renoverades fastighetsfasaden, jag var ersättare i Miljö- och hälsa och missade inte något möte. Dessutom fortsatte vi arrangera fester som innan vi blev föräldrar.
Stressen att inte komma in på arbetsmarknaden hängde tungt över mig eftersom jag varit tvungen att säga upp mig från mitt vikariat när jag blev gravid. Under hösten uppenbarade sig möjligheten att få en tillsvidareanställning på 60% och jag tog den. Tanken var att barnens far skulle vara föräldraledig, men istället fick jag ansvar för att fixa barnpassning tisdag-torsdag, packa väskor etc.
Varannan vecka var dottern hos sin farmor, varannan vecka pusslades det med min 80-åriga farmor, en väninna till svärmor och en väninna till mig. Vi fortsatte arrangera fester på helgerna.
I maj 1997 föddes sonen. Under den här tiden försökte jag vara en bondmora som lagade mat från grunden och tillbringade tid med barnen. Sagostunden hade blivit ”helig” redan innan sonen föddes och den fortsatte jag att prioritera.
Under föräldraledigheten kom jag i kontakt med byns tre dagmammor och konstaterade att om jag skulle lämna bort mina barn skulle det vara hos Patricia, som delade mina värderingar. När det blev en plats ledig hos henne under hösten kände jag mig tvungen att börja arbeta så att vi kunde ”få in en fot”. Därför började jag arbeta tidigt även efter graviditet nummer två.
Men jag var inte nöjd med tillvaron. Det fanns en längtan efter att göra något mer än boutredningar och testamenten. Barnens far menade att jag borde lära mig mer ekonomi. När svärmor tipsade om en tjänst på Ingelstorps Sparbank som andre man sökte jag den – och fick den.
En ny karriär – företagsrådgivare
I april 1999 började jag på Sparbanken i Ingelstorp, men upplevde inte att arbetsplatsen motsvarade mina förväntningar. Jag hade lovat VD:n i Sparbanken Syd att höra av mig om jag ville komma tillbaka. Efter mindre än fyra veckor hade jag mitt första möte med honom angående byte av tjänst så jag kunde lämna in min uppsägning. I augusti 1999 slutade jag på Ingelstorps Sparbank och fick en tjänst som privatrådgivare i Tomelilla med siktet inställt på företagsrådgivare i Ystad, en tjänst som jag fick under hösten då jag även började ett nio månader långt företagsrådgivareprogram i regi av FöreningsSparbanken. Samtidigt gick jag ett lika långt ledarskapsprogram för Ulla Sturesson. Programmet kom att förändra mitt liv. Det var här jag fick syn på att jag alltid drömt om att bli författare.
Livet körde på i högt tempo; heltidsarbete, två små barn, internat en gång i månaden på utbildning och många studietimmar på fritiden.
Men jag trivdes.
Har alltid älskat att lära mig nya saker.
Svärmors cancerbesked och sjukskrivning
Svärmor var en viktig del av vårt liv fram till att hon fick besked om lungcancer … jag tror det var sommaren 2001. Jag insåg att det inte skulle fungera om jag fortsatte arbeta heltid, så jag valde att ta ut föräldraledighet två dagar i veckan för att kunna ta större ansvar hemma. Tyvärr minskade inte arbetsbelastningen och i februari 2002 började panikångestattackerna.
Vi trodde det skulle hjälpa med tabletter och en resa till Fuerteventura.
Den korta sjukskrivningen blev lång … och under sommaren kontaktades jag av två kursledare från företagsrådgivarprogrammet. De hade hört om min sjukskrivning och eftersom jag varit framgångsrik när det gällde att skapa affärer för FöreningsSparbanken undrade de om jag var intresserad av att arbetsträna hos dem. De hade övergått till Ernst & Young där de drev en finansieringsavdelning.
Finansieringsanalys på Ernst & Young i Malmö
Sagt och gjort – under hösten 2002 arbetstränade jag hos dem med att gör finansieringskalkyler mm. Emellertid insåg jag att ett arbete på Ernst & Young skulle innebära mycket resande. Det var inte det livet jag ville leva. Så jag tackade nej och beviljades arbetsträning på en revisionsfirma för att testa om det skulle vara något för mig att driva eget.
Juristfirman Annika Larsson – ett levebrödsföretag
I februari 2004 startade jag Juristfirman Annika Larsson. Den enda investeringen var en lagbok och en företagsförsäkring. Istället för att annonsera höll jag föredrag på föreningar och i regi av Vuxenskolan samt skrev krönikor för annonsfinansieriade tidningar.
Här kom jag i kontakt med nätverken Qlara och Idea. Genom dem hamnade jag som styrelseledamot i Föreningen ResursCentrum för kvinnor (FRC) där jag lärde känna Ingrid Thuresson och Monica Lundgren.
Tanken var aldrig att det skulle vara annat än ett levebrödsföretag. Med låga kostnader behövdes inte så stor omsättning. Emellertid såddes advokatdrömmen … och jag påbörjade advokatsamfundets kurser. I samband med detta började kontoret hemma på gården bli för litet och jag förvärvade den gamla Föreningsbanken i Hammenhög som bestod av ett kontor och två lägenheter. Tanken var att lägenheterna skulle hyras ut och på så sätt finansiera fastighetsinnehavet.
”Du går igenom i rutan” och massa media
Under våren 2007 blev det känt att ett företag ansökt om undersökningstillstånd på Österlen och jag hamnade av en slump i rampljuset och blev ordförande för föreningen Ja till Österlen – Nej till skifferbrytning där jag lärde känna Carl Piper och Göran Gustavsson. Det blev en intensiv sommar med många TV-intervjuer. Bl a sändes en påannonsering nationellt där jag överlycklig säger ”Det känns som om jag har druckit en flaska champagne, men det har jag inte”. Detta enda klipp ledde till att min juristfirma fick växtvärk.
Skilsmässa, advokat-titel och en karusell som snurrade allt fortare
Samtidigt insåg jag att vi växt ifrån varandra, därför bestämde vi oss för att skiljas sommaren 2008.
Här följde ännu en rörig period i mitt liv. Under några månader bodde jag på en madrass på kontoret och förvarade mina tillhörigheter i källarens arkiv. På åkte jag hem till mina föräldrar i Övraby tillsammans med barnen.
Det röriga fortsatte.
Jag tog över en av lägenheterna i huset (två rum o kök samt en hall som gjordes om till rum till sonen, som även fick ett datorrum i källaren medan dottern delade rum med mig. På helgerna sov jag på bäddsoffan i TV-rummet så hon kunde ha kompisar på besök). Om den här tiden har jag skrivit ett bokutkast som tyvärr aldrig kommer bli utgivet. Istället kan du läsa valda delar här på bloggen.
Istället för att bygga om huset i Hammenhög skaffade jag en lägenhet i Ystad, men vantrivdes. Flyttade tillbaka till Hammenhög och i samband med min 40-årsdag bestämde jag mig för att bygga om kontoret. Då var jag advokat och hade investerat i en skylt på kontoret – Advokatbyrån.nu.
Idag kan jag se hur jag dövar dåligt mående med att fly in i projekt.
Då var visionen att hjälpa genom att förklara juridiken på ett lättfattligt sätt via sociala media. Ärendena strömmade in som aldrig förr. Jag ville även hjälpa jurister in på arbetsmarknaden. Alltid detta att sätta andras välmående först …
När jag tänker tillbaka på de här åren är allt en enda röra.
Föredrag på advokatsamfundet, ersättare i regelrådet, fina komplimanger och oanade möjligheter
Så många gånger jag förbannat mig själv för att jag inte gjorde annorlunda. Det fanns ju så många andra vägar än just den jag valde, och alla hade varit bättre.
När orken tog slut …
En kedja är aldrig starkare än den svagaste länken.
2012 var det många länkar som brast.
Men jag kämpade på.
Överlevde tack vare Energy Management och att jag träffade Cykelhandlaren. Han bäddade ner mig om helgerna, hämtade penicillin på apoteket så att jag kunde klara ännu en vecka med klientmöten, förhandlingar, föreläsningar mm.
Vägen fram till att jag låstes in på psykiatriska kliniken har jag skrivit om i Sätta punkt.
Sedan stillade livet sig.
Valde flera år av psykodynamisk analys istället för elchocksbehandling
Flera år av psykodynamisk terapi.
Trädgården, cykling, yoga och skrivande blev min räddning.
2018 kom vi fram till att jag skulle avsluta kontakten med försäkringskassan, Cykelhandlaren hade ju lovat att ta hand om mig. Under de här åren blev jag en framgångsrik kapitalförvaltare.
Filantrop och att rädda världen
Hudcancer, dödsångest och klimatångest – sedan var jag igång igen.
Det är som om allt som händer i världen går in i mig.
Som om jag är hudlös och måste engagera mig i allt som händer.
Som om jag ständigt ska rädda världen.
Klimatångest -> förvärvet av ett nedlagt dagbrott -> dinosaurier och en destination som inspirerar till hållbarhet : 2022 bildades insamlingsstiftelsen Upplev Billesholm
Pandemi -> digitalt boksläpp -> Sveriges första digitala bokmässa -> nätverket Kvinnohistorier: 2022 bildades insamlingsstiftelsen Kvinnohistorier för att lyfta de skrivna och oskrivna kvinnohistorierna från dåtid till nutid.
Kriget i Ukraina -> tog emot familjen Ikonnykova -> startade Children Dreams … men här satte Cykelhandlaren stopp. Och när han höll fast mig stannade tiden upp tillräckligt länge för att ångesten skulle hinna ifatt mig och jag rasade ner i ett djupt hål. Kravlade mig upp lagom mycket för att även organisera dinosauriesläppet i oktober 2022 och se till att Söderåsen MTB öppnade butik i Cykelporten mars 2023.
En ny tid … i februari blir jag farmor
Nu testar jag nya strategier:
Avskärmar mig från nyhetsrapporteringen
Lagt ner alla skrivprojekt, tillåter mig bara skriva här på bloggen.
Gör daglig meditation via HelhetsCentrums app (tar 3 minuter)
Gjort en tydlig kalender för de kommande 12 månaderna. I den finns utrymme för föredrag i januari och mars. Inget mer.
Omger mig med människor som tycker om mig trots min personlighet. Människor som hjälper mig att ta hand om mig själv. Som hjälper mig sätta gränser.
Får utlopp för mitt engagemang i de båda stiftelserna där mina idéer styrs upp på månadsmötena.
Nu följer en oerhört spännande vecka.
Ett nytt skede där jag tränar på ett nytt förhållningssätt.
Att njuta av att inte göra något utan att ha dåligt samvete.
Att släppa taget – och inte längre hjälpa hela världen. Det finns en enda människa som behöver min hjälp – och det är jag.
För det skede som börjar nu ska jag verkligen vara rädd om.
Aldrig vill jag behöva ångra att jag slarvade bort en enda minut.
I februari ska jag bli farmor.
Och jag bara vet att jag kommer älska det här barnet och vill ge mig alla de fina upplevelser som jag fick av min farmor.